Nu är julen över, och för att bland annat skaka ner lite julmat åker man till Tippen för att handla lite. På en reklamskylt utanför står det oxfilé för billigt kortpris på Ica, och jag är ju smålänning så detta måste kontrolleras. In på Ica alltså och botanisera, hittar en finfin bit kött, om än i största laget, men vaddå, det går ju att frysa en bit också?! Smålänning som sagt.
I kassakön ser jag plötsligt ett välbekant ansikte över tidningshyllan. Inte välbekant bara för mig, utan hela svenska folket och några till av jordens befolkning. Japp, jag talar om välkänd manlig svensk skådespelare, som en del av er vet att vi delar båtbrygga med, som figurerat i många filmer och spaltmeter i pressen, bland annat en uppmärksammad ofrivillig hattreklam för några månader sedan, och såklart en hel andra massa snaskiga skriverier. Apropå båtar i kombination med (o)nämnde skådis, så uppgav han i en intervju i höstas att han ofta var ute med åtminstone en av sina två båtar. Förmodad lögn. Båtarna har legat fast vid boj och brygga i princip hela sommaren. Enda gången de har siktats (av mig) på öppet vatten var när en av dem bogserade iväg den andra för vinterförvaring.
Hur som helst, vid alla dessa tillfällen som funnits att springa på välkänd manlig svensk skådespelare på bryggan eller promenaden eller liknande, har aldrig infunnit sig, ganska ironiskt att takomläggarna mötte honom redan dag ett på plats. Men nu hände det alltså! Helt odramatiskt och ganska tråkigt faktiskt.
Mer dramatiskt och lite roligare var det när kassören upptäckte att det låg en kvarglömd Expressen på bandet och vördnadsfullt viskar: "det måste vara *biip's*" och älgar iväg genom centrum för att hinna upp denne kändis och överräcka blaskan personligen. Han återvänder med en generad och samtidigt nöjd uppsyn och jag undrar i mitt stilla sinne om jag skulle få samma service om jag glömde något på bandet. Funderar på att fråga, men låter bli, man ska ju vara snäll runt jul, hela året till och med kanske, och låter pojken få njuta av sitt möte med vad jag förmodar är en av hans idoler kanske, i fred.
God fortsättning på er allihop!
lördag 28 december 2013
lördag 7 december 2013
Hjältar i morgonväkten
En natt från fredag till lördag önskar man väl inget hellre än en god natts sömn, efter en hård arbetsvecka, särskilt om man ska upp tidigt på lördagsmorgonen?
Efter en timmes sovtid ca vaknar jag av att något låter, det där ljudet av en elektrisk apparat i trångmål, något som inte fungerar som det ska. Apparat lokaliseras med hjälp av ficklampa och bultande hjärta, det är telefonen på nedervåningen som väsnas. Ficklampan får följa med ut till elcentralen under trappan, då lamporna på nedervåningen bara lyser lite dovt så där på trekvart. En underlig lukt slår emot när dörren svängs upp, bränd plast, metall kanske. Alla säkringar är i rätt läge. Kan det vara stormen som påverkar matningen? Hopp i säng igen.
Kan absolut inte sova. Upp igen och ut på baksidan för att kolla faserna, kanske har en propp gått där? Nej icke, frid och fröjd och vi är säkert en syn för gudar i morgonrockar och dunjackor. In och hopp i säng igen. Lyckas somna.
Vaknar igen efter någon dryg timme av att kylskåpslarmet går, nej men hurra då! Och ser man på, nu är elementen kalla också! Nacka Energi får ett samtal i det här läget och lovar komma ut och kika. Lyckas somna igen efter ett tag.
Vaknar brutalt av att jourkillarna ringer och säger att det finns inget fel i deras skåp ute på gatan, får vi komma upp och kika i huset? Visst, iförda i samma ståtliga utstyrsel visar vi runt. Inget fel på faserna utvändigt, men där inne är det något lurt med fas två, kontakta en elektriker. Klockan 4 en lördagsmorgon. Snart dags att gå upp också. Tack för hjälpen så långt!
Börjar dagen efter ytterligare någon timmes sömn med att försöka få fatt på firman som installerat elcentralen. Går ganska bra, bara det att de inte har någon jour och killen som faktiskt svarar är i någon dal någonstans. Googlar frenetiskt för att hitta någon som kan komma på en gång, för nu är det snart lika varmt i kylen som inomhus, dvs temperaturen i kyl och frys kryper stadigt uppåt, innertemperaturen lika stadigt nedåt och det finns inget vatten. Vatten är bra till mycket kan jag tala om, särskilt när man inte har något upptäcker man ganska kvickt att det är en essentiell del av det dagliga. Spola på toaletten till exempel.
Hittar http://svanstromsel.se/ ganska snart och på frågan Behöver du hjälp nu? blir det ett ganska rungande ja! En trevlig man svarar blixtsnabbt och förklarar lugnt vad han tror kan vara felet och vad som gäller vid en jour utryckning. Blir uppringd av jourhavande elektriker minst lika snabbt efter mitt godkännande, och mindre än en timme efter mitt samtal står en artig och trevlig ung man på trappan, redo att tackla allt kändes det som. mycket förtroendeingivande så här långt tänker jag och visar elcentralen. Han känner också lukten, och när han skruvar loss kåpan från effektvakten, vad hittar han då? Jo, det här:
Kikar man på mittendelen så behöver man inte vara kärnfysiker för att inse att så här ska det inte se ut, skiten har ju brunnit! Konstigt att det luktade.... Han fixar och donar, kopplar hit och dit, hela tiden hur lugn som helst och förklarar snällt för det nervösa vraket (jag) som trampar runt bredvid.
Mindre än två timmar efter mitt samtal är effektvakt bortkopplad, elen återställd, allt lyser som det ska och inga apparater pockar på uppmärksamhet.
Slutsats? Svanströms El är hjältar, vilken dag som helst i veckan. Lugna, proffsiga, trevliga och håller vad de lovar och mer därtill, och vi behöver göra något åt vår elcentral.
Sedan var det ju det där med vattnet. Behöver jag ens säga att jag hela tiden har bett intensiva tysta böner till vem som helst som lyssnar om att vattenpumpen skulle klara sig? Inte bönhörd. Inte en droppe pressar sig fram ur kranen. Det är bara att sparka upp självförtroendet och ge sig ut. Hit och till dess invånare storleksmässigt 6-7 cm....men jag gjorde det.....
Efter en timmes sovtid ca vaknar jag av att något låter, det där ljudet av en elektrisk apparat i trångmål, något som inte fungerar som det ska. Apparat lokaliseras med hjälp av ficklampa och bultande hjärta, det är telefonen på nedervåningen som väsnas. Ficklampan får följa med ut till elcentralen under trappan, då lamporna på nedervåningen bara lyser lite dovt så där på trekvart. En underlig lukt slår emot när dörren svängs upp, bränd plast, metall kanske. Alla säkringar är i rätt läge. Kan det vara stormen som påverkar matningen? Hopp i säng igen.
Kan absolut inte sova. Upp igen och ut på baksidan för att kolla faserna, kanske har en propp gått där? Nej icke, frid och fröjd och vi är säkert en syn för gudar i morgonrockar och dunjackor. In och hopp i säng igen. Lyckas somna.
Vaknar igen efter någon dryg timme av att kylskåpslarmet går, nej men hurra då! Och ser man på, nu är elementen kalla också! Nacka Energi får ett samtal i det här läget och lovar komma ut och kika. Lyckas somna igen efter ett tag.
Vaknar brutalt av att jourkillarna ringer och säger att det finns inget fel i deras skåp ute på gatan, får vi komma upp och kika i huset? Visst, iförda i samma ståtliga utstyrsel visar vi runt. Inget fel på faserna utvändigt, men där inne är det något lurt med fas två, kontakta en elektriker. Klockan 4 en lördagsmorgon. Snart dags att gå upp också. Tack för hjälpen så långt!
Börjar dagen efter ytterligare någon timmes sömn med att försöka få fatt på firman som installerat elcentralen. Går ganska bra, bara det att de inte har någon jour och killen som faktiskt svarar är i någon dal någonstans. Googlar frenetiskt för att hitta någon som kan komma på en gång, för nu är det snart lika varmt i kylen som inomhus, dvs temperaturen i kyl och frys kryper stadigt uppåt, innertemperaturen lika stadigt nedåt och det finns inget vatten. Vatten är bra till mycket kan jag tala om, särskilt när man inte har något upptäcker man ganska kvickt att det är en essentiell del av det dagliga. Spola på toaletten till exempel.
Hittar http://svanstromsel.se/ ganska snart och på frågan Behöver du hjälp nu? blir det ett ganska rungande ja! En trevlig man svarar blixtsnabbt och förklarar lugnt vad han tror kan vara felet och vad som gäller vid en jour utryckning. Blir uppringd av jourhavande elektriker minst lika snabbt efter mitt godkännande, och mindre än en timme efter mitt samtal står en artig och trevlig ung man på trappan, redo att tackla allt kändes det som. mycket förtroendeingivande så här långt tänker jag och visar elcentralen. Han känner också lukten, och när han skruvar loss kåpan från effektvakten, vad hittar han då? Jo, det här:
Kikar man på mittendelen så behöver man inte vara kärnfysiker för att inse att så här ska det inte se ut, skiten har ju brunnit! Konstigt att det luktade.... Han fixar och donar, kopplar hit och dit, hela tiden hur lugn som helst och förklarar snällt för det nervösa vraket (jag) som trampar runt bredvid.
Mindre än två timmar efter mitt samtal är effektvakt bortkopplad, elen återställd, allt lyser som det ska och inga apparater pockar på uppmärksamhet.
Slutsats? Svanströms El är hjältar, vilken dag som helst i veckan. Lugna, proffsiga, trevliga och håller vad de lovar och mer därtill, och vi behöver göra något åt vår elcentral.
Sedan var det ju det där med vattnet. Behöver jag ens säga att jag hela tiden har bett intensiva tysta böner till vem som helst som lyssnar om att vattenpumpen skulle klara sig? Inte bönhörd. Inte en droppe pressar sig fram ur kranen. Det är bara att sparka upp självförtroendet och ge sig ut. Hit och till dess invånare storleksmässigt 6-7 cm....men jag gjorde det.....
tisdag 29 oktober 2013
Brottsförebyggande belysning på Älgö
Nästan och svänger in på vår lilla väg på landet. Som ni säkert märkt vid det här laget är det vintertid numer och således mörkt redan klockan fem. Inte här.
Min första tanke är att hela Älgö håller på att invaderas av aliens. Ett skarpt vitt sken skär i mina ögon fast jag svängt av från huvudvägen. Tanke nummer två är att de kanske håller på med beläggningsarbete, lite på övertid så där. Tanke tre träffar rätt. De nya gatlyktorna, utplacerade med sisådär 20 meters mellanrum, är påslagna och sprider sitt vansinnigt ocharmiga ljus över omgivningen. Det är så starkt att man säkert använder samma lampor att belysa fängelser med, för att förhindra rymningar och andra skumraskaffärer. Tro mig, här kan inte ens en kameleont gömma sig.
Parkerar bilen på uppfarten, i något som skulle kunna benämnas operationssalsbelysning. Planerar att kliva ut och ge närmaste stolpe en välriktad spark. Tur i oturen står en bil längre ner på vägen med folk omkring. Tar en ilsken bild i stället och lämnar stackars bilen i spotlighten. Fanns det såhär bra belysningar i stan och på parkeringar runt om skulle bilinbrott och bilstölder vara nere på ett minimum, så kommuner och myndigheter, här finns ett lysande exempel på en brottsförebyggande metod. Å andra sidan borde det vara brottsligt att sätta upp sån här belysning.
Konstaterar att balkongen ligger ovanför gatlyktorna, men den där sköna känslan av att vara ensam i världen i mörkret och beskåda den vackra utsikten efter mörkrets inbrott har gått förlorad. Så tack, Nacka Kommun, för att vi har förlorat en stor del av vår trivselkänsla, en ganska så essentiell del i livet.
Min första tanke är att hela Älgö håller på att invaderas av aliens. Ett skarpt vitt sken skär i mina ögon fast jag svängt av från huvudvägen. Tanke nummer två är att de kanske håller på med beläggningsarbete, lite på övertid så där. Tanke tre träffar rätt. De nya gatlyktorna, utplacerade med sisådär 20 meters mellanrum, är påslagna och sprider sitt vansinnigt ocharmiga ljus över omgivningen. Det är så starkt att man säkert använder samma lampor att belysa fängelser med, för att förhindra rymningar och andra skumraskaffärer. Tro mig, här kan inte ens en kameleont gömma sig.
Parkerar bilen på uppfarten, i något som skulle kunna benämnas operationssalsbelysning. Planerar att kliva ut och ge närmaste stolpe en välriktad spark. Tur i oturen står en bil längre ner på vägen med folk omkring. Tar en ilsken bild i stället och lämnar stackars bilen i spotlighten. Fanns det såhär bra belysningar i stan och på parkeringar runt om skulle bilinbrott och bilstölder vara nere på ett minimum, så kommuner och myndigheter, här finns ett lysande exempel på en brottsförebyggande metod. Å andra sidan borde det vara brottsligt att sätta upp sån här belysning.
Konstaterar att balkongen ligger ovanför gatlyktorna, men den där sköna känslan av att vara ensam i världen i mörkret och beskåda den vackra utsikten efter mörkrets inbrott har gått förlorad. Så tack, Nacka Kommun, för att vi har förlorat en stor del av vår trivselkänsla, en ganska så essentiell del i livet.
måndag 14 oktober 2013
Bara vanligt vatten - Prolog; Northpower Takentreprenader
Nu är hösten här på allvar, det är otroligt vackert med trädens alla skiftningar, i allt från ceriserött till orange och gult i den klara luften, nog är Sverige vackert alltid, och för en gångs skull känns det som att man inte blev helt överrumplad, pang! så var det ny årstid, jag har hunnit med att se förändringen.
Med hösten kommer också mera regn, även om vi hittills varit tämligen förskonade från även det. Hur har det gått då, undrar ni nu? Taket, är det klart nu? Ja, kära ni, det är klart! Det är tätt! Det är urtjusigt! Ni som redan läst inlägget "It's all fun and games...." har ju redan lite förhandsinfo, men jag vill verkligen slå ett extra slag för de norrländska krafterna hos Northpower Takentreprenader.
Från början till slut har det varit bra, från offert med alla tusentals ändringar från oss som mottogs med stort tålamod, all samordning, kommunikation, utförande och avslut. Mats som varit med oss hela resan förtjänar en eloge, som till och med jobbat kvällar och helger för oss i olika frågor (japp, skamlösa är vi) och alla hans trevliga killar, snickaren Fabian med kollega och Northpowers personal, som varit här och arbetat med taket också, från ottan tills solen gått ner, och alla de fördomar var och en kan tänkas ha om hantverkare får komma på skam. Vi har med förtjusning bjudit dem alla på kaffe och fått löpande uppdateringar under arbetets gång, och som bonus en trevlig pratstund.
Visst, jag ska erkänna, är man som jag ovan vid renovering och en smula nervöst lagd i vissa avseenden, så nog har det varit lite pirrigt, men det norrländska lugnet verkade genomsyra allt, så efter första dagen kändes det helt naturligt att ta sig fram mellan containrar och takrester medelst hasning, ålning och kravling. Kärt besvär om ni förstår vad jag menar.
En av kvällarna hjälpte jag grabbarna att städa upp lite av det som ramlat utanför. Jag är sån, vill gärna hjälpa till och känna mig duktig, en hopplös fröken duktig. Jag hoppas vid alla gudar att de inte tog illa upp och trodde det var för att jag tyckte att de skräpat ner. I så fall, förlåt!!
Så, till Northpower Takentreprenader, ett stort tack med rosor och champagne, och till dig som funderar på om det är dags att byta ut ditt tvivelaktiga papptak, gå in genast på: http://northpower.se/ och klicka in dig på Takentreprenader och fixa en offert. Nu.
När det är dags att byta tak på gäststugan vet jag vart vi vänder oss.
Med hösten kommer också mera regn, även om vi hittills varit tämligen förskonade från även det. Hur har det gått då, undrar ni nu? Taket, är det klart nu? Ja, kära ni, det är klart! Det är tätt! Det är urtjusigt! Ni som redan läst inlägget "It's all fun and games...." har ju redan lite förhandsinfo, men jag vill verkligen slå ett extra slag för de norrländska krafterna hos Northpower Takentreprenader.
Från början till slut har det varit bra, från offert med alla tusentals ändringar från oss som mottogs med stort tålamod, all samordning, kommunikation, utförande och avslut. Mats som varit med oss hela resan förtjänar en eloge, som till och med jobbat kvällar och helger för oss i olika frågor (japp, skamlösa är vi) och alla hans trevliga killar, snickaren Fabian med kollega och Northpowers personal, som varit här och arbetat med taket också, från ottan tills solen gått ner, och alla de fördomar var och en kan tänkas ha om hantverkare får komma på skam. Vi har med förtjusning bjudit dem alla på kaffe och fått löpande uppdateringar under arbetets gång, och som bonus en trevlig pratstund.
Visst, jag ska erkänna, är man som jag ovan vid renovering och en smula nervöst lagd i vissa avseenden, så nog har det varit lite pirrigt, men det norrländska lugnet verkade genomsyra allt, så efter första dagen kändes det helt naturligt att ta sig fram mellan containrar och takrester medelst hasning, ålning och kravling. Kärt besvär om ni förstår vad jag menar.
En av kvällarna hjälpte jag grabbarna att städa upp lite av det som ramlat utanför. Jag är sån, vill gärna hjälpa till och känna mig duktig, en hopplös fröken duktig. Jag hoppas vid alla gudar att de inte tog illa upp och trodde det var för att jag tyckte att de skräpat ner. I så fall, förlåt!!
Så, till Northpower Takentreprenader, ett stort tack med rosor och champagne, och till dig som funderar på om det är dags att byta ut ditt tvivelaktiga papptak, gå in genast på: http://northpower.se/ och klicka in dig på Takentreprenader och fixa en offert. Nu.
När det är dags att byta tak på gäststugan vet jag vart vi vänder oss.
tisdag 8 oktober 2013
Michel, Professional Haircare på Tippen
Så var det äntligen dags. Som en uppenbarelse hägrar den nyöppnade salongen mitt inne på Tippen, en glänsande pärla i det grå, en liten bit av Beverly Hills och Hollywood mitt i vardagen. Bara att kliva över gränsen in i lokalen känns nästan högtidlig, och jag blir erbjuden att slå mig ner, vill jag kanske ha något att dricka, kaffe, te, något annat från den sprillans maskinen i hörnet av den trevliga tjejen.
Glider ner i mjuka vita fotöljer i modern stil och plockar upp senaste (! Inga gamla Se&Hör här inte!) Elle som ligger prydligt tillsammans med andra lockande tidskrifter på glasbordet, och bläddrar lättjefullt medans en air av exklusivitet omsluter mig i väntan på min tid. Japp, numer kommer jag i tid.
Sen blir det min tur. Den energi med vilken jag får förslag utifrån mina egna tafatta idéer är enastående och sen blir det tvätt. Förstå att få glida ner i ytterligare en mjuk fotölj, som sakta fälls ner nästan horisontellt och sedan masserar hela min baksida samtidigt som jag får en hårbottenmassage, skoja inte, hade han rakat av mig håret där och då hade jag bara fortsatt flina avslappnat.
Vips så ryker en decimeter hår eller två väl framför spegeln, jag hann inte ens bli nervös och ångerfull, så där som bara jag kan bli, jojo, massagestolen gjorde sitt. Sen sitter jag där, med ny frisyr, en timme har flugit bort och om jag får säga det själv en smula blygsamt, så ser jag ganska så både stil- och flärdfull ut. Mitt enda aber är att jag hoppas att jag lyckas med stylingen och gör klippningen rättvisa.
Låt mig säga så här: har du inte redan varit här, eller redan har en tid bokad, så se för sjutton till att göra det illa kvickt, det här är en succé, inte bara för Michel, utan för hela Tippen. (jag kan även rekommendera det nya caféet Sweet&Pure nästan vägg i vägg) Michel är en trollkarl, kort och gott, och här finns en känsla av att just du är vip, det känns lyxigt rakt igenom.
Jag glider härifrån leende, med en känsla av att ha blivit fullständigt spoiled rotten och med en hållning som skulle göra en ballerina avundssjuk, och ser redan fram emot nästa besök. Glamouren smittade av sig, precis som jag hoppades.
Glider ner i mjuka vita fotöljer i modern stil och plockar upp senaste (! Inga gamla Se&Hör här inte!) Elle som ligger prydligt tillsammans med andra lockande tidskrifter på glasbordet, och bläddrar lättjefullt medans en air av exklusivitet omsluter mig i väntan på min tid. Japp, numer kommer jag i tid.
Sen blir det min tur. Den energi med vilken jag får förslag utifrån mina egna tafatta idéer är enastående och sen blir det tvätt. Förstå att få glida ner i ytterligare en mjuk fotölj, som sakta fälls ner nästan horisontellt och sedan masserar hela min baksida samtidigt som jag får en hårbottenmassage, skoja inte, hade han rakat av mig håret där och då hade jag bara fortsatt flina avslappnat.
Vips så ryker en decimeter hår eller två väl framför spegeln, jag hann inte ens bli nervös och ångerfull, så där som bara jag kan bli, jojo, massagestolen gjorde sitt. Sen sitter jag där, med ny frisyr, en timme har flugit bort och om jag får säga det själv en smula blygsamt, så ser jag ganska så både stil- och flärdfull ut. Mitt enda aber är att jag hoppas att jag lyckas med stylingen och gör klippningen rättvisa.
Låt mig säga så här: har du inte redan varit här, eller redan har en tid bokad, så se för sjutton till att göra det illa kvickt, det här är en succé, inte bara för Michel, utan för hela Tippen. (jag kan även rekommendera det nya caféet Sweet&Pure nästan vägg i vägg) Michel är en trollkarl, kort och gott, och här finns en känsla av att just du är vip, det känns lyxigt rakt igenom.
Jag glider härifrån leende, med en känsla av att ha blivit fullständigt spoiled rotten och med en hållning som skulle göra en ballerina avundssjuk, och ser redan fram emot nästa besök. Glamouren smittade av sig, precis som jag hoppades.
fredag 4 oktober 2013
Flicka på glid
Har ni sett filmen? Nej, inte jag heller. Först tyckte jag att det var en passande titel för dagens inlägg, men, eftersom det faktiskt var min ena strumpa som var på glid, så, egentligen inte.
Nästan varje dag den här veckan har jag varit inne på Tippen, har det inte varit för att köpa bröd, så för att hämta ut paket eller köpa vin (ovanligt!). Intressantast var nog att köpa bröd, med hänvisning till ovanstående.
Säkert vet alla vad stay ups är. En tunn strumpa med silikonband längst upp, jätteskönt, man slipper strumpbyxor som vrider sig längs benen som boaormar, eller rullar sig i midjan så fort man böjer sig lite, och går en maska på ena benet, ja då är ju hela paret förstört! Med stay ups slipper man ju allt det! Ett litet problem är väl just silikonbanden då. Till slut tappar de fästförmågan, för mycket sköljmedel rekommenderas inte eller aktiviteter där man blir varm, heller inte torktumling eller hudcreme där de ska fästa eller på händerna när de ska på. Överkomliga hinder, eller hur? Ibland ger de oförklarligt upp ändå. Som den dagen jag skulle köpa bröd.
Redan när jag åker från jobbet känner jag att det inte känns som det ska, men vad tusan, jag ska ju bara in och köpa bröd. Stannar vid Tippen, varje liten benrörelse jag gör ger effekt, strumpfan rör på sig, och det är inte uppåt. Försiktigt vacklar jag mot entrén. In på ICA, jodå, det går nog. Nyper diskret tag om strumpkanten genom klänningen utifall att. Kommer på att jag måste in på apoteket också. Glider dit på försiktiga kliv med ett nu mera stadigt grepp med vänsterhanden, lyckas med nöd och näppe betala med ena handen och så mot utgången, nu lätt krampaktigt greppande klänning och strumpa, förmodligen ser jag ut som en desperat Quasimodo. Men se där! Röda prislappar på små fina lampor! Ära eller vanära? Jo då, jag tar risken och införskaffar en liten lampa som nu pryder sin plats här hemma, dvs vanära då jag säkert visat stumpkant och halva låret för halva Saltis, och ära dör att jag inte lät tillfället gå mig ur händerna. Bara strumpan, under några desperata minuter. Glider ut med huvudet högt, med handväska, bröd, apotekspåse och ny lampa, medans strumpan närmar sig knänivå.
