Uttrycket ovan är egentligen felaktigt som navigationsterm, att angöra, det betyder mer att man närmar sig till exempel bryggan, själva fastgörandet av båten, det heter att man lägger till.
Vi har alltså blivit med båt, och då ska man tydligen kunna lite olika termer, som styrbord och barbord, förtamp och fendrar och andra skojiga ord så får mig att se lite grand ut som en fågelholk.
I går fraktade vi hem båten, en daycruiser på ca fem meter medelst obromsad trailer och bil. 21 mil. Enkel resa. Obromsad trailer innebär att man får framföra ekipaget i hejdundrande 30 km/h. Det innebär också att man måste ha en LGF-skylt längst bak för att varna andra, t ex cyklister, att här går det långsamt. Alltså stannar vi efter de första få milen för att införskaffa en sådan till vår vackert fastsurrade båt. Det tog en god halvtimme att få dit skyltjäveln med ståltråd, snöre och intresserade kommentarer från mackinnehavaren. Om man nu kan kalla det mack, det var mer bilskrot/maskinuppställningsplats/kiosk/typ. Han berättade också att även dessa släp ska vara försedda med lysen, och han tyvärr sålde det sista kitet föregående dag, annars kunde vi fått köpa det, jajamän. Blast!
Efter en smärre vägomläggning där vi blev uppdirigerade på E4:an, vilket kändes så där spännande med tutande husbilar och andra fordon som körde fyra gånger så fort och en liten extra sightseeing inne i Nyköping, tog vi oss faktiskt hela vägen hem till Älgö och pallade upp hela härligheten med lite stenar för att sedan avnjuta lite bubbel och mat och glatt umgänge på balkongen.
Sen ska det sjösättas också! Efter att ha ringt runt och åkt kors och tvärs runt hela Saltsjöbaden utan resultat, fick vi till slut napp. Nyckel till rampen kunde hämtas efter klockan 15. Nu är det alltså söndag, veckohandligen hanns med också, och efter diverse släpomkopplingar och biljusteringar krånglades båtsläpet försiktigt ner baklänges i vattnet. Det funkade! Båt glider vackert som en svan ner i vattnet, nåja, make kravlar graciöst ombord och jag står i vatten upp till halva låren och försöker hålla ut från stenarna. Jag hade gummistövlar på, det hjälpte föga. Make ska alltså köra runt båten till vår brygga, jag ska dra in vajern, köra upp bilen, hänga tillbaka kedjan för rampen och låsa och så köra hem släpet. Det gick nästan bra.
Hoppar in i bilen barfota när jag tömt stövlarna. Glider varsamt upp ur vattnet, stannar för att kolla vajern och åker vidare hemåt. Japp, glömde låsa kedjan. Jag hinner halvvägs hem, fortfarande barfota och får parkera ett nära tio meter långt ekipage på en busshållplats, springa tillbaka som en maratonlöpare och sen får jag inte ihop fanskapet. Funderar på att ropa på hjälp men inser att så där vid vattnet kan det missuppfattas. Kvinnor kan, tänker jag och lyckas dunka ihop lås och kedja, och kutar tillbaka för allt vad tygen håller. Allt står kvar, ingen buss i sikte. Parkerar storstilat på uppfarten hemma och hastar ner till bryggan och ombord för jungfruturen. Förträffligt. Till och med solen tittade fram och vi ankrade i en vik och bara njöt. Både att angöra och lägga till vid hemkomsten gick enastående bra.
Till sist, stora och varma tack till alla som hjälpt oss på vägen, mackpersonalen, ni som fick ligga bakom oss på slingriga vägar långa sträckor, du som hjälpte oss att hålla släpet när vi höll på att rulla nedför backen (med båten på) när vi kopplat loss släpet för att parkera, ordförande i bryggföreningen både där vi har båtplats och där vi sjösatte, Per och alla ni där emellan som beskådat vår framfart.
Precis hela helgen har gått åt, städ och tvätt blev de tinte tal om, men, det finns det väl tid till sen, inte sant?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar