Larm är verkligen sjukt bra att ha, på många sätt. En sak som får mig att känna mig säker är skalskyddet, som man kan ha på när man är hemma och fluffar runt. Så länge man inte öppnar någon av de larmade dörrarna så är det guld.
Kommer hem från jobbet, tänker att jag tar en dusch innan jag lagar lite mat. Väl där under vattenstrålarna ringer det på dörren. Jag muttrar bakom tvållöddret och tänker att det där skiter jag i. Sen bankas det på dörren. Inte en diskret knackning inte, det bankas som om detta vore en port i klas med Mordors. Då blir jag ju lite fundersam, kanske har det hänt något, med bilen, båten, grannarna? Med vattnet rinnandes sträcker jag mig efter morgonrocken, klampar in i dressing roomet, hoppandes att den som bankar inte står på baksidan. Krånglar på mig morgonrocken i farten nämligen, och sliter upp fönstret, stirrar ut i kvällsmörkret, ytterbelysningen är paj. Igen. Trots tre lampbyten. Kan det vara armaturen? Skit i det.
Där nere står nån snubbe i vit jacka och undrar om han ringt på fel hus. Inte fan vet jag?! Beror ju liksom på vad han vill. Jo, det gällde ju den här fibern som vi dragit in. Fast inte än. Komplicerat. Han verkar lika förvirrad som jag. Så han kämpar sig upp för trappan och frågar om jag kan komma till dörren. Jora, muttrar jag, vattnet bildar en liten pöl vid mina fötter. På spånskivorna. Så dags att få in riktigt golv!
Jag siktar på dörren här uppe, det gör inte han. Jag sliter upp dörren och något börjar tjuta. Nej, jag träffade honom inte i ansiktet, det är larmet. Skalskyddet! Helvete! Vad gör jag nu?!? Några mikrosekunders av total avsaknad av hjärnaktivitet passerar. Mobilen! Man fixar ju det i appen! Tror jag....vansinnigt fiffigt!! Det funkar! Det tystnar! Fantastisk teknik!
Snubben har hittat rätt dörr också, och inleder någon kampanj om fiber och Telia och gudvetvad. Jag får ur mig något så urbota dumt att det är min man som sköter det, för när jag står där, i morgonrock och med håret på ända, så inser jag att allt smink har jag inte hunnit tvätta bort, så jag ser förmodligen ut som Alice Cooper's syrra, samt att jag under överläppen har en fet bomullstuss indränkt med saltvatten, eftersom min piercing krånglat lite. Jag ser förmodligen inte klok ut! Som en bedagad hemmafru som tagit några rejäla dry martinis och petat in en fetingsnus precis. Sen kommer nästa tanke. Har larmfirman allt det här på film nu, eftersom vi har kameror uppsatta inomhus på strategiska platser? Jag hör i princip inte vad han säger, men på något sätt lyckas vi avsluta och han dryper av, förmodligen mer eller mindre i samma chocktillstånd som jag. First impressions lasts heter det ju, hoppas verkligen att jag aldrig behöver möta honom igen!
Summa summarum, Verisure rocks, grattis till nakenbilderna och dagens skratt om kamerorna gick på, tjuvar och mördare; ni har intet att hämta här, och Telia; sluta banka på dörren efter att ni ringt på. Ibland tar det tid att komma fram till dörren när man bor i villa, eller så STÅR MAN I DUSCHEN!
onsdag 18 november 2015
måndag 21 september 2015
Getingen - utrotningshotad? aka Massakern på Älgö del 3 - biologisk krigsföring
Vaknar på lördagsmorgonen och inser att det redan är full aktivitet på balkongen. Inte full som i berusad, eller vad vet jag, jag har hört att getingar kan bli berusade på frukt. Det är alltså getingar som står för aktiviteten, fullt ös, fram och tillbaka mellan husväggen och gud vet var de samlar in vad det nu är de samlar in. Man skulle rent av kunna säga att de svärmar...
Smyger försiktigt ut i andra ändan av balkongen och kikar på ståhejet. Jojomän, stället att vara är tydligen i ena hörnan av vinden. De prånglar sig in mellan stockarna och så ut igen. Fram och tillbaka. Oupphörligen. Fram med mobilen, googlar bekämpa getingar. Informationen är knappast upplyftande. På sensommaren kan det finnas upp till 5-6000 individer i boet. Hurra, tänker jag och sneglar mot de idogt flygande små rackarna. Bekämpning kan ske med medel innehållande pyretriner och med fördel sent på kvällen, då är de lugnast. Sover de aldrig? Det står också att det är busenkelt och att man ska ha andningsmask, tejpa fast handskarna med silvertejp och använda hatt med nät. Tjocka kläder är också bra. Jag väcker min man med de glada nyheterna.
En burk insektsspray införskaffas. Jag har ingen hatt med nät, andningsmasken som senast användes när jag slipade spackel har sett mycket bättre dagar och det där med handskar glömde jag bort. Jag har luvjacka och jeans. Kryper modigt upp, kryper är ordet, det är inte högt i tak där uppe. Och se på fan, längst in i hörnet ser jag hålet där de oanande kryper in och ut. Var är boet då? Säkert under isoleringen...
Tyst som en ninja hasar jag mig närmare. Förlåt alla ninjor. Jag var varken tyst eller smidig, men jag kände mig liksom i stealth mode just då. Sprayar lite framför mig vart efter jag närmar mig. Punktmarkerar några aik-supportrar som faller ögonblickligen. Ser lovande ut. Ökar sprayningen, siktar mot hålet, isoleringen och omgivningen där boet torde vara. Helvete. När giftet sprider sig neråt i isoleringen verkar det som våra nya inneboende blir ganska uppröra över detta intrång. Man brukar säga att de surrar, eller hur? Jo då, en enstaka geting surrar. När ett större antal getingar, ilskna dessutom, surrar, låter det som en liten utombordare. Luften vibrerar. Isoleringen också. Jag öser på och inser till min förtvivlan att att sprayen kommer aldrig i hela helvete att räcka. Plus, att isoleringen måste lyftas upp, så jag kan spraya direkt på boet.
Tar till reträtt, stänger igen och införskaffar mer insektsmedel. Tre burkar. Ser under tiden framför mig hur överlevande har mobiliserat sina styrkor och att jag kommer att mötas av minimala små kanoner, trumpetmusik och flygande kavalleri när jag återvänder. Kryper upp på vinden igen, medförande golvmopp och golfklubba för att kunna lyfta isoleringen på hyfsat säkert avstånd. Placerar mig i position, tar ett djupt andetag, bänder upp med ena armen, burken i andra och dramigbaklängespåenlitenvagn vilket jäkla bo. Ögonen är stora som tallrikar den bråkdel av sekund innan jag öppnar eld mot fienden. Det är stort, de är många. Det är en hel stad med shoppinggalleria och restauranger. Om jag tyckte att de väsnades med isoleringen ovanpå är det ingenting mot ljudet nu. Ohämmat protesterar de högljutt i den giftiga dimman jag sänker över dem. Öronproppar borde läggas till på listan över skyddsutrustning. Jag sprayar och sprayar, inser att de dumma fanskapen som fortfarande är utomhus försöker krypa IN genom hålet och ner i boet. Kanske är de bara modiga och ska försöka rädda sina kamrater. Sorry guys, välkomna till slagfältet. Jag lämnar inga överlevare den här gången. Helt sonika matar jag på från min obekväma position tills de tystnar. Backar ner från vinden och stänger. Finns det någon vid liv där uppe är det bara en tidsfråga. Själv mår jag kanske tjyvens också. Röja upp får bli i morgon.
Söndag alltså. Ta bort resterna från vinden-dagen. Försöker in i det längsta förtränga det. Till slut måste jag ju. T-shirt, träningsbyxor, barfota, men med handskar den här gången! Beväpnad dagen till ära med grovdammsugare och en sprayburk, uti fall att. Dödstyst. Som i graven. Bokstavligt talat. Det är en massgrav utan dess like. Ganska äckligt är det också. Stålsätter mig och kickar igång grovis. Rasslande sugs de upp, getingar, deras larver, och delar av boet. Lyfter isoleringen för att komma åt och inser att det är bra mycket mer bo än vad jag trodde i går.
För den intresserade kan jag berätta att höljet verkligen är som papper, grått papper och sprött. Men någonstans i det där pappret så finns det som en kaka, med celler. Samma utseende som en grånad sunkig disktrasa, eller det etiopiska brödet injera. Det smakar förresten disktrasa också. Cellkakan smakar jag inte på.
Det där att det inte skulle vara svårt och inte ta mer än några minuter är bluff. Tro inget du läser på internet, förutom det här då såklart. Svårt att komma åt, i alla fall när de ska tränga in sig i ett hörn på en vind med knapp krypmån, och användningen av ordet några är nog relativt i det här fallet. Några minuter innebar en sisådär minst 120 allt som allt. Avslutar med att bokstavligt talat dränka även fasaden med spray och min man åtar sig det ärofulla uppdraget att proppa igen hålet på valfritt sätt. Så svaret på frågan i rubriken får nog bli ett rungande ja, i alla fall hemma hos undertecknad.
Smyger försiktigt ut i andra ändan av balkongen och kikar på ståhejet. Jojomän, stället att vara är tydligen i ena hörnan av vinden. De prånglar sig in mellan stockarna och så ut igen. Fram och tillbaka. Oupphörligen. Fram med mobilen, googlar bekämpa getingar. Informationen är knappast upplyftande. På sensommaren kan det finnas upp till 5-6000 individer i boet. Hurra, tänker jag och sneglar mot de idogt flygande små rackarna. Bekämpning kan ske med medel innehållande pyretriner och med fördel sent på kvällen, då är de lugnast. Sover de aldrig? Det står också att det är busenkelt och att man ska ha andningsmask, tejpa fast handskarna med silvertejp och använda hatt med nät. Tjocka kläder är också bra. Jag väcker min man med de glada nyheterna.
En burk insektsspray införskaffas. Jag har ingen hatt med nät, andningsmasken som senast användes när jag slipade spackel har sett mycket bättre dagar och det där med handskar glömde jag bort. Jag har luvjacka och jeans. Kryper modigt upp, kryper är ordet, det är inte högt i tak där uppe. Och se på fan, längst in i hörnet ser jag hålet där de oanande kryper in och ut. Var är boet då? Säkert under isoleringen...
Tyst som en ninja hasar jag mig närmare. Förlåt alla ninjor. Jag var varken tyst eller smidig, men jag kände mig liksom i stealth mode just då. Sprayar lite framför mig vart efter jag närmar mig. Punktmarkerar några aik-supportrar som faller ögonblickligen. Ser lovande ut. Ökar sprayningen, siktar mot hålet, isoleringen och omgivningen där boet torde vara. Helvete. När giftet sprider sig neråt i isoleringen verkar det som våra nya inneboende blir ganska uppröra över detta intrång. Man brukar säga att de surrar, eller hur? Jo då, en enstaka geting surrar. När ett större antal getingar, ilskna dessutom, surrar, låter det som en liten utombordare. Luften vibrerar. Isoleringen också. Jag öser på och inser till min förtvivlan att att sprayen kommer aldrig i hela helvete att räcka. Plus, att isoleringen måste lyftas upp, så jag kan spraya direkt på boet.
Tar till reträtt, stänger igen och införskaffar mer insektsmedel. Tre burkar. Ser under tiden framför mig hur överlevande har mobiliserat sina styrkor och att jag kommer att mötas av minimala små kanoner, trumpetmusik och flygande kavalleri när jag återvänder. Kryper upp på vinden igen, medförande golvmopp och golfklubba för att kunna lyfta isoleringen på hyfsat säkert avstånd. Placerar mig i position, tar ett djupt andetag, bänder upp med ena armen, burken i andra och dramigbaklängespåenlitenvagn vilket jäkla bo. Ögonen är stora som tallrikar den bråkdel av sekund innan jag öppnar eld mot fienden. Det är stort, de är många. Det är en hel stad med shoppinggalleria och restauranger. Om jag tyckte att de väsnades med isoleringen ovanpå är det ingenting mot ljudet nu. Ohämmat protesterar de högljutt i den giftiga dimman jag sänker över dem. Öronproppar borde läggas till på listan över skyddsutrustning. Jag sprayar och sprayar, inser att de dumma fanskapen som fortfarande är utomhus försöker krypa IN genom hålet och ner i boet. Kanske är de bara modiga och ska försöka rädda sina kamrater. Sorry guys, välkomna till slagfältet. Jag lämnar inga överlevare den här gången. Helt sonika matar jag på från min obekväma position tills de tystnar. Backar ner från vinden och stänger. Finns det någon vid liv där uppe är det bara en tidsfråga. Själv mår jag kanske tjyvens också. Röja upp får bli i morgon.
Söndag alltså. Ta bort resterna från vinden-dagen. Försöker in i det längsta förtränga det. Till slut måste jag ju. T-shirt, träningsbyxor, barfota, men med handskar den här gången! Beväpnad dagen till ära med grovdammsugare och en sprayburk, uti fall att. Dödstyst. Som i graven. Bokstavligt talat. Det är en massgrav utan dess like. Ganska äckligt är det också. Stålsätter mig och kickar igång grovis. Rasslande sugs de upp, getingar, deras larver, och delar av boet. Lyfter isoleringen för att komma åt och inser att det är bra mycket mer bo än vad jag trodde i går.
För den intresserade kan jag berätta att höljet verkligen är som papper, grått papper och sprött. Men någonstans i det där pappret så finns det som en kaka, med celler. Samma utseende som en grånad sunkig disktrasa, eller det etiopiska brödet injera. Det smakar förresten disktrasa också. Cellkakan smakar jag inte på.
Det där att det inte skulle vara svårt och inte ta mer än några minuter är bluff. Tro inget du läser på internet, förutom det här då såklart. Svårt att komma åt, i alla fall när de ska tränga in sig i ett hörn på en vind med knapp krypmån, och användningen av ordet några är nog relativt i det här fallet. Några minuter innebar en sisådär minst 120 allt som allt. Avslutar med att bokstavligt talat dränka även fasaden med spray och min man åtar sig det ärofulla uppdraget att proppa igen hålet på valfritt sätt. Så svaret på frågan i rubriken får nog bli ett rungande ja, i alla fall hemma hos undertecknad.
måndag 20 juli 2015
Hur svårt kan det va'?!?
Semester, sommar, sol och lata dagar. Nå, det förstnämnda stämmer i alla fall. Semester har jag, en mycket efterlängtad sådan, men den svenska sommaren visar upp sin sämsta sida, någon sol är det knappt att tala om och lata dagar? Inte mycket. Är det inte ofta så, att när semestern komer, då ska man ta tag i allt det där man aldrig hinner annars, och när vädret inte direkt lockar till att ligga utsträckt i solen med en hel hög bra böcker, då är det väl bara att skrida till verket.
Sålunda, en vecka in i semestern, så har det röjts runt ganska duktigt. Billetareskapader, rivet balkongräcket till gäststugan, storstädat, storhandlat, tvättat, grillkvällar både med och utan båt, byggt en liten mur på berget bakom gäststugan för att avleda vattnet som forsar ner på uppfarten och dessutom blötlägger halva garaget och baksidan på stugan. Titeln på detta inlägg är en fras som upprepats ett antal gånger, som jag fått äta upp ungefär lika många. Kanske mer.
Mura var i alla fall jätteroligt!! Dag 1 blandas murbruk med en borrmaskin som börjar ryka och lukta bränt. Sen kravlar man omkring på berget och lägger ut lecablocken så snyggt man kan och kletar dit dem med murbruket. Fyller ut håligheter, det är inte direkt jämnt underlag om man säger så. Sen blandar man mer murbruk med samma borrmaskin som fortfarande ryker och luktar allt mer underligt. Sen beskådar man verket och tar ledigt resten av dagen. Dag 2 är det dags att putsa! Hur svårt kan det vara? Mer murbruk införskaffas, eftersom det gick åt en aningen, dubbelt, så mycket som trotts. En tjusig spatel också, modell sådan man glaserar tårtor med. Fylld av goda föresatser äntrar jag berget ånyo. Murbruk blandas. Japp, samma borrmaskin, men se om man varvar vatten och bruk, så gick det lite bättre! Jag skrider glatt till verket med murslev och spatel i högsta hugg....
Vet ni vem Roy Fares är? Fantastisk konditor, gör delikata bakverk på Kanal5 till exempel, håret ligger alltid perfekt, gillar att spritsa och glaserar tårtorna till slät perfektion. Så känner jag mig, lite grand i alla fall. Minus håret. Och kläderna. Och det faktum att min chokladkräm är grovkornig. Min hand är lätt och jag sveper på murbruk, det här kommer att bli en rasande grann mur, slät som en barnrumpa. Murbruk är inte direkt samarbetsvilligt. Jag känner mig allt mindre som en läcker tv-konditor, svetten börjar rinna, svordomarna tornar upp sig och inte fan blir det slätt! Jag kämpar, kämpar för att få rätta handlaget, men inte ser murjäveln ett dugg ut som någon double chocolat blablatårta i sjuttiotre våningar. Jag tröstar mig med att herr Fares förmodligen aldrig utfört detta stående halvt i spagat med ena foten på en brant bergssida med lösa stenar och den andra en halvmeter längre ner i en taggbuske. Det känns lite bättre, men det skulle inte förvåna mig om han ändå skulle få ett perfekt resultat! Klar blir jag, och vattnar sedan muren i flera dagar så den inte ska brinna för fort. Så heter det tydligen och så ska man visst göra, så det gör jag.