Noterade också att Michel på Saltsjöbadens hårvård har öppnat sin filial nu. Det är nytt, det är fräscht, det ser vansinnigt lyxigt, exklusivt och glamoröst ut, och jag kan knappt vänta tills jag får gå dit och vidröras av magin. Ända tills tisdag måste jag vänta, hoppas glamouren smittar av sig...!
Nästan varje dag den här veckan har jag varit inne på Tippen, har det inte varit för att köpa bröd, så för att hämta ut paket eller köpa vin (ovanligt!). Intressantast var nog att köpa bröd, med hänvisning till ovanstående.
Säkert vet alla vad stay ups är. En tunn strumpa med silikonband längst upp, jätteskönt, man slipper strumpbyxor som vrider sig längs benen som boaormar, eller rullar sig i midjan så fort man böjer sig lite, och går en maska på ena benet, ja då är ju hela paret förstört! Med stay ups slipper man ju allt det! Ett litet problem är väl just silikonbanden då. Till slut tappar de fästförmågan, för mycket sköljmedel rekommenderas inte eller aktiviteter där man blir varm, heller inte torktumling eller hudcreme där de ska fästa eller på händerna när de ska på. Överkomliga hinder, eller hur? Ibland ger de oförklarligt upp ändå. Som den dagen jag skulle köpa bröd.
Redan när jag åker från jobbet känner jag att det inte känns som det ska, men vad tusan, jag ska ju bara in och köpa bröd. Stannar vid Tippen, varje liten benrörelse jag gör ger effekt, strumpfan rör på sig, och det är inte uppåt. Försiktigt vacklar jag mot entrén. In på ICA, jodå, det går nog. Nyper diskret tag om strumpkanten genom klänningen utifall att. Kommer på att jag måste in på apoteket också. Glider dit på försiktiga kliv med ett nu mera stadigt grepp med vänsterhanden, lyckas med nöd och näppe betala med ena handen och så mot utgången, nu lätt krampaktigt greppande klänning och strumpa, förmodligen ser jag ut som en desperat Quasimodo. Men se där! Röda prislappar på små fina lampor! Ära eller vanära? Jo då, jag tar risken och införskaffar en liten lampa som nu pryder sin plats här hemma, dvs vanära då jag säkert visat stumpkant och halva låret för halva Saltis, och ära dör att jag inte lät tillfället gå mig ur händerna. Bara strumpan, under några desperata minuter. Glider ut med huvudet högt, med handväska, bröd, apotekspåse och ny lampa, medans strumpan närmar sig knänivå.
Noterade också att Michel på Saltsjöbadens hårvård har öppnat sin filial nu. Det är nytt, det är fräscht, det ser vansinnigt lyxigt, exklusivt och glamoröst ut, och jag kan knappt vänta tills jag får gå dit och vidröras av magin. Ända tills tisdag måste jag vänta, hoppas glamouren smittar av sig...!
tisdag 24 september 2013
Somliga straffar Gud med detsamma
Ska bara poppa in på Tippen på hemvägen och köpa lite bröd. Ni vet hur det är, långa köer, man vill bara hem fort, så jag fulparkerar lite, tänker som man inte ska; "det går fort!" Öppnar bildörren, missar stenmuren med en halv millimeter och trampar rakt i en vattenpöl. Nåja, hellre blöta skor än en repad dörr.
In och handlar, ut igen, trampar i vattenpölen, den hade gått att undvika! Nå, hopp i bil, börjar försiktigt backa, upp hoppar en tant från ingenstans, det höll på att gå illa. Fortsätter backa, nej, inte det, en bil, en till, en till och ett helt gäng till. Försöker sedan backa över en pappa med en hel skock ungar. Sen kommer nästa gäng med bilar. HaHA, till slut kommer jag minsann ut och fräser iväg. Dunk, där var det visst ett hål, hoppas fälgen klarade sig. Tvärnitar sedan för någon som bestämmer sig för att fickparkera utan att kolla backspegeln först.
Klarar mig sedan ända till Solsidan innan jag får tvärnita igen, denna gång för en mamma som står och packar in sin skock med ungar i bilen från den sida som är ut mot trafiken. Men hur tänkte du nu?! Halva Saltis får stå i kö, och hur säkert känns det, egentligen?! Resten av vägen går smärtfritt, otroligt nog.
Piece the recistance i dagens äventyr är att jag på frågan "Var det bra så?" svarade "Nej, en trisslott tack, helst en med vinst." Hur tänkte JAG där?! Behöver jag säga att det var ingen vinstlott. Undrar om jag kan gå tillbaka och klaga?
In och handlar, ut igen, trampar i vattenpölen, den hade gått att undvika! Nå, hopp i bil, börjar försiktigt backa, upp hoppar en tant från ingenstans, det höll på att gå illa. Fortsätter backa, nej, inte det, en bil, en till, en till och ett helt gäng till. Försöker sedan backa över en pappa med en hel skock ungar. Sen kommer nästa gäng med bilar. HaHA, till slut kommer jag minsann ut och fräser iväg. Dunk, där var det visst ett hål, hoppas fälgen klarade sig. Tvärnitar sedan för någon som bestämmer sig för att fickparkera utan att kolla backspegeln först.
Klarar mig sedan ända till Solsidan innan jag får tvärnita igen, denna gång för en mamma som står och packar in sin skock med ungar i bilen från den sida som är ut mot trafiken. Men hur tänkte du nu?! Halva Saltis får stå i kö, och hur säkert känns det, egentligen?! Resten av vägen går smärtfritt, otroligt nog.
Piece the recistance i dagens äventyr är att jag på frågan "Var det bra så?" svarade "Nej, en trisslott tack, helst en med vinst." Hur tänkte JAG där?! Behöver jag säga att det var ingen vinstlott. Undrar om jag kan gå tillbaka och klaga?
måndag 23 september 2013
Hur man spacklar, en tutorial a la fru Sparell
Innan du börjar spackla ska alla gipsplattor vara på plats. Gipsdamm sprider sig blixtsnabbt och överallt, och själva plattorna går lätt sönder, både lite i hörnen i bland (de är ju tunga!) och lite när man skruvar också. När de väl är säkrade kan man börja spackla.
Införskaffa lämpligt spackel, i detta fall den där med det röda locket och tillägget Lätt Hand i produktnamnet. Hur menar de egentligen, vaddå lätt hand, det är tungt som attans och man får trycka ganska duktigt för att få ett något sånär resultat.
Slit upp locket och sleva upp en duktig klump av den sträva gråvita massan på en spackelspade. Ta en annan, lite mindre spackelspade, för till exempel skruvhål och mindre åtgärdsområden, och smeta på rejält. Men inte för mycket. Fast inte för lite heller. Försök få det så jämt och fint som bara möjligt är. Tappa under tiden spackel omkring dig på golvet och kläderna, trampa gärna i det för säkerhets skull. En god idé är att täcka golvet innan du börjar.
Det är faktiskt skitsvårt att täcka till och med ett litet skruvhål snyggt, på något vis lyckas det bli bubbligt och så bildas det vips ett litet hålrum! Spackla skarvar med remsa är inte heller något man gör med ena handen bakbunden direkt. Med bred spackelspade, om det nu heter så, smetar man ut ett jämnt lager spackel längs hela skarven, sen lägger man med finess på pappremsan (papp är för proffs, den andra rutnätade för hemmafixare! hette det på Bygg-Ole, egentligen ett besök som förtjänar ett eget inlägg...) och liksom limmar dit den med ett nytt lager spackel ovanpå. Naturligtvis jämnt och snyggt, och det är jättelätt att måtta dit remsan precis över skarven man precis har täckt med spackel. Dessutom ska man liksom stryka dit remsan med spackelspaden så det inte bildas luftbubblor. Del av en kaka!
Steg två är att slipa. Det du spacklade så vackert och slätt och proffsigt i går, så där snyggt så att det säkert bara skulle behövas gå förbi med slipkloss, är idag ruggligt och håligt, och du undrar om någon under natten gått och saboterat ditt mästerverk. Men tro inte att du kan smeta på nytt spackel direkt! Icke, det måste slipas först!
Nästa goda idé är att plasta in alla öppningar till resten av huset så den är tätare än en luftsluss i rymden, INNAN du börjar slipa. Slipdamm sprider sig ännu snabbare och fastnar ännu bättre än gipsdamm, tro mig! Det biter sig fast så när du ska städa bort det får du våttorka både två och tre gånger om det vill sig illa. Eller så är du som jag lite optimistiskt och kör på tills du är lika vitpudrad som en sockermunk och kan bokstavligt talat försvinna i omgivningen. Det är tungt, en konst att få det så slätt och jämt som möjligt, och mina armar vill fortfarande inte riktigt ta upp bekantskapen med mig. Sen kan du bättra på skavankerna du åstadkom i går! När du är klar för dagen kan du luta dig tillbaka med tillfredsställelsen över att ha gjort ett fantastiskt jobb och se fram emot att göra om exakt samma sak i morgon.
Så här ser det ut hemma just nu:
Det går framåt, jag lovar, ge inte upp, en vacker dag är det dags att börja måla, undrar om jag hinner det innan det är oktober...
Införskaffa lämpligt spackel, i detta fall den där med det röda locket och tillägget Lätt Hand i produktnamnet. Hur menar de egentligen, vaddå lätt hand, det är tungt som attans och man får trycka ganska duktigt för att få ett något sånär resultat.
Slit upp locket och sleva upp en duktig klump av den sträva gråvita massan på en spackelspade. Ta en annan, lite mindre spackelspade, för till exempel skruvhål och mindre åtgärdsområden, och smeta på rejält. Men inte för mycket. Fast inte för lite heller. Försök få det så jämt och fint som bara möjligt är. Tappa under tiden spackel omkring dig på golvet och kläderna, trampa gärna i det för säkerhets skull. En god idé är att täcka golvet innan du börjar.
Det är faktiskt skitsvårt att täcka till och med ett litet skruvhål snyggt, på något vis lyckas det bli bubbligt och så bildas det vips ett litet hålrum! Spackla skarvar med remsa är inte heller något man gör med ena handen bakbunden direkt. Med bred spackelspade, om det nu heter så, smetar man ut ett jämnt lager spackel längs hela skarven, sen lägger man med finess på pappremsan (papp är för proffs, den andra rutnätade för hemmafixare! hette det på Bygg-Ole, egentligen ett besök som förtjänar ett eget inlägg...) och liksom limmar dit den med ett nytt lager spackel ovanpå. Naturligtvis jämnt och snyggt, och det är jättelätt att måtta dit remsan precis över skarven man precis har täckt med spackel. Dessutom ska man liksom stryka dit remsan med spackelspaden så det inte bildas luftbubblor. Del av en kaka!
Steg två är att slipa. Det du spacklade så vackert och slätt och proffsigt i går, så där snyggt så att det säkert bara skulle behövas gå förbi med slipkloss, är idag ruggligt och håligt, och du undrar om någon under natten gått och saboterat ditt mästerverk. Men tro inte att du kan smeta på nytt spackel direkt! Icke, det måste slipas först!
Nästa goda idé är att plasta in alla öppningar till resten av huset så den är tätare än en luftsluss i rymden, INNAN du börjar slipa. Slipdamm sprider sig ännu snabbare och fastnar ännu bättre än gipsdamm, tro mig! Det biter sig fast så när du ska städa bort det får du våttorka både två och tre gånger om det vill sig illa. Eller så är du som jag lite optimistiskt och kör på tills du är lika vitpudrad som en sockermunk och kan bokstavligt talat försvinna i omgivningen. Det är tungt, en konst att få det så slätt och jämt som möjligt, och mina armar vill fortfarande inte riktigt ta upp bekantskapen med mig. Sen kan du bättra på skavankerna du åstadkom i går! När du är klar för dagen kan du luta dig tillbaka med tillfredsställelsen över att ha gjort ett fantastiskt jobb och se fram emot att göra om exakt samma sak i morgon.
Så här ser det ut hemma just nu:
Det går framåt, jag lovar, ge inte upp, en vacker dag är det dags att börja måla, undrar om jag hinner det innan det är oktober...
söndag 22 september 2013
It's all fun and games 'til someone gets poked in the eye with a rollerskaft
Taket håller tätt, min lycka är obeskrivlig. Efter ett antal dagar med trevliga, driftiga och duktiga hantverkare på plats där vi har fått dammsuga hela huset vid dagens slut pga allt skräp som letat sig ner genom innertaket, dvs efter mörkrets inbrott då de inte kunde arbeta längre, vilka hantverkare gör det förresten, kommer klockan 7 på morgonen och arbetar till solen går ner och det blir mörkt? Fantastiskt!
Hur som helst, snickarna slet som tusan och har rivit bort allt gammalt, och lagt ny isolering, vindpapp, ångspärr och råspont, takläggarna har bytt huvar och lagt fin papp som är svetsad efter alla konstens regler. Klart innan alla ösregn kom. Igen, makalöst. Inte en droppe vatten inne. Fast jag fick skrämselhicka när jag hade råkat spilla lite utan att märka det...
Vindskivorna är också bytta. De byttes sist, när allt annat var klart. Den brillianta idén var att måla dem innan de sattes upp, det är ju inte helt enkelt att komma åt. Färg och allt köptes, hem och börja hela proceduren med olja, grundning och sedan två lager färg. Detta tajmades in i minsta detalj och minut med alla torktider. Sista lagret målades på i beckmörker, regn hängandes i luften med extralampa halv tio en söndag kväll, så det skulle vara klart att sätta upp på måndagen om vädret höll. Det gjorde det inte, men på fredagen, då skulle de upp! Glada snickare kommer med vindskivor. Varför det, de var ju redan på plats, målade och klara?! Icke, det visar sig att nymålade fina plankor hade fel dimension och nya hade därför införskaffats. Man kan nog inte lämna tillbaka vackert knallblå plankor misstänker jag... Så om någon är intresserad, hör av dig!
Råsponten då måste ju också målas. Det är ju ett ganska rejält överhäng på taket, och det är brant här, ingen lätt match att komma åt med andra ord. Grundoljning påbörjades, olja tog slut, ny olja köptes in, och idag oljades resten in. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Det syns kanske inte på bilden, men det var så svindlande att jag mådde illa. Notera säkerhetslinan och att fotografen fick stå och hålla i mina ben som skakade som en centrifug. Därav rubriken, det är svårt att balansera och försöka att inte peta ut ögonen på livvakten nedanför! Livlinan hänger kvar också, som en snara, en makaber liten vink till döden och säkert undrande grannar. Baksidan gick bra, där kunde jag nästan stå på marken, men på stege, på balkongen, nej, det var måttligt spännande, nota bene att bilden inte visar högsta punkten, som också är belägen i linje med balkongräcket.
Män sägs vara modigare än oss kvinnor, och min man fick bevisa just detta när sista sektionen oljades medelst lång stege från marken.
Här får man en liten aning om husets höjd, balkongen ligger med golvet i höjd med stockarna, till vänster om bilden. En nätt fallhöjd på dubbla husets höjd eftersom det stupar ner mot vägen där. Tack och lov för min modiga man! Jag hade nog kräkts längs hela väggen och ner i luftvärmepumpen. En hyllning till min makes mod och att andra kortsidan gick att komma åt genom fönstren. Ikväll njuter jag av utsikten med bägge fötterna på golvet, inomhus och tacksam, nu är det bara tre vändor kvar.
Hur som helst, snickarna slet som tusan och har rivit bort allt gammalt, och lagt ny isolering, vindpapp, ångspärr och råspont, takläggarna har bytt huvar och lagt fin papp som är svetsad efter alla konstens regler. Klart innan alla ösregn kom. Igen, makalöst. Inte en droppe vatten inne. Fast jag fick skrämselhicka när jag hade råkat spilla lite utan att märka det...
Vindskivorna är också bytta. De byttes sist, när allt annat var klart. Den brillianta idén var att måla dem innan de sattes upp, det är ju inte helt enkelt att komma åt. Färg och allt köptes, hem och börja hela proceduren med olja, grundning och sedan två lager färg. Detta tajmades in i minsta detalj och minut med alla torktider. Sista lagret målades på i beckmörker, regn hängandes i luften med extralampa halv tio en söndag kväll, så det skulle vara klart att sätta upp på måndagen om vädret höll. Det gjorde det inte, men på fredagen, då skulle de upp! Glada snickare kommer med vindskivor. Varför det, de var ju redan på plats, målade och klara?! Icke, det visar sig att nymålade fina plankor hade fel dimension och nya hade därför införskaffats. Man kan nog inte lämna tillbaka vackert knallblå plankor misstänker jag... Så om någon är intresserad, hör av dig!
Råsponten då måste ju också målas. Det är ju ett ganska rejält överhäng på taket, och det är brant här, ingen lätt match att komma åt med andra ord. Grundoljning påbörjades, olja tog slut, ny olja köptes in, och idag oljades resten in. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Det syns kanske inte på bilden, men det var så svindlande att jag mådde illa. Notera säkerhetslinan och att fotografen fick stå och hålla i mina ben som skakade som en centrifug. Därav rubriken, det är svårt att balansera och försöka att inte peta ut ögonen på livvakten nedanför! Livlinan hänger kvar också, som en snara, en makaber liten vink till döden och säkert undrande grannar. Baksidan gick bra, där kunde jag nästan stå på marken, men på stege, på balkongen, nej, det var måttligt spännande, nota bene att bilden inte visar högsta punkten, som också är belägen i linje med balkongräcket.
Män sägs vara modigare än oss kvinnor, och min man fick bevisa just detta när sista sektionen oljades medelst lång stege från marken.
Här får man en liten aning om husets höjd, balkongen ligger med golvet i höjd med stockarna, till vänster om bilden. En nätt fallhöjd på dubbla husets höjd eftersom det stupar ner mot vägen där. Tack och lov för min modiga man! Jag hade nog kräkts längs hela väggen och ner i luftvärmepumpen. En hyllning till min makes mod och att andra kortsidan gick att komma åt genom fönstren. Ikväll njuter jag av utsikten med bägge fötterna på golvet, inomhus och tacksam, nu är det bara tre vändor kvar.
fredag 6 september 2013
Bara vanligt vatten - del 3
Äntligen är det dags. På måndag kommer takläggarna att sätta igång. Efter flertalet företag som varit här och tittat, flertalet offerter med änu fler motfrågor, ytterligare frågor, än mer offertuppdateringar, så blir det slutligen ett nytt tak. Äntligen en god nattsömn, inga mer spända axlar när regnmolnen drar ihop sig och det börjar smattra, inga nervösa kontroller och utsättning av hinkar.
Idag är det fredag, och dagen började kl 700 med leverans av container. Hela taket måste rivas, en luftspalt konstrueras och så på med ny isolering, ångspärr, underlagspapp, råspont och nytt ytskikt med diverse tillbehör. Fuskbygget till taklucka åtgärdas också.
Att få upp en 20 kubik stor container på vår uppfart gick nästan bra. Chauffören är dagens vardagshjälte trots att han gav upp då han inte kunde få containern nära nog, och sedan såg till att det kom ut två mindre containrar. Chaufför nummer två får dagens risochspöstraff, eftersom han backade av två av lampstolparna, j*vla klantarsel och sedan bara drog.
Igår levererades en stor hög byggmaterial av en tjej i stor lastbil. Lastbilens emblem hade hon själv ordnat, och istället för en MAN så var det en DAM. Så coolt så jag inte finner ord, respekt hela vägen!
Idag lyftes allt material upp av en kranbil på taket. Lite nervös är jag, för det var mycket grejer, och tungt, så jag ber en bön att taket håller, och att vädret håller också.
Solen har precis glidit ner under en orangeglödande horisont, hösten närmar sig, och äntligen kan jag slappna av (nästan i alla fall, det är varken påbörjat eller klart....) inför eventuellt höstrusk...
Idag är det fredag, och dagen började kl 700 med leverans av container. Hela taket måste rivas, en luftspalt konstrueras och så på med ny isolering, ångspärr, underlagspapp, råspont och nytt ytskikt med diverse tillbehör. Fuskbygget till taklucka åtgärdas också.
Att få upp en 20 kubik stor container på vår uppfart gick nästan bra. Chauffören är dagens vardagshjälte trots att han gav upp då han inte kunde få containern nära nog, och sedan såg till att det kom ut två mindre containrar. Chaufför nummer två får dagens risochspöstraff, eftersom han backade av två av lampstolparna, j*vla klantarsel och sedan bara drog.
Igår levererades en stor hög byggmaterial av en tjej i stor lastbil. Lastbilens emblem hade hon själv ordnat, och istället för en MAN så var det en DAM. Så coolt så jag inte finner ord, respekt hela vägen!
Idag lyftes allt material upp av en kranbil på taket. Lite nervös är jag, för det var mycket grejer, och tungt, så jag ber en bön att taket håller, och att vädret håller också.
Solen har precis glidit ner under en orangeglödande horisont, hösten närmar sig, och äntligen kan jag slappna av (nästan i alla fall, det är varken påbörjat eller klart....) inför eventuellt höstrusk...
Vi hade i alla fall tur med vädret
Resten av semestern dåuppdatera bloggen oftare, så det inte blir så massiva stycken....tilll nästa gång kanske!!
Det har i alla fall åkts en himla massa båt, solats och badats och haft det ljuvligt, förstört hår till följd av en hempermanent (don't try that at home)har räddats av min underbara svägerska, det har grillats, skränig allsång spridits över grannskapet och äntligen har renoveringen av det blivande dressing roomet påbörjats! Strax innan månadsskiftet juli-augusti drog vi igång, med tre semesterveckor kvar tänkte jag att det är lugnt! KLäderna på plats i splitternya garderober mot nymålade väggar och vacker nylagt golv lagom till jobbet börjar igen. HA! Samma hårräddande svägerska sa glatt att har ni målat i oktober så är ju det bra, jag får nog bekänna färg och inse att hon hade rätt....
I upp till härliga 35 graders solgass, en härlig week-end i Hutsfred mitt i allt var ett välkommet avbrott, där vi bland annat bevittnade den årliga veteranmopedsparaden, tvingades vi att riva inte bara några gipsplattor, inertak och golvet, utan allt. Jag menar allt. Tak upp till råspont som var i princip helt svart, genom fuktig ångspärr och fullkomligt vidrig isolering, ut till ytterväggarnas stockar och ner till trossbotten som inte ens fanns. Bara några lösa spjälor som låg utslängda mellan reglarna som avskärming ner mot; japp, bergrummet och gråsuggerummet. Golvisoleringen var lika, om inte värre, vidrig som den i taket, och i ytterväggen hittades ett övergivet bisamhälle och fyra getingbon. Hurra.
Ungefär sjuttiofemton turer har gjorts till Bygg-Ole ca 20 minuter bort, ibland fler gånger per dag. Allt från virke till isolering och klorin och mögeldöd har införskaffats. Det sistnämda har väggarna skurats och behandlats med, better safe than sorry. Isoleringen lämnade vi tillbaka.
Timmerhus ska med fördel isoleras med linisolering! Fantastiskt material! Man behöver varken handskar, skyddsglasögon, andningsskydd eller heltäckande kläder! I love it! Att det däremot ser lite ut som en höskulle efteråt och att hösnuvan gjorde sig påmind, mindre problem. Har även drevat här och var med lindrev. Fantastiskt.
Dock kan konstateras, att en ensam tjej som balanserandes i ett pallstallage för att ta ner 22 kilos golvspånplattor helt ensam, INTE får någon hjälp, trots att det finns både personal och övriga kunder precis intill. Tack för hjälpen grabbar, ni är ena riktiga gentlemän! Inte så att jag inte kan själv, men hallå...
Apropå tjejer så har vi genom försäkringsbolaget gjort ett kraftfullt försök att bli av med gråsuggorna. Ytterligare en snygg ung tjej kommer ut och sprider ut medel på hela nedervåningen. (Minns Massakern på Älgö) Varför är det unga tjejer? Bittra gamla gubbar hade jag förstått, såna som inte ens blir berörda av kryp, men tjejer? Ska inte vi vara lite sjåpiga? Nya tider, tuffa, starka och bangar inte för något, helt uppenbart! Dock är resultatet inte helt tillfredsställande.