Eftersom muren är klar och virke ännu inte inskaffats till det nya räcket, vi har lite svårt att välja design, så bestämmer jag mig för att börja riva bort tapetbård. Det är original från 70-talet och inte vackert. Projekt måla om en vägg påbörjas. Vatten, svamp, skrapor och stegar hämtas Bården sitter lika säkert som muren, om än kanske lite bättre. Vi har en takhöjd på 3,70 meter där det är som högst. Lång stege som ni förstår, en sån där enkel rak som man bara lutar mot väggen. Ganska läskigt är det, upp och ner, blöta, skrapa, om och om igen med en hand, blicken stint fäst i väggen, titta inte ner! Det går långsamt men framåt. Ända tills...jag kliver upp en stegpinne till, för att nå riktigt högst upp, med vattenhinken i ena handen, andra handen krampaktigt runt stegen. Stegfan rör sig. Bakåt. Nedåt. Enligt utsago så pep jag "nej.....nej..." att väggen rutschar förbi märker jag inte, däremot märker jag landingen. Ovanpå stegen som stuckit halvvägs ut i köket och lämnat repor på både vägg och golv. På mig lämnar stegen smärtsamma märken över knän, armbågar, smalben, tår ja överallt faktiskt. Vattnet flyger, tapetbårdsrester likaså och landar som en klibbig sörja över halva mig, särskilt i håret eftersom jag vrider mig på golvet. Det gör så ont så jag mår illa och faktiskt bara vrålar rätt ut. Att jag inte kommer att dö är jag förvissad om, men helvete vad ont det gör! Ett tips pojkar och flickor: Säkra stegen. Säkra den idiotsäkert och sedan lite till och sen ber du någon hålla i den. Kvällen tillbringas kvidande på soffan, jag kan inte ens gå till toaletten utan hjälp. Idag har jag varit på akuten. Jag har i alla fall inte brutit något, hur nu det är möjligt efter en sån jädra störtdykning, och fått låna kryckor och har handväskan full med värktabletter. Varför jag inte åkte till akuten redan i går kväll? Det går säkert över, hur svårt kan det va' liksom?!
Höghöjdsprojekt får vänta ett litet tag, jag tar min krycka och inväntar solen så länge.
Sålunda, en vecka in i semestern, så har det röjts runt ganska duktigt. Billetareskapader, rivet balkongräcket till gäststugan, storstädat, storhandlat, tvättat, grillkvällar både med och utan båt, byggt en liten mur på berget bakom gäststugan för att avleda vattnet som forsar ner på uppfarten och dessutom blötlägger halva garaget och baksidan på stugan. Titeln på detta inlägg är en fras som upprepats ett antal gånger, som jag fått äta upp ungefär lika många. Kanske mer.
Mura var i alla fall jätteroligt!! Dag 1 blandas murbruk med en borrmaskin som börjar ryka och lukta bränt. Sen kravlar man omkring på berget och lägger ut lecablocken så snyggt man kan och kletar dit dem med murbruket. Fyller ut håligheter, det är inte direkt jämnt underlag om man säger så. Sen blandar man mer murbruk med samma borrmaskin som fortfarande ryker och luktar allt mer underligt. Sen beskådar man verket och tar ledigt resten av dagen. Dag 2 är det dags att putsa! Hur svårt kan det vara? Mer murbruk införskaffas, eftersom det gick åt en aningen, dubbelt, så mycket som trotts. En tjusig spatel också, modell sådan man glaserar tårtor med. Fylld av goda föresatser äntrar jag berget ånyo. Murbruk blandas. Japp, samma borrmaskin, men se om man varvar vatten och bruk, så gick det lite bättre! Jag skrider glatt till verket med murslev och spatel i högsta hugg....
Vet ni vem Roy Fares är? Fantastisk konditor, gör delikata bakverk på Kanal5 till exempel, håret ligger alltid perfekt, gillar att spritsa och glaserar tårtorna till slät perfektion. Så känner jag mig, lite grand i alla fall. Minus håret. Och kläderna. Och det faktum att min chokladkräm är grovkornig. Min hand är lätt och jag sveper på murbruk, det här kommer att bli en rasande grann mur, slät som en barnrumpa. Murbruk är inte direkt samarbetsvilligt. Jag känner mig allt mindre som en läcker tv-konditor, svetten börjar rinna, svordomarna tornar upp sig och inte fan blir det slätt! Jag kämpar, kämpar för att få rätta handlaget, men inte ser murjäveln ett dugg ut som någon double chocolat blablatårta i sjuttiotre våningar. Jag tröstar mig med att herr Fares förmodligen aldrig utfört detta stående halvt i spagat med ena foten på en brant bergssida med lösa stenar och den andra en halvmeter längre ner i en taggbuske. Det känns lite bättre, men det skulle inte förvåna mig om han ändå skulle få ett perfekt resultat! Klar blir jag, och vattnar sedan muren i flera dagar så den inte ska brinna för fort. Så heter det tydligen och så ska man visst göra, så det gör jag.
Eftersom muren är klar och virke ännu inte inskaffats till det nya räcket, vi har lite svårt att välja design, så bestämmer jag mig för att börja riva bort tapetbård. Det är original från 70-talet och inte vackert. Projekt måla om en vägg påbörjas. Vatten, svamp, skrapor och stegar hämtas Bården sitter lika säkert som muren, om än kanske lite bättre. Vi har en takhöjd på 3,70 meter där det är som högst. Lång stege som ni förstår, en sån där enkel rak som man bara lutar mot väggen. Ganska läskigt är det, upp och ner, blöta, skrapa, om och om igen med en hand, blicken stint fäst i väggen, titta inte ner! Det går långsamt men framåt. Ända tills...jag kliver upp en stegpinne till, för att nå riktigt högst upp, med vattenhinken i ena handen, andra handen krampaktigt runt stegen. Stegfan rör sig. Bakåt. Nedåt. Enligt utsago så pep jag "nej.....nej..." att väggen rutschar förbi märker jag inte, däremot märker jag landingen. Ovanpå stegen som stuckit halvvägs ut i köket och lämnat repor på både vägg och golv. På mig lämnar stegen smärtsamma märken över knän, armbågar, smalben, tår ja överallt faktiskt. Vattnet flyger, tapetbårdsrester likaså och landar som en klibbig sörja över halva mig, särskilt i håret eftersom jag vrider mig på golvet. Det gör så ont så jag mår illa och faktiskt bara vrålar rätt ut. Att jag inte kommer att dö är jag förvissad om, men helvete vad ont det gör! Ett tips pojkar och flickor: Säkra stegen. Säkra den idiotsäkert och sedan lite till och sen ber du någon hålla i den. Kvällen tillbringas kvidande på soffan, jag kan inte ens gå till toaletten utan hjälp. Idag har jag varit på akuten. Jag har i alla fall inte brutit något, hur nu det är möjligt efter en sån jädra störtdykning, och fått låna kryckor och har handväskan full med värktabletter. Varför jag inte åkte till akuten redan i går kväll? Det går säkert över, hur svårt kan det va' liksom?!