Exakt här ska jag ge rådet att inte balansera en laptop i knät uppkrupen i soffan, drickandes vin samtidigt som du skriver blogginlägg. Tack älskling!!
Nu finns det i alla fall innertak, ett riktigt golv, takstockarna är målade härligt fuchsiafärgade och vi har börjat sätta gipsplattor på väggarna. Sen ska bara sovrummet göras i samma veva också. Kanske oktober är realistiskt, trots all optimism.
Det har i alla fall åkts en himla massa båt, solats och badats och haft det ljuvligt, förstört hår till följd av en hempermanent (don't try that at home)har räddats av min underbara svägerska, det har grillats, skränig allsång spridits över grannskapet och äntligen har renoveringen av det blivande dressing roomet påbörjats! Strax innan månadsskiftet juli-augusti drog vi igång, med tre semesterveckor kvar tänkte jag att det är lugnt! KLäderna på plats i splitternya garderober mot nymålade väggar och vacker nylagt golv lagom till jobbet börjar igen. HA! Samma hårräddande svägerska sa glatt att har ni målat i oktober så är ju det bra, jag får nog bekänna färg och inse att hon hade rätt....
I upp till härliga 35 graders solgass, en härlig week-end i Hutsfred mitt i allt var ett välkommet avbrott, där vi bland annat bevittnade den årliga veteranmopedsparaden, tvingades vi att riva inte bara några gipsplattor, inertak och golvet, utan allt. Jag menar allt. Tak upp till råspont som var i princip helt svart, genom fuktig ångspärr och fullkomligt vidrig isolering, ut till ytterväggarnas stockar och ner till trossbotten som inte ens fanns. Bara några lösa spjälor som låg utslängda mellan reglarna som avskärming ner mot; japp, bergrummet och gråsuggerummet. Golvisoleringen var lika, om inte värre, vidrig som den i taket, och i ytterväggen hittades ett övergivet bisamhälle och fyra getingbon. Hurra.
Ungefär sjuttiofemton turer har gjorts till Bygg-Ole ca 20 minuter bort, ibland fler gånger per dag. Allt från virke till isolering och klorin och mögeldöd har införskaffats. Det sistnämda har väggarna skurats och behandlats med, better safe than sorry. Isoleringen lämnade vi tillbaka.
Timmerhus ska med fördel isoleras med linisolering! Fantastiskt material! Man behöver varken handskar, skyddsglasögon, andningsskydd eller heltäckande kläder! I love it! Att det däremot ser lite ut som en höskulle efteråt och att hösnuvan gjorde sig påmind, mindre problem. Har även drevat här och var med lindrev. Fantastiskt.
Dock kan konstateras, att en ensam tjej som balanserandes i ett pallstallage för att ta ner 22 kilos golvspånplattor helt ensam, INTE får någon hjälp, trots att det finns både personal och övriga kunder precis intill. Tack för hjälpen grabbar, ni är ena riktiga gentlemän! Inte så att jag inte kan själv, men hallå...
Apropå tjejer så har vi genom försäkringsbolaget gjort ett kraftfullt försök att bli av med gråsuggorna. Ytterligare en snygg ung tjej kommer ut och sprider ut medel på hela nedervåningen. (Minns Massakern på Älgö) Varför är det unga tjejer? Bittra gamla gubbar hade jag förstått, såna som inte ens blir berörda av kryp, men tjejer? Ska inte vi vara lite sjåpiga? Nya tider, tuffa, starka och bangar inte för något, helt uppenbart! Dock är resultatet inte helt tillfredsställande.
Exakt här ska jag ge rådet att inte balansera en laptop i knät uppkrupen i soffan, drickandes vin samtidigt som du skriver blogginlägg. Tack älskling!!
Nu finns det i alla fall innertak, ett riktigt golv, takstockarna är målade härligt fuchsiafärgade och vi har börjat sätta gipsplattor på väggarna. Sen ska bara sovrummet göras i samma veva också. Kanske oktober är realistiskt, trots all optimism.
torsdag 18 juli 2013
Brödbilen på Älgö konkurrensutsatt
Att bo i hus har både för- och nackdelar. Nu har jag snart haft semester i en vecka, och nog har jag latat mig i solen, hunnit läsa lite böcker och bränna mig både här och där samt badat ett par gånger till och med, men i princip varje morgon har det varit tidig revelj med diverse sysslor som ska utföras. Bland annat rensa på tomten, trädgårdsarbete och jag går inte riktigt ihop, särskilt inte när det är ett solklart faktum att ett litet träd har rotat sig precis emellan ett dräneringsrör och en elkabel. Besiktigat en bil inför försäljning, bara en framljusinställning som behövde justeras, hurra, så nu ska den poleras upp bara och så in med annons! Ett fordon mindre! Apropå annonser, ingen som är intresserad av en sextant? Riktigt proffsigt navigeringsinstrument eller avancerad inredningsdetalj, bara att välja!
Idag har jag i alla fall putsat fönstrena också. Jag avskyr att putsa fönster, så handen på hjärtat, det är inte gjort på nästan ett år, och då gjordes inte alla faktiskt. Hur lång tid kan det ta, tänkte jag och avbröt mitt sköna slappande i däckstolen. Nästan fyra timmar, kan jag nu konstatera när det äntligen är klart och det ska bli regn i natt. Varför??
Jag räddades från ett säkert sammanbrott i halvtid, i vanligt ordning av min man som ryckte ut akut och släpade fram stege och flyttade bilar, och av den dagliga leveransen av godsaker från Victor.
Victor är en grannpojke på 8 - 10 år som för ca två veckor sedan knackade på dörren och meddelade att idag hade det öppnat ett café på deras tomt, välkomna! I "Victor's affär" som det så vackert stod textat på den blå disken fanns en handskriven meny, olika kex, kakor och saft. Det satt som en keps efter en promenad i sommarvärmen kan jag lova. Sedan dess har det i princip varje dag knackat på dörren och hembakade läckerheter erbjudits till facila priser direkt vid dörren, kanelbullarna till exempel var sju kronor billigare än brödbilens, enligt utsago! Kanelbullar som sagt, syltkakor, sirapssnittar, vaniljbullar, kokostoppar, hemgjord chokladglass to die for, finska pinnar, chokladbollar, fika med hemleverans, den grabben kommer att gå långt! Idag var det tydligen, och tyvärr sista leveransen, så hur ska det nu gå resten av semestern? Jag håller tummarna och hoppas att caféet/affären återuppstår.
Idag har jag i alla fall putsat fönstrena också. Jag avskyr att putsa fönster, så handen på hjärtat, det är inte gjort på nästan ett år, och då gjordes inte alla faktiskt. Hur lång tid kan det ta, tänkte jag och avbröt mitt sköna slappande i däckstolen. Nästan fyra timmar, kan jag nu konstatera när det äntligen är klart och det ska bli regn i natt. Varför??
Jag räddades från ett säkert sammanbrott i halvtid, i vanligt ordning av min man som ryckte ut akut och släpade fram stege och flyttade bilar, och av den dagliga leveransen av godsaker från Victor.
Victor är en grannpojke på 8 - 10 år som för ca två veckor sedan knackade på dörren och meddelade att idag hade det öppnat ett café på deras tomt, välkomna! I "Victor's affär" som det så vackert stod textat på den blå disken fanns en handskriven meny, olika kex, kakor och saft. Det satt som en keps efter en promenad i sommarvärmen kan jag lova. Sedan dess har det i princip varje dag knackat på dörren och hembakade läckerheter erbjudits till facila priser direkt vid dörren, kanelbullarna till exempel var sju kronor billigare än brödbilens, enligt utsago! Kanelbullar som sagt, syltkakor, sirapssnittar, vaniljbullar, kokostoppar, hemgjord chokladglass to die for, finska pinnar, chokladbollar, fika med hemleverans, den grabben kommer att gå långt! Idag var det tydligen, och tyvärr sista leveransen, så hur ska det nu gå resten av semestern? Jag håller tummarna och hoppas att caféet/affären återuppstår.
torsdag 4 juli 2013
Annars då?
Vad har mer hänt då? Jag kan konstatera att kanske en av tio Saltsjöbads-män är en gentleman och släpper in damer (dvs jag, kanske ett tveksamt ordval) genom dörren, att gratis är gott när ICA bjussar på skagenröra på surdegsbröd och alkoholfritt bubbel på fredagar, då flockas de i sina dyra kläder och står och hänger, pratar med varandra och mumsar så hejdlöst från denna enkom för dem framdukade buffé att den stackars tjejen bakom bordet inte hänger med, att Älgö består av både fantastiska vanliga människor som kan hitta en gemensam nämnare, ofta båt, och fullkomliga snobbar, trots gemensam båtnämnare, att mangobellinis i nya balkongmöbler smakar fabulous och att man medelst telfer kan hissa upp 200 kg motorcykel så att den dinglar under balkongen så att man lätt kan byta bromsar.
Midsommar kom och gick på ett mycket behagligt sätt med goda vänner och massor med mat. 1 kg kött, tio blandade grillspett, ännu flera grönsaksspett, 1½ kg nypotatis, sallad, korvar och så lite olika såser och röror. Lagom för 5 vuxna och ett barn. Vi hoppade över brödet och hoppade i vattnet kl fem på morgonen för årets premiärdopp.
Jag kan också avslöja att jag föll pladask för en nyinkommen saltis-munkjacka i rosa som spontanshoppades med lite spons, I love it!
Idag har även en takläggarfirma varit på besök för att lämna offert på omläggning av taket. Till slut fick vi tummen ur, lagom tills alla ska gå på semester, men innan hösten kommer ska det ligga ett skinande nytt tak och jag ska vara lugn och glad även när det hällregnar.
Som bonus kan nämnas att något klantarsle grävde av en ledning så halva huset var utan ström några timmar och vattenpumpen var tvungen att startas om. En av kommentarerna var "oh fy f*n, jag trodde det var en mus" när en av spindlarna rasslade undan när locket lyftes av. Ingen behövde dock krypa ner denna gång, trots vapeninnehav i form av insektsspray, det är fantastiskt vad man kan åtsadkomma med en nyinköpt båtshake!
Midsommar kom och gick på ett mycket behagligt sätt med goda vänner och massor med mat. 1 kg kött, tio blandade grillspett, ännu flera grönsaksspett, 1½ kg nypotatis, sallad, korvar och så lite olika såser och röror. Lagom för 5 vuxna och ett barn. Vi hoppade över brödet och hoppade i vattnet kl fem på morgonen för årets premiärdopp.Jag kan också avslöja att jag föll pladask för en nyinkommen saltis-munkjacka i rosa som spontanshoppades med lite spons, I love it!
Idag har även en takläggarfirma varit på besök för att lämna offert på omläggning av taket. Till slut fick vi tummen ur, lagom tills alla ska gå på semester, men innan hösten kommer ska det ligga ett skinande nytt tak och jag ska vara lugn och glad även när det hällregnar.
Som bonus kan nämnas att något klantarsle grävde av en ledning så halva huset var utan ström några timmar och vattenpumpen var tvungen att startas om. En av kommentarerna var "oh fy f*n, jag trodde det var en mus" när en av spindlarna rasslade undan när locket lyftes av. Ingen behövde dock krypa ner denna gång, trots vapeninnehav i form av insektsspray, det är fantastiskt vad man kan åtsadkomma med en nyinköpt båtshake!
onsdag 3 juli 2013
Lyxliv
Lyxliv, det är att ha nära tillgång. Det känns som jag befinner mig mitt i den lyxen, det är nära till naturen i lagom dos, det är nära till vattnet, det där lugnet och den där ron är precis där, bilen precis utanför dörren och båten ligger bokstavligt och klockat på fem minuters gångavstånd. Halva tiden om man småspringer eftersom man glömt sin mobil efter en tre timmars storstädning av interiör avslutad med picnic i kvällsolen. Det är lyx! Tänk om jag hade behövt springa i en halvtimme! Nja, då hade jag nog tagit bilen, men på mindre än tio minuter var allt frid och fröjd igen, inklusive kapellsättning, och det kan jag tala om är inte det lättaste.
Till jobbet är det dock ganska långt, men vad gör väl det när man kommer hem till storslagen utsikt i ett hus som inte delas med house-spelande ungdomsligister som väsnas till kl 03 på morgonen när man själv ska upp och jobba dagen efter. Vår grannar har i alla fall inte klagat på midsommarnattens "skön"sång från altanen. Än. Hur som helst är det värt det. Avståndet till jobbet alltså. Varje dag. Ett liv i lyx, helt enkelt.
Till jobbet är det dock ganska långt, men vad gör väl det när man kommer hem till storslagen utsikt i ett hus som inte delas med house-spelande ungdomsligister som väsnas till kl 03 på morgonen när man själv ska upp och jobba dagen efter. Vår grannar har i alla fall inte klagat på midsommarnattens "skön"sång från altanen. Än. Hur som helst är det värt det. Avståndet till jobbet alltså. Varje dag. Ett liv i lyx, helt enkelt.
söndag 30 juni 2013
Att angöra en brygga
Uttrycket ovan är egentligen felaktigt som navigationsterm, att angöra, det betyder mer att man närmar sig till exempel bryggan, själva fastgörandet av båten, det heter att man lägger till.
Vi har alltså blivit med båt, och då ska man tydligen kunna lite olika termer, som styrbord och barbord, förtamp och fendrar och andra skojiga ord så får mig att se lite grand ut som en fågelholk.
I går fraktade vi hem båten, en daycruiser på ca fem meter medelst obromsad trailer och bil. 21 mil. Enkel resa. Obromsad trailer innebär att man får framföra ekipaget i hejdundrande 30 km/h. Det innebär också att man måste ha en LGF-skylt längst bak för att varna andra, t ex cyklister, att här går det långsamt. Alltså stannar vi efter de första få milen för att införskaffa en sådan till vår vackert fastsurrade båt. Det tog en god halvtimme att få dit skyltjäveln med ståltråd, snöre och intresserade kommentarer från mackinnehavaren. Om man nu kan kalla det mack, det var mer bilskrot/maskinuppställningsplats/kiosk/typ. Han berättade också att även dessa släp ska vara försedda med lysen, och han tyvärr sålde det sista kitet föregående dag, annars kunde vi fått köpa det, jajamän. Blast!
Efter en smärre vägomläggning där vi blev uppdirigerade på E4:an, vilket kändes så där spännande med tutande husbilar och andra fordon som körde fyra gånger så fort och en liten extra sightseeing inne i Nyköping, tog vi oss faktiskt hela vägen hem till Älgö och pallade upp hela härligheten med lite stenar för att sedan avnjuta lite bubbel och mat och glatt umgänge på balkongen.
Sen ska det sjösättas också! Efter att ha ringt runt och åkt kors och tvärs runt hela Saltsjöbaden utan resultat, fick vi till slut napp. Nyckel till rampen kunde hämtas efter klockan 15. Nu är det alltså söndag, veckohandligen hanns med också, och efter diverse släpomkopplingar och biljusteringar krånglades båtsläpet försiktigt ner baklänges i vattnet. Det funkade! Båt glider vackert som en svan ner i vattnet, nåja, make kravlar graciöst ombord och jag står i vatten upp till halva låren och försöker hålla ut från stenarna. Jag hade gummistövlar på, det hjälpte föga. Make ska alltså köra runt båten till vår brygga, jag ska dra in vajern, köra upp bilen, hänga tillbaka kedjan för rampen och låsa och så köra hem släpet. Det gick nästan bra.
Hoppar in i bilen barfota när jag tömt stövlarna. Glider varsamt upp ur vattnet, stannar för att kolla vajern och åker vidare hemåt. Japp, glömde låsa kedjan. Jag hinner halvvägs hem, fortfarande barfota och får parkera ett nära tio meter långt ekipage på en busshållplats, springa tillbaka som en maratonlöpare och sen får jag inte ihop fanskapet. Funderar på att ropa på hjälp men inser att så där vid vattnet kan det missuppfattas. Kvinnor kan, tänker jag och lyckas dunka ihop lås och kedja, och kutar tillbaka för allt vad tygen håller. Allt står kvar, ingen buss i sikte. Parkerar storstilat på uppfarten hemma och hastar ner till bryggan och ombord för jungfruturen. Förträffligt. Till och med solen tittade fram och vi ankrade i en vik och bara njöt. Både att angöra och lägga till vid hemkomsten gick enastående bra.
Till sist, stora och varma tack till alla som hjälpt oss på vägen, mackpersonalen, ni som fick ligga bakom oss på slingriga vägar långa sträckor, du som hjälpte oss att hålla släpet när vi höll på att rulla nedför backen (med båten på) när vi kopplat loss släpet för att parkera, ordförande i bryggföreningen både där vi har båtplats och där vi sjösatte, Per och alla ni där emellan som beskådat vår framfart.
Precis hela helgen har gått åt, städ och tvätt blev de tinte tal om, men, det finns det väl tid till sen, inte sant?
Vi har alltså blivit med båt, och då ska man tydligen kunna lite olika termer, som styrbord och barbord, förtamp och fendrar och andra skojiga ord så får mig att se lite grand ut som en fågelholk.
I går fraktade vi hem båten, en daycruiser på ca fem meter medelst obromsad trailer och bil. 21 mil. Enkel resa. Obromsad trailer innebär att man får framföra ekipaget i hejdundrande 30 km/h. Det innebär också att man måste ha en LGF-skylt längst bak för att varna andra, t ex cyklister, att här går det långsamt. Alltså stannar vi efter de första få milen för att införskaffa en sådan till vår vackert fastsurrade båt. Det tog en god halvtimme att få dit skyltjäveln med ståltråd, snöre och intresserade kommentarer från mackinnehavaren. Om man nu kan kalla det mack, det var mer bilskrot/maskinuppställningsplats/kiosk/typ. Han berättade också att även dessa släp ska vara försedda med lysen, och han tyvärr sålde det sista kitet föregående dag, annars kunde vi fått köpa det, jajamän. Blast!
Efter en smärre vägomläggning där vi blev uppdirigerade på E4:an, vilket kändes så där spännande med tutande husbilar och andra fordon som körde fyra gånger så fort och en liten extra sightseeing inne i Nyköping, tog vi oss faktiskt hela vägen hem till Älgö och pallade upp hela härligheten med lite stenar för att sedan avnjuta lite bubbel och mat och glatt umgänge på balkongen.
Sen ska det sjösättas också! Efter att ha ringt runt och åkt kors och tvärs runt hela Saltsjöbaden utan resultat, fick vi till slut napp. Nyckel till rampen kunde hämtas efter klockan 15. Nu är det alltså söndag, veckohandligen hanns med också, och efter diverse släpomkopplingar och biljusteringar krånglades båtsläpet försiktigt ner baklänges i vattnet. Det funkade! Båt glider vackert som en svan ner i vattnet, nåja, make kravlar graciöst ombord och jag står i vatten upp till halva låren och försöker hålla ut från stenarna. Jag hade gummistövlar på, det hjälpte föga. Make ska alltså köra runt båten till vår brygga, jag ska dra in vajern, köra upp bilen, hänga tillbaka kedjan för rampen och låsa och så köra hem släpet. Det gick nästan bra.
Hoppar in i bilen barfota när jag tömt stövlarna. Glider varsamt upp ur vattnet, stannar för att kolla vajern och åker vidare hemåt. Japp, glömde låsa kedjan. Jag hinner halvvägs hem, fortfarande barfota och får parkera ett nära tio meter långt ekipage på en busshållplats, springa tillbaka som en maratonlöpare och sen får jag inte ihop fanskapet. Funderar på att ropa på hjälp men inser att så där vid vattnet kan det missuppfattas. Kvinnor kan, tänker jag och lyckas dunka ihop lås och kedja, och kutar tillbaka för allt vad tygen håller. Allt står kvar, ingen buss i sikte. Parkerar storstilat på uppfarten hemma och hastar ner till bryggan och ombord för jungfruturen. Förträffligt. Till och med solen tittade fram och vi ankrade i en vik och bara njöt. Både att angöra och lägga till vid hemkomsten gick enastående bra.
Till sist, stora och varma tack till alla som hjälpt oss på vägen, mackpersonalen, ni som fick ligga bakom oss på slingriga vägar långa sträckor, du som hjälpte oss att hålla släpet när vi höll på att rulla nedför backen (med båten på) när vi kopplat loss släpet för att parkera, ordförande i bryggföreningen både där vi har båtplats och där vi sjösatte, Per och alla ni där emellan som beskådat vår framfart.
Precis hela helgen har gått åt, städ och tvätt blev de tinte tal om, men, det finns det väl tid till sen, inte sant?
fredag 28 juni 2013
Båtliv och bantning
Bor man på Älgö ska man kunna hålla en snitthastighet på Älgövägen på 60 km/h (detta innan vägen breddades) och ha båt. Det är tydligen ett stipulerat faktum. Av dessa två kriterier har jag snart uppnått bägge, snitthastigheten kan nära nog hållas med både bil och båge och snart är båten i hamn, eller vid brygga kanske man ska säga. Håll tummarna mina vänner att morgondagen har flyt i sitt tecken....
Efter hemkomsten från jobbet idag (över snitthastighet) företogs en promenad bort till bryggan för att bese båtplats och sedan en sväng för att hitta lämplig sjösättningsplats. På hemvägen kommer två tjejer gående i raskt takt och träningskläder, den klassiska uniformen med keps och solglajjer, den ena har den där perfekta figuren och jag blänger hämningslöst avundssjukt medans den självkritiska tanken " varför ser inte jag ut sådär" far genom huvudet. Svaren selekteras raskt bort. Precis när de passerar driver med vinden ett par förflugna ord från dem förbi mina öron: ".....magsjuka några dagar innan semestern, så man tappar några kilon...." Heh?! Är det SÅ man gör? Ser till att leta upp ett kräkvirus lagom till bikinisäsongen och sen ser man fantastisk ut? Mitt mer cyniska jag hoppar genast fram och kommenterar högljutt detta uttalande på diverse sätt, är det inte sinnebilden av degenererade överklassnärtor som endast ser till det yttre? Låt vara mina fördomar och att fröken avundssjuka stack fram sitt fula ansikte, men så fruktansvärt osunt! Ni får nog stå ut med mig som jag är, det verkar jobbigare att leta fram ett virus än att försöka röra på mig lite mer, och äta lite bättre.
Båt ja....det har väl säkert inte undgått någon att båtar och jag inte är riktigt kompisar. Vad hände här? Jag har ingen förklaring, merän att för kärlek gör man de mest underliga saker och kan överkomma de mest snåriga hinder.
Så, håller jag på att bli en Saltis-snobb nu? Jag som till och med spontanshoppade en rosa munkjacka med texten Saltsjöbaden över bröstet på Tippen på själva midsommarafton. Japp, ni minns den säkert från ett tidigare inlägg. Svaret kära ni är fortfarande nej, trots att jag älskar jackan för den är så skön och snygg, så är det med både ironi och stolthet jag bär den, jag är fortfarande jag.
Vad döper man en båt till då? To be continued....
Efter hemkomsten från jobbet idag (över snitthastighet) företogs en promenad bort till bryggan för att bese båtplats och sedan en sväng för att hitta lämplig sjösättningsplats. På hemvägen kommer två tjejer gående i raskt takt och träningskläder, den klassiska uniformen med keps och solglajjer, den ena har den där perfekta figuren och jag blänger hämningslöst avundssjukt medans den självkritiska tanken " varför ser inte jag ut sådär" far genom huvudet. Svaren selekteras raskt bort. Precis när de passerar driver med vinden ett par förflugna ord från dem förbi mina öron: ".....magsjuka några dagar innan semestern, så man tappar några kilon...." Heh?! Är det SÅ man gör? Ser till att leta upp ett kräkvirus lagom till bikinisäsongen och sen ser man fantastisk ut? Mitt mer cyniska jag hoppar genast fram och kommenterar högljutt detta uttalande på diverse sätt, är det inte sinnebilden av degenererade överklassnärtor som endast ser till det yttre? Låt vara mina fördomar och att fröken avundssjuka stack fram sitt fula ansikte, men så fruktansvärt osunt! Ni får nog stå ut med mig som jag är, det verkar jobbigare att leta fram ett virus än att försöka röra på mig lite mer, och äta lite bättre.