Höghöjdsprojekt får vänta ett litet tag, jag tar min krycka och inväntar solen så länge.
söndag 31 maj 2015
Eftertankens kranka blekhet
Orden ovan är ett Shakespeare-citat. Lita på Bibeln, Shakespeare eller Oscar Wilde när det gäller citat. "Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över" lyder en del av strofen ur Hamlet, och kanske är det det jag erfar? Nu när det inte känns legitimt längre att avnjuta en eftermiddag på soffan med en bok i luddigt sällskap. Beslut att njuta och må bra, att koppla av efter en arbetsvecka med gott samvete har övergått i en sjuklig hetsjakt att komma undan tankarna och slippa sörja. Gråta, Om jag gör så mycket jag bara kan och orkar, och sedan lite till, så blir jag så pass trött och kollapsar på soffan utan att orka tänka.
Så vad gör jag då? Jo, jag handlar mat för två veckor, jag handlar växter till balkongen, tvättar och städar hela huset, inklusive putsar alla fönster på insidan ena dagen. Den andra dagen bakar jag en kaka, tvättar mera, fortsätter med projekt måla ytterdörren. Jag målar också en takhuv, vilket är en liten hatt man sätter på ventilationsrör på taket. Utomordentligt fånigt namn. Jag målar också om två blomkrukor, det borde varit lätt att fylla i de bruna bladrankorna med blått, men det här är uppenbarligen inte min grej, och jag förkunnar tämligen tveksamt att det är ett naivistiskt motiv, a la ungefär fyra årsåldern. Syns inte om man står på håll och kisar. Sen byter jag avgassystem på motorcykeln igen, och fortsätter putsa fönstrena på utsidan också. Skiftar runt lite tvätt mellan tvättmaskin och torktumlare emellanåt och börjat plantera alla blommor jag köpte igår. När jag är nästan klar inser jag att jorden inte kommer att räcka. In i bilen alltså, Blomsterlandet stänger om en halvtimme, jag hinner. Kastar mig in och inser att jag inte är särskilt presentabel. Arbetarbyxor fulla med färgfläckar och jord, sönderklippt rock'n roll t-shirt likaså, inklusive huvjackan. Jag har heller inte fixat håret och är rödflammig i ansikete. Resten av klientelet har designerjeans och designergummistövlar. Skit samma. Upp med 18 liter jord på axeln, passera kassan i ilfart och hem igen ännu fortare. Plantera resten av blommorna. Stjärnögon, lavender och en tomatjävelplanta ståtar nu på balkongen. Undrar om de kommer att överleva mina oömma ickegröna fingrar.
Putsar resten av de fönster jag inte hunnit med, drar åt alla skruvar och muttrar på motorcykeln eftersom han hunnit svalna vid det här laget, tydligen ska man göra så, det står i bruksanvisningen, alltså gör man så, även om man får springa skytteltrafik mellan verktygsskåpet och garaget, eftersom minnet över vilken storlek det skulle vara på hylsor och nycklar inte riktigt överrensstämde med verkligheten. Monterar tillbaka handtaget på ytterdörren och unnar mig 20 minuter på spikmattan, det här kommer att kännas i morgon, jag lovar.
Sen en dusch i rekordfart och ut i köket. Lagar middag och förbereder matlådor för hela jäkla veckan. Heja mig. Äter middag gör jag också. Och diskar. Utkämpar en kamp med ett matlådelock på jag lovar en kvart. Det är omöjligt. Det ska tydligen bara inte på!!! När jag vrålar åt den att det här är sista gången, snart flyger du från balkongen! så glider det på som om inget hade hänt. Jag smyger tyst därifrån med ett löfte om att om lockhelvetet lossnar så får skiten sig en flygtur in på grannens tomt.
Så nu sitter jag här, för att hindra den där eftertanken att komma och ta över den falska friskheten på mina kinder. trött är jag, men inte avkopplad, jag har faktiskt inte vikt in sista kläderna från torktumlaren än. Eller målat röret på taket som huven ska sitta på. Tar det aldrig slut? Kanske är det bra att jag valde just lavender till några av krukorna,
fredag 24 april 2015
MC Säsongen 2015 är påbörjad!
Våren är här, och så också mc-säsongen. Gatorna är sopade, temperaturen är tillräckligt hög för att fälla ner visiret och susa fram på endast två hjul. Härligt! Min ögonsten Sigurd fick ju ett nytt avgassystem i höstas, man vill ju både synas och höras när man kommer. Och hörs gör jag, kan jag lova. Så till den milda grad att folk stannar och vänder sig om, och besiktningspersonalen säger aja baja, åtgärda och återkom! Över 110dB vid lätt gaspådrag är inte tillåtet!
Idag fick jag ett litet bevis på att jag låter mer än de flesta. På hemvägen stannar jag till på Statoil vid Tippen. Samtidigt som mig mullrar den in en röd sportbil, en Ferrari, en Porsche, jag tittade inte så himla noga. Knallar in och ställer mig i kö. Då hör jag från någonstans bakom mig en man som säger till någon han uppenbarligen känner, det låter så på tonfallet: "Hörru, det var tusan vad din bil låter!" Varpå bilägaren är tyst en sekund, sedan harklar sig nästan omärkligt och sedan svarar: "Hrmm, ja....det...var faktiskt inte jag..." Jag känner blickarna i nacken, och kan, särskilt som tjej, inte låta bli att sträcka lite på mig. Tack för erkännandet, dude!
Nu måste jag ju dock införskaffa insatser och pula dit, och sedan ombesiktiga, man behöver ju kanske inte väcka döda till liv, eller grannar heller för den delen. Eller få barn att gråta. Men ibland är det otroligt tillfredsställande att få vara lite mer.
Kör försiktigt!
Idag fick jag ett litet bevis på att jag låter mer än de flesta. På hemvägen stannar jag till på Statoil vid Tippen. Samtidigt som mig mullrar den in en röd sportbil, en Ferrari, en Porsche, jag tittade inte så himla noga. Knallar in och ställer mig i kö. Då hör jag från någonstans bakom mig en man som säger till någon han uppenbarligen känner, det låter så på tonfallet: "Hörru, det var tusan vad din bil låter!" Varpå bilägaren är tyst en sekund, sedan harklar sig nästan omärkligt och sedan svarar: "Hrmm, ja....det...var faktiskt inte jag..." Jag känner blickarna i nacken, och kan, särskilt som tjej, inte låta bli att sträcka lite på mig. Tack för erkännandet, dude!
Nu måste jag ju dock införskaffa insatser och pula dit, och sedan ombesiktiga, man behöver ju kanske inte väcka döda till liv, eller grannar heller för den delen. Eller få barn att gråta. Men ibland är det otroligt tillfredsställande att få vara lite mer.
Kör försiktigt!
Eldningstunna, alternativt Valborgsfirande
Alla ni som bor i hus med tomt har säkert genomlidit att den ska rensas då och då. Löv ska krattas, ogräs ska rensas, buskar och träd ska beskäras, och har du en gräsmatta också, ganska vanligt har jag hört, så ska den klippas också, helst med jömna mellanrum så inga grannar rynkar på näsan. Prestationsångest på hög nivå.
Nå, när tomten ser ut som en stenbrott så finns det i alla fall ingen gräsmatta. Däremot finns det en himla massa växter mellan stenarna och en sjujävla massa buskar. Särskilt taggiga sådana. Jag har i princip blundat för dessa i två och ett halvt år, och tänkt att hur illa kan det bli?! Ganska illa. Jag lovar. Taggbuskarna ser ut som något ur en skräckfilm och det värsta ogräset är: Vanligt gräs! Det rotar sig något så vansinnigt! Hur? Ingen aning! Det finns ju knappt någon jord här!
Jag är som ni förstår inget fan av att "påta i trädgården" som det så fint heter. Det låter nästan lite gulligt, "påta". Kollar man upp ordet på synonymer.se så står det till exempel både gräva, böka och pyssla. Jag väljer böka! För bökigt är det, och tar en vansinnig massa tid, särskilt om man liksom måste demolera det mesta eftersom det stått utan underhåll under en ganska så betydande tidsperiod. Det lämnar en också ganska ledbruten och på något vis inte ett dugg tillfredsställd, utan snarare uppgiven, eftersom man vet att ledan på intet sätt är över. När du hunnit till slutfasen har det garanterat börjat växa igen på det ställe där du började.
Som ni förstår blir det ju också en hel del att göra sig av med. Nu pratar vi inte någon enstaka maskros, utan snarare torv och mindre träd. Och taggbuskar. Dem ska vi inte glömma. Vad gör man av det då? Kompost har vi inte, det kan ju dra åt sig alla möjliga insekter, det har vi nog av. Dessutom har vi ingen bra plats för det. Man kan också med luvan uppdragen och med lösmustasch springa upp i skogen på kommunens mark och diskret tömma ut lite ogräs och jord där. Man kan också samla allt i säckar och göra triljoner turer till återvinningscentralen. Skämmas ihjäl eller försöka få ner taggbuskar i plastsopsäckar? Ingetdera! Skaffa en eldningstunna! I med skiten och tutta på bara!
Brilliant idé! Hur får man tag på en sådan då? Blocket såklart! Det finns massor! Operation rundringning påbörjas. Nej, de är slut. Nej, jag har inga kvar. Wtf? Det här är uppenbarligen en populär produkt så här på våre, fler med samma brillianta idé tydligen. Till slut. En dam i Sorunda vill gärna att vi ska ha en eldningstunna, så pass mycket att hon säger att vi kan bara komma förbi, plocka upp en och lämna pengar i brevlådan eftersom hon inte är hemma. Vi kastar oss i bilen. Det blåser halv storm och tankarna går till hurdan väghållningen blir med ett oljefat på taket om det inte går in i bilen.
Glatt knappas adressen in i telefonen, iväg far vi. Ska inte ta så himla lång tid! Viss tvekan uppstår när vi svänger av motorvägen, det känns inte riktigt som gps'en har samma uppfattning om vart vi ska som damen i telefonen. MEn vaddå, hur fel kan det bli? Jättefel, visar det sig. Vi är helt fel. Ska vi vända eller fortsätta på småvägarna? Småvägarna! säger den äventyrslystne! Strålande idé. Efter en trevlig omväg på cirka en halvtimme kommer vi ut på motorvägen igen, en avfart efter den vi körde av på. Sen går det fort. Vi var väl bara någon mil för tidiga med högersvängen eller så. Eller två. Sen åker vi rakt på stället! In med oljefat i bil (hurra!) in med pengar i brevlådan, kan inte undgå att känna mig lite som en tjuv, och iväg hem igen. Inser att klockan är så pass mycket att det inte lär bli något eldande ikväll. Tunnan, som är vackert blå och matchar våra vindskivor perfekt, vilken bonus, får bo i garaget tills nästa helg.