Båt ja....det har väl säkert inte undgått någon att båtar och jag inte är riktigt kompisar. Vad hände här? Jag har ingen förklaring, merän att för kärlek gör man de mest underliga saker och kan överkomma de mest snåriga hinder.
Så, håller jag på att bli en Saltis-snobb nu? Jag som till och med spontanshoppade en rosa munkjacka med texten Saltsjöbaden över bröstet på Tippen på själva midsommarafton. Japp, ni minns den säkert från ett tidigare inlägg. Svaret kära ni är fortfarande nej, trots att jag älskar jackan för den är så skön och snygg, så är det med både ironi och stolthet jag bär den, jag är fortfarande jag.
Vad döper man en båt till då? To be continued....
onsdag 12 juni 2013
A goat thing
Jaha, ett bra tag sedan jag skrev något, har det då inte hänt något? Snön har försvunnit helt och maren ligger isfri sedan ett tag tillbaka, fåglarna kvittrar som galningar, balkonglådorna prunkar, till och med det som frösattes på vinst och förlust, pollenet har färgat allting grönt, inklusive de modiga människor som beträder altanen, och insekterna frodas.
Nyss hemkommen från jobbet berättade min man om sin dag. Två svarta stora fläckar som rörde sig siktades på en vägg och visade sig sen vara två enorma och slöa flugor. Sedan hördes ett dovt, högljutt surrande/hummande, jaha, en humla kanske, men vad högt den låter? Objektet beskrivs som en flygande insekt i herkulesklass, med getingfärger, kan den varit muterad på något sätt? Med skräckblandad förtjusning lyssnar jag på hur han försiktigt försökte avlägna monstret tillbaka till utemiljö, den var högst ovillig och obekymrad.
I princip i samma stund som jag uttrycker "vad i h-vete kan det ha varit" så hörs ett ljudligt surrande, och upp bakom minst vänstra axel kommer en attackhelikopter, maskerad i just getingfärger. Den är enorm. Mammutar hade flytt från den. Jag skojar inte när jag säger att den var åtminstone 5 cm lång. Den siktar in sig på chiliplantorna i hörnet, eller är det kanske mig? Jag är inte helt säker, och fegar ur och rusar in. Den hummar fredligt (eller....?) omkring i hörnet en sund och flyr när vi börjar vifta med böcker och vad som fanns närmast tillhands.
En smula chockad googlar jag bålgeting. Drottningarna kan bli upp till 35 mm långa står det. Jaha, helt klart muterad. Det står också att den är smålands landskapsinsekt (såklart, vad annars?), ganska ovanliga så här "långt norrut" och absolut inte finns norr om 63:e breddgraden. Nåja, dit är det ju faktiskt en bra bit. Vidare kan jag läsa att det är en ganska fredlig jätte som mest verkar hålla sig för sig själv ochinte attackera människor och deras mat och sötsaker, om man inte hotar deras bon förstås, som kan vara så stora som ett huvud. Tydligen är det ganska ovanligt att de sticker människor helt apropå eller för nöjes skull i alla fall, men sticket gör mer ont än ett stick från en vanlig geting, då bålgetingens gift innehåller 5% acetylcholine, vilket stimulerar smärtfibrer, vilket giftet från vanliga getingar eller bin inte gör. Får man en allergisk reaktion ska man uppsöka läkare, men det gäller ju även för tidigare nämnda flygfän.
Jag kommer i alla fall sola eller avnjuta mitt vinglas med ett vaksamt öga och öra hädanefter. Just in case.
Nyss hemkommen från jobbet berättade min man om sin dag. Två svarta stora fläckar som rörde sig siktades på en vägg och visade sig sen vara två enorma och slöa flugor. Sedan hördes ett dovt, högljutt surrande/hummande, jaha, en humla kanske, men vad högt den låter? Objektet beskrivs som en flygande insekt i herkulesklass, med getingfärger, kan den varit muterad på något sätt? Med skräckblandad förtjusning lyssnar jag på hur han försiktigt försökte avlägna monstret tillbaka till utemiljö, den var högst ovillig och obekymrad.
I princip i samma stund som jag uttrycker "vad i h-vete kan det ha varit" så hörs ett ljudligt surrande, och upp bakom minst vänstra axel kommer en attackhelikopter, maskerad i just getingfärger. Den är enorm. Mammutar hade flytt från den. Jag skojar inte när jag säger att den var åtminstone 5 cm lång. Den siktar in sig på chiliplantorna i hörnet, eller är det kanske mig? Jag är inte helt säker, och fegar ur och rusar in. Den hummar fredligt (eller....?) omkring i hörnet en sund och flyr när vi börjar vifta med böcker och vad som fanns närmast tillhands.
En smula chockad googlar jag bålgeting. Drottningarna kan bli upp till 35 mm långa står det. Jaha, helt klart muterad. Det står också att den är smålands landskapsinsekt (såklart, vad annars?), ganska ovanliga så här "långt norrut" och absolut inte finns norr om 63:e breddgraden. Nåja, dit är det ju faktiskt en bra bit. Vidare kan jag läsa att det är en ganska fredlig jätte som mest verkar hålla sig för sig själv ochinte attackera människor och deras mat och sötsaker, om man inte hotar deras bon förstås, som kan vara så stora som ett huvud. Tydligen är det ganska ovanligt att de sticker människor helt apropå eller för nöjes skull i alla fall, men sticket gör mer ont än ett stick från en vanlig geting, då bålgetingens gift innehåller 5% acetylcholine, vilket stimulerar smärtfibrer, vilket giftet från vanliga getingar eller bin inte gör. Får man en allergisk reaktion ska man uppsöka läkare, men det gäller ju även för tidigare nämnda flygfän.
Jag kommer i alla fall sola eller avnjuta mitt vinglas med ett vaksamt öga och öra hädanefter. Just in case.
onsdag 17 april 2013
Överklassafari
Äntligen börjar våren göra sina små framryckningar! Solen värmer, åtmionstone genom fönstret, gråsuggorna spritter med benen i kapp med spindlarna och visst börjar träden knoppas lite här och var?
Söndagen bjöd inte bara på härlig födelsedagsfika med mor & co som sällskap, utan även solsken, årets första fjäril och utomhusarbete. Däck byttes på bilen och jag skulle rensa bort några stora, ganska äckliga blad som brett ut sig över berget vid sidan om uppfarten. Misstänkt är att de en gång faktiskt planterats för att mjuka upp och ge grönska till all den grå stenen, men när det är ett tjockt täcke med mestadels död växtlighet, ser det ganska vidrigt ut.
Beväpnad med sekatör, yxa, kofot och sedermera en riktig gammal hacka skred jag till verket med handskbeklädda händer. Jag hackade, jag drog, jag bände, det här var vansinnigt sega växter, med ett rotsystem som hade gjort en fullvuxen gran stolt, inkilat och fastvuxet i stenen. Sekatören var helt bortkastad, dynamit hade varit bättre.
Där står jag i alla fall, svettig och svärande med hackan i högsta hugg, förmodligen bra mycket mindre lik den amazon kvinna jag kände mig som, när jag börjar notera ett ovanligt högt antal bilar som passerar fram och åter på vår lilla lugna återvändsgata, och även promenerande par där det är tydligt att klädseln inte är planerad för vårt väglag här ute.
Ordet som kom för mig var överklassafari. Det kunde läsas i NVP att Språkrådet tagit in detta begrepp i sin årliga nyordslista. (Tillsammans med underklassafari, märk väl). Detta kommer tydligen av en uppmärksammad busstur till Solsidan, som ju faktiskt ligger runt hörnet. Så här går det till, kära safariresenärer! Vare sig det är över- eller underklass så finns det någon som svär i trädgården eller byter däck på bilen! Nåja, den riktiga överklassen kanske gör det i märkeskläder och inte i gamla jeans och uttjänta ridstövlar eller kanske till och med lejer bort detta fasaväckande grovgöra...men jag kan lova att det är vansinnigt tillfredsställande när ogräset är borta och bilen studsar av glädje över sommarskorna.
Förmodligen hade samtliga förbipasserande varit på visning i något av de hus som är till salu och ville se omgivningen, men associationen infann sig likafullt. Välkommen på Älgösafari!
Söndagen bjöd inte bara på härlig födelsedagsfika med mor & co som sällskap, utan även solsken, årets första fjäril och utomhusarbete. Däck byttes på bilen och jag skulle rensa bort några stora, ganska äckliga blad som brett ut sig över berget vid sidan om uppfarten. Misstänkt är att de en gång faktiskt planterats för att mjuka upp och ge grönska till all den grå stenen, men när det är ett tjockt täcke med mestadels död växtlighet, ser det ganska vidrigt ut.
Beväpnad med sekatör, yxa, kofot och sedermera en riktig gammal hacka skred jag till verket med handskbeklädda händer. Jag hackade, jag drog, jag bände, det här var vansinnigt sega växter, med ett rotsystem som hade gjort en fullvuxen gran stolt, inkilat och fastvuxet i stenen. Sekatören var helt bortkastad, dynamit hade varit bättre.
Där står jag i alla fall, svettig och svärande med hackan i högsta hugg, förmodligen bra mycket mindre lik den amazon kvinna jag kände mig som, när jag börjar notera ett ovanligt högt antal bilar som passerar fram och åter på vår lilla lugna återvändsgata, och även promenerande par där det är tydligt att klädseln inte är planerad för vårt väglag här ute.
Ordet som kom för mig var överklassafari. Det kunde läsas i NVP att Språkrådet tagit in detta begrepp i sin årliga nyordslista. (Tillsammans med underklassafari, märk väl). Detta kommer tydligen av en uppmärksammad busstur till Solsidan, som ju faktiskt ligger runt hörnet. Så här går det till, kära safariresenärer! Vare sig det är över- eller underklass så finns det någon som svär i trädgården eller byter däck på bilen! Nåja, den riktiga överklassen kanske gör det i märkeskläder och inte i gamla jeans och uttjänta ridstövlar eller kanske till och med lejer bort detta fasaväckande grovgöra...men jag kan lova att det är vansinnigt tillfredsställande när ogräset är borta och bilen studsar av glädje över sommarskorna.
Förmodligen hade samtliga förbipasserande varit på visning i något av de hus som är till salu och ville se omgivningen, men associationen infann sig likafullt. Välkommen på Älgösafari!
fredag 8 mars 2013
Ovärderat
Nu har det ramlat ner en HOOM i brevlådan igen. Jag rev med iver av plasten denna gång för att se om mina fördomar från förra numret jag läste skulle hålla i sig, och inser att blaskan faktiskt kostar en hundring om man vill införskaffa den på egen hand. Vad fasen, jag som trodde det var lyxig gratisreklam...Undrar ändå varför den delas ut gratis till oss? Är det för att vårt hem inte faller inom ramen för lyxkåk som vi ska ömkas, tröstas en smula, eller för att adressen antyder att här ligger det bara flotta villor med invånare som faktiskt har råd att besöka de exklusiva resmål som föreslås en masse på flertalet sidor?
För det gör det. Oj, vilka flotta villor det finns alldeles på hörnet. Bläddrar genom tidskriften och inser att jag är nästan så långt i från innehållet man kan komma, och så där, plötsligt är det en helsides annons för en mäklare, objektet ett hus alldeles i närheten. Jag vet precis vilket det är, och vilken bil de som bor där kör. Närmare 30 miljoner vill de ha. Obscent mycket pengar. Jag baxnar där vid frukostbordet och blir genast nyfiken på vad det är för personer som bor i sådana hus. Vad jobbar de med? Är de lyckligare? Har de ofantligt mycket pengar att strö omkring sig efter behag, eller råkar de bara ha ärvt eller köpt tomt och hus billigt en gång för länge sedan och renoverat upp det till ett värde av trilljoner pengar? Är jag avundssjuk? Ja, köket var snyggt, det skulle jag gärna ha, och visst, egen strand plus brygga med segelbåtsdjup, vansinnigt trevligt, men annars? Nej, inte ett dugg. För övrigt har vi mycket bättre utsikt, sådeså!
Fast ändå, känner jag att jag måste sticka till en aning. I ledaren står det att de minsann inte bara åker runt på semester och glassar, utan också jobbar hårt under tiden. Verkar sjukt jobbigt att fara omkring till alla möjliga och omöjliga platser världen över, leta upp det schysstaste lyxigaste boendet, plåta det och sedan skriva en text kortare än en minikjol om god mat och barfotapromenader i sanden.
Låter lite tungt, det gör det ju onekligen, gå barfota i sand.
Utsikt från balkongen en februarikväll.
Går inte att värdera i miljoner.
För det gör det. Oj, vilka flotta villor det finns alldeles på hörnet. Bläddrar genom tidskriften och inser att jag är nästan så långt i från innehållet man kan komma, och så där, plötsligt är det en helsides annons för en mäklare, objektet ett hus alldeles i närheten. Jag vet precis vilket det är, och vilken bil de som bor där kör. Närmare 30 miljoner vill de ha. Obscent mycket pengar. Jag baxnar där vid frukostbordet och blir genast nyfiken på vad det är för personer som bor i sådana hus. Vad jobbar de med? Är de lyckligare? Har de ofantligt mycket pengar att strö omkring sig efter behag, eller råkar de bara ha ärvt eller köpt tomt och hus billigt en gång för länge sedan och renoverat upp det till ett värde av trilljoner pengar? Är jag avundssjuk? Ja, köket var snyggt, det skulle jag gärna ha, och visst, egen strand plus brygga med segelbåtsdjup, vansinnigt trevligt, men annars? Nej, inte ett dugg. För övrigt har vi mycket bättre utsikt, sådeså!
Fast ändå, känner jag att jag måste sticka till en aning. I ledaren står det att de minsann inte bara åker runt på semester och glassar, utan också jobbar hårt under tiden. Verkar sjukt jobbigt att fara omkring till alla möjliga och omöjliga platser världen över, leta upp det schysstaste lyxigaste boendet, plåta det och sedan skriva en text kortare än en minikjol om god mat och barfotapromenader i sanden.
Låter lite tungt, det gör det ju onekligen, gå barfota i sand.
Går inte att värdera i miljoner.
onsdag 30 januari 2013
Den osminkade sanningen
Idag har jag jobbat hemma. Iförd mysbyxor och gammal tröja, fulkofta och flufftofflor. Vet ni hur mycket man hinner med när man får sitta i lugn och ro? Massor! Jag till och med åt lunch (lunch o lunch...) framför datorn! Tur att det ändå finns en hel massa jobb kvar till i morgon. Och på fredag. Och nästa vecka.
Skälet till att jag var hemma idag var Nomor, ett företag i samma branch som Anticimex. Om någon har läst tidigare inlägg så minns ni säkert att det har vittjats råttfällor här på Älgö. Nu var fällorna slut, ICA Maxi's "Råttfällan Mjölner" såg knappt ut att kunna ha ihjäl en myra, så, välkomna Nomor! Hur kan man förresten döpa ett sådant klent verktyg till Mjölner?! Denna Mjölner hade inte krossat några skallar eller framkallat någon åska, det kan jag lova, möjligtvis en liten försiktig "smäck!"
Hur som helst, en trevlig tjej ringde på dörren och kröp in under diskbänken beväpnad med kniv och ficklampa. Grabbar, upp med fantasin ur rännstenen tack! Förmodad angreppsväg konstaterades och rådet att täppa till det och liknande hål med Svinto gavs. De avskyr tydligen att tugga på Svinto. Tacka fan för det, jag skulle inte vilja sätta tänderna i det heller! Fällor och bete fick jag också. Passade på att fråga om monsterspindlarna och gråsuggorna också. Ska utrusta huset med mer Myrnix oxh Radar. I massor. Om nu detta med Radar, Myrnix och Svinto samt fällor inte avhjälpte diverse problem var det bara att ringa tillbaka sa den trevliga flickan.
Svinto. Inte ens en liten tråd i hela huset. Så, iförd oven nämnda mundering, komplett nu med floffiga stövlar och jacka, tog jag racer-volvon in till Tippen, helt osminkad och tillika ofixad i håret. Det var en intressant känsla! Men jag undrar om någon egentligen tänkte på det, merän jag? Självmedveten? Jajamän!
Nu är det i alla fall fullproppat med Svinto i varenda liten tänkbar spricka jag kunde hitta, under diskbänken och dess omgivningar. Hoppas det hjälper. Av katten fås ingen hjälp, det kan jag lova. Hon svansar glatt och jamande framför skåpen ibland för att visa; titta, nu har de varit här igen, öppna då, titta! Men när det gäller, ja, då är det faktiskt mycket skönare att ligga utsträckt framför elementet....
Skälet till att jag var hemma idag var Nomor, ett företag i samma branch som Anticimex. Om någon har läst tidigare inlägg så minns ni säkert att det har vittjats råttfällor här på Älgö. Nu var fällorna slut, ICA Maxi's "Råttfällan Mjölner" såg knappt ut att kunna ha ihjäl en myra, så, välkomna Nomor! Hur kan man förresten döpa ett sådant klent verktyg till Mjölner?! Denna Mjölner hade inte krossat några skallar eller framkallat någon åska, det kan jag lova, möjligtvis en liten försiktig "smäck!"
Hur som helst, en trevlig tjej ringde på dörren och kröp in under diskbänken beväpnad med kniv och ficklampa. Grabbar, upp med fantasin ur rännstenen tack! Förmodad angreppsväg konstaterades och rådet att täppa till det och liknande hål med Svinto gavs. De avskyr tydligen att tugga på Svinto. Tacka fan för det, jag skulle inte vilja sätta tänderna i det heller! Fällor och bete fick jag också. Passade på att fråga om monsterspindlarna och gråsuggorna också. Ska utrusta huset med mer Myrnix oxh Radar. I massor. Om nu detta med Radar, Myrnix och Svinto samt fällor inte avhjälpte diverse problem var det bara att ringa tillbaka sa den trevliga flickan.
Svinto. Inte ens en liten tråd i hela huset. Så, iförd oven nämnda mundering, komplett nu med floffiga stövlar och jacka, tog jag racer-volvon in till Tippen, helt osminkad och tillika ofixad i håret. Det var en intressant känsla! Men jag undrar om någon egentligen tänkte på det, merän jag? Självmedveten? Jajamän!
Nu är det i alla fall fullproppat med Svinto i varenda liten tänkbar spricka jag kunde hitta, under diskbänken och dess omgivningar. Hoppas det hjälper. Av katten fås ingen hjälp, det kan jag lova. Hon svansar glatt och jamande framför skåpen ibland för att visa; titta, nu har de varit här igen, öppna då, titta! Men när det gäller, ja, då är det faktiskt mycket skönare att ligga utsträckt framför elementet....
söndag 27 januari 2013
Min hylla
Vad är det för ståhej över Carola's urringning? I tidningar, på radion, Carola's urringing, Carola's bröst. Snälla nån, hade det varit Oscarsgalan och en Hollywood stjärna med urringning ned till skrevet hade det inte fått lika stora rubriker. Är det den svenska jantelagen som gör sig gällande här på något vis? Var inte förmer än någon annan, särskilt inte med ditt utseende! Hon var jättesnygg och hade en schysst urringning, grattis! Vad det något fel med det? Nej, knappast, eller hur?
Men, nu vill ju jag berätta om MIN hylla! :-) Fem månader har vi bott här nu. Alla mina böcker har legat nedpackade i flyttkartonger. Inte sett dagens ljus, undanstoppade i gäststugan. I dvala liksom. Men förra helgen röjdes det plats. Gamla vidriga skåp, fyllda med allt från saltsyra till gamla ritningsrullar och obskyra mätinstrument åkte ut och till återvinningscentralen! Två dagar tog det, plus en tripp till IKEA där nya bokhyllor införskaffades.
Sedan tillbringades varenda kväll i veckan med att få dessa på plats, inklusive belysning och köra resten av skräpet till tippen. Torsdag kväll stod de klara.
Lördag morgon smög jag upp, pirrigare än ett barn på julaftons morgon. Jo då, de stod kvar! Skottade mig ut till gäststugan och började släpa in ett tiotal kartonger sprängfyllda med böcker, jag kunde höra hur de rörde sig, höra de olika rösterna från sidorna, vibrerande, önskan om att få se ljuset, få synas, höras, läsas igen. Ett antal timmar tog det, med blod svett och tårar för att få dem där de ville vara. Men till slut var vi överrens, och med ett leende kunde jag äntligen, äntligen äntligen, känna raderna av inbundna papper under mina fingrar, känna doften, ni vet den där lätt dammiga, av böcker, och nästan tårögd riktigt höra hur de andades ut, sträckte på sig och viska; välj mig, läs mig. Är jag en boknörd? Oh ja! And damn proud! Som ni ser finns det plats för fler också.
Men, nu vill ju jag berätta om MIN hylla! :-) Fem månader har vi bott här nu. Alla mina böcker har legat nedpackade i flyttkartonger. Inte sett dagens ljus, undanstoppade i gäststugan. I dvala liksom. Men förra helgen röjdes det plats. Gamla vidriga skåp, fyllda med allt från saltsyra till gamla ritningsrullar och obskyra mätinstrument åkte ut och till återvinningscentralen! Två dagar tog det, plus en tripp till IKEA där nya bokhyllor införskaffades.
Sedan tillbringades varenda kväll i veckan med att få dessa på plats, inklusive belysning och köra resten av skräpet till tippen. Torsdag kväll stod de klara.
Lördag morgon smög jag upp, pirrigare än ett barn på julaftons morgon. Jo då, de stod kvar! Skottade mig ut till gäststugan och började släpa in ett tiotal kartonger sprängfyllda med böcker, jag kunde höra hur de rörde sig, höra de olika rösterna från sidorna, vibrerande, önskan om att få se ljuset, få synas, höras, läsas igen. Ett antal timmar tog det, med blod svett och tårar för att få dem där de ville vara. Men till slut var vi överrens, och med ett leende kunde jag äntligen, äntligen äntligen, känna raderna av inbundna papper under mina fingrar, känna doften, ni vet den där lätt dammiga, av böcker, och nästan tårögd riktigt höra hur de andades ut, sträckte på sig och viska; välj mig, läs mig. Är jag en boknörd? Oh ja! And damn proud! Som ni ser finns det plats för fler också.
torsdag 24 januari 2013
Plötsligt händer det.....
Nej, ingen trisslotts-vinst, så kul var det inte, men spännande på sitt sätt ändå, när telefonen ringer i bilen på väg hem från jobbet. Hemligt nummer. Kodord och lösenord haglar genom etern och det framgår att inbrottslarmet har gått hemma för första gången sedan det installerades.
Oron sprider sig som myror under huden, det är min fasa, lite varje dag nästan, att någon ska ta sig in i vårt hem. Denna oro byts dock ut mot en helt annan känsla ganska snart, när uppringande person från larmbolaget meddelar att det var ingen fara, kanske får vi justera husdjurskänsligheten en aning. Kameran har nämligen gått igång och filmat katten, "spankulerandes över golvet". Säkert hur oskyldig som helst!!! Hon har säkert jagat en fluga och lyckats dra igång rörelsedeckaren!
Tydligen är känsligheten inställd för ett husdjur i 10 kilos-klassen, men nu ska det justeras upp till 15 kilo! Skandal, katten väger max 4,5.... Jag tycker nästan det är snudd på diskriminering och förtal, hon kan ju få ätstörning för resten av livet stackarn!
Fy fasen, det här kan vara ett av de tråkigaste inläggen nånsin, men jag kan avsluta med att jag tror att det är en rävj*vel som har skitit på vår farstutrapp....
Oron sprider sig som myror under huden, det är min fasa, lite varje dag nästan, att någon ska ta sig in i vårt hem. Denna oro byts dock ut mot en helt annan känsla ganska snart, när uppringande person från larmbolaget meddelar att det var ingen fara, kanske får vi justera husdjurskänsligheten en aning. Kameran har nämligen gått igång och filmat katten, "spankulerandes över golvet". Säkert hur oskyldig som helst!!! Hon har säkert jagat en fluga och lyckats dra igång rörelsedeckaren!
Tydligen är känsligheten inställd för ett husdjur i 10 kilos-klassen, men nu ska det justeras upp till 15 kilo! Skandal, katten väger max 4,5.... Jag tycker nästan det är snudd på diskriminering och förtal, hon kan ju få ätstörning för resten av livet stackarn!
Fy fasen, det här kan vara ett av de tråkigaste inläggen nånsin, men jag kan avsluta med att jag tror att det är en rävj*vel som har skitit på vår farstutrapp....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)