Nästa heög infiner sig med perfekt väder. Draghål tas upp i tunnan, jag håller i och hukar bakom den medans maken kör med något elverktyg så gnistorna flyger. Jag blundar rätt hårt också. Den tjusigt blå tunnan placeras på två lecablock bakom huset. Sen klipper jag loss. Eller klipper. Vissa delar av växtligheten får i princip tas ner med yxa. Tunnan stoppas ungefär halvfull. Resten av det som ska brännas ligger utspritt på övre delen av tomten. Nu ska det tändas. Tidningspapper stoppas in både här och där, nu jävlar ska det eldas! Glöm för helvete inte att blöta upp mark och växtlighet runt omkring ordentligt! Lågan sätts mot pappret. Fluff! Det ryker. Det ryker så vi skulle kunna sända röksignaler till Kanada. Brinner? Nä. Inte mycket. Nytt papper! Fluff! Samma resultat. En gång till då, det tar sig nog! Nej. Inte alls faktiskt. Röken ligger tät som Lützens dimmor. Här behövs bättre grejer. Tändvätska hämtas. Tändvätska öses på i klass med Kjell i Ullared-programmet. Foff! Nu så! Lågorna dör fort och sen ryker det så där igen. Kanske borde man låtit grenarna torka lite först? Skam den som ger sig. Mer tändvätska bara. Lite sådär som en stressad man som vill få den perfekta glödbädden vid varje svensk grillning. Till slut tar det sig. Och helvete vad det brinner. Den vackra blå färgen försvinner som i ett trollslag, och jag springer gatlopp för att få ner allt jag klippt av i tunnan, eller helveteselden som den nu kallas. Det brinner mycket, och det brinner fort.
Jag springer alltså upp och ner på en bergig tomt, i en cementtrappa med ojämna trappsteg och släpar taggbuskar modell större, med taggar som noshörningshorn. Upp och ner, upp och ner, klämmer mig förbi båten med presenningar som alla taggar kan fastna i, varje vända. Svetten lackar, jag är sönderriven mest överallt. Plötsligt är det inget kvar att elda. Jag klipper lite på måfå här och var och funderar på korvgrillning. Kan man bjuda hit scouterna och ta inträde och tjäna en hacka? På nolltid är det bara glöd kvar, och jag lovar, den glöden är den där glöden man säger: "NU skulle vi lagt på på grillen,m nu är glöden PERFEKT!" om, när man redan satt sig till bords.
Vart vill jag komma med det här då? Jo, har du ingen eldningstunna, så skaffa en! Nu! Det är så jädra bra, ganska brilliant faktiskt, och dessutom är det ju roligt att elda. Det bor kanske en liten pyroman inne i mig allt! Men du, glöm inte att vattna ordentligt runt om, och ha vattenslangen redo.
Trevlig Valborg, och har du en egen liten rishög du tänkt elda upp nästa vecka, se till att det inte ligger någon igelkott där inne.
Nå, när tomten ser ut som en stenbrott så finns det i alla fall ingen gräsmatta. Däremot finns det en himla massa växter mellan stenarna och en sjujävla massa buskar. Särskilt taggiga sådana. Jag har i princip blundat för dessa i två och ett halvt år, och tänkt att hur illa kan det bli?! Ganska illa. Jag lovar. Taggbuskarna ser ut som något ur en skräckfilm och det värsta ogräset är: Vanligt gräs! Det rotar sig något så vansinnigt! Hur? Ingen aning! Det finns ju knappt någon jord här!
Jag är som ni förstår inget fan av att "påta i trädgården" som det så fint heter. Det låter nästan lite gulligt, "påta". Kollar man upp ordet på synonymer.se så står det till exempel både gräva, böka och pyssla. Jag väljer böka! För bökigt är det, och tar en vansinnig massa tid, särskilt om man liksom måste demolera det mesta eftersom det stått utan underhåll under en ganska så betydande tidsperiod. Det lämnar en också ganska ledbruten och på något vis inte ett dugg tillfredsställd, utan snarare uppgiven, eftersom man vet att ledan på intet sätt är över. När du hunnit till slutfasen har det garanterat börjat växa igen på det ställe där du började.
Som ni förstår blir det ju också en hel del att göra sig av med. Nu pratar vi inte någon enstaka maskros, utan snarare torv och mindre träd. Och taggbuskar. Dem ska vi inte glömma. Vad gör man av det då? Kompost har vi inte, det kan ju dra åt sig alla möjliga insekter, det har vi nog av. Dessutom har vi ingen bra plats för det. Man kan också med luvan uppdragen och med lösmustasch springa upp i skogen på kommunens mark och diskret tömma ut lite ogräs och jord där. Man kan också samla allt i säckar och göra triljoner turer till återvinningscentralen. Skämmas ihjäl eller försöka få ner taggbuskar i plastsopsäckar? Ingetdera! Skaffa en eldningstunna! I med skiten och tutta på bara!
Brilliant idé! Hur får man tag på en sådan då? Blocket såklart! Det finns massor! Operation rundringning påbörjas. Nej, de är slut. Nej, jag har inga kvar. Wtf? Det här är uppenbarligen en populär produkt så här på våre, fler med samma brillianta idé tydligen. Till slut. En dam i Sorunda vill gärna att vi ska ha en eldningstunna, så pass mycket att hon säger att vi kan bara komma förbi, plocka upp en och lämna pengar i brevlådan eftersom hon inte är hemma. Vi kastar oss i bilen. Det blåser halv storm och tankarna går till hurdan väghållningen blir med ett oljefat på taket om det inte går in i bilen.
Glatt knappas adressen in i telefonen, iväg far vi. Ska inte ta så himla lång tid! Viss tvekan uppstår när vi svänger av motorvägen, det känns inte riktigt som gps'en har samma uppfattning om vart vi ska som damen i telefonen. MEn vaddå, hur fel kan det bli? Jättefel, visar det sig. Vi är helt fel. Ska vi vända eller fortsätta på småvägarna? Småvägarna! säger den äventyrslystne! Strålande idé. Efter en trevlig omväg på cirka en halvtimme kommer vi ut på motorvägen igen, en avfart efter den vi körde av på. Sen går det fort. Vi var väl bara någon mil för tidiga med högersvängen eller så. Eller två. Sen åker vi rakt på stället! In med oljefat i bil (hurra!) in med pengar i brevlådan, kan inte undgå att känna mig lite som en tjuv, och iväg hem igen. Inser att klockan är så pass mycket att det inte lär bli något eldande ikväll. Tunnan, som är vackert blå och matchar våra vindskivor perfekt, vilken bonus, får bo i garaget tills nästa helg.
Nästa heög infiner sig med perfekt väder. Draghål tas upp i tunnan, jag håller i och hukar bakom den medans maken kör med något elverktyg så gnistorna flyger. Jag blundar rätt hårt också. Den tjusigt blå tunnan placeras på två lecablock bakom huset. Sen klipper jag loss. Eller klipper. Vissa delar av växtligheten får i princip tas ner med yxa. Tunnan stoppas ungefär halvfull. Resten av det som ska brännas ligger utspritt på övre delen av tomten. Nu ska det tändas. Tidningspapper stoppas in både här och där, nu jävlar ska det eldas! Glöm för helvete inte att blöta upp mark och växtlighet runt omkring ordentligt! Lågan sätts mot pappret. Fluff! Det ryker. Det ryker så vi skulle kunna sända röksignaler till Kanada. Brinner? Nä. Inte mycket. Nytt papper! Fluff! Samma resultat. En gång till då, det tar sig nog! Nej. Inte alls faktiskt. Röken ligger tät som Lützens dimmor. Här behövs bättre grejer. Tändvätska hämtas. Tändvätska öses på i klass med Kjell i Ullared-programmet. Foff! Nu så! Lågorna dör fort och sen ryker det så där igen. Kanske borde man låtit grenarna torka lite först? Skam den som ger sig. Mer tändvätska bara. Lite sådär som en stressad man som vill få den perfekta glödbädden vid varje svensk grillning. Till slut tar det sig. Och helvete vad det brinner. Den vackra blå färgen försvinner som i ett trollslag, och jag springer gatlopp för att få ner allt jag klippt av i tunnan, eller helveteselden som den nu kallas. Det brinner mycket, och det brinner fort.
Jag springer alltså upp och ner på en bergig tomt, i en cementtrappa med ojämna trappsteg och släpar taggbuskar modell större, med taggar som noshörningshorn. Upp och ner, upp och ner, klämmer mig förbi båten med presenningar som alla taggar kan fastna i, varje vända. Svetten lackar, jag är sönderriven mest överallt. Plötsligt är det inget kvar att elda. Jag klipper lite på måfå här och var och funderar på korvgrillning. Kan man bjuda hit scouterna och ta inträde och tjäna en hacka? På nolltid är det bara glöd kvar, och jag lovar, den glöden är den där glöden man säger: "NU skulle vi lagt på på grillen,m nu är glöden PERFEKT!" om, när man redan satt sig till bords.
Vart vill jag komma med det här då? Jo, har du ingen eldningstunna, så skaffa en! Nu! Det är så jädra bra, ganska brilliant faktiskt, och dessutom är det ju roligt att elda. Det bor kanske en liten pyroman inne i mig allt! Men du, glöm inte att vattna ordentligt runt om, och ha vattenslangen redo.
Trevlig Valborg, och har du en egen liten rishög du tänkt elda upp nästa vecka, se till att det inte ligger någon igelkott där inne.
torsdag 2 april 2015
Kärlek och sorg
In Memoriam
Loppan
1999.04.19 - 2015.03.31
älskad, saknad, odödlig i våra hjärtan
Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.
Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message She Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.
She was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.
The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.
Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message She Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.
She was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.
The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.
(w.h. auden)
Äkta eller oäkta?
Ja, jag pratar inte om juveler och smycken, jag pratar om att vara en äkta boende. Jag har vid tillfälle nämnt att det som krävs bland annat för att vara en äkta Älgö-bo är att kunna hålla en snitthastighet på 60 km/h på Älgövägen. Minst. Jag har nu fått klart för mig att jag ännu inte är en äkta Älgö-bo. Kanske måste man födas till det? Eller jobba för Top Gear?
Häromdagen stannar jag vid stoppskylten innan jag svänger ut till höger. Inser att jag kommer att hamna bakom bussen. Jag har en tid att passa. Jag mumlar något opassande, eftersom jag förväntar mig att få slingra fram i max 40 km/h och sålunda säkert kommer att bli försenad. Jag får äta upp mina ord ganska omgående. Bussen drar på. Inte bara på de korta sträckor där man faktiskt har en chans, utan även i kurvorna. Det är en stor buss, inte någon sån där liten lokalpryl. Bussen inte bara drar på, den drar ifrån! Jag kör en Passat, den ligger som en våffla på vägen i kurvorna. Bussen kan omöjligt ha samma väghållning. Med höjda ögonbryn försöker jag hålla takten och undrar hur passagerarna kan ha det där inne. Flyger de som vantar över mittgången i varje sväng? Ungefär halvvägs till Solsidan ger jag upp, SÅ bråttom har jag inte. Jag får nöja mig med att vara oäkta, och konstaterar att The Stig måste vara från Älgö och börjat köra buss. Hoppas hans passagerare hade hjälm de också.
Fast kanske är jag lite äkta ändå. Om man räknar Saltsjöbadsmässigt i stort. Idag räknades det tydligen som fredag på Tippen, och vi vet ju vad den stora tilldragelsen är då. Just, skagenröra på levainbröd på Ica. På parkeringen är det fullständigt kaos, eftersom härute gäller ju inte de vanliga trafikregleran, utan mer störst, bäst och vackrast går först, gäller både bilar och deras ägare, vare sig de sitter i bilen eller ej. Hur som helst, jag hoppar och och dundrar in på Ica. Jajamännsan! Där står det uppdukat! Jag smyger åt mig en bit direkt, innan jag börjar plocka åt mig det som ska få följa med hem. Återvänder strategiskt, ja precis, strategiskt, jag lägger min runda i butiken så jag blir tvungen att passera en gång till! Är det inte äkta så säg?! Pinsamt nog är det där min man hittar mig, med munnen full av smakbit nummer två och skamsen blick. Som straff får jag hicka. Annars hade jag nog kunnat ta en tredje bit också.
Häromdagen stannar jag vid stoppskylten innan jag svänger ut till höger. Inser att jag kommer att hamna bakom bussen. Jag har en tid att passa. Jag mumlar något opassande, eftersom jag förväntar mig att få slingra fram i max 40 km/h och sålunda säkert kommer att bli försenad. Jag får äta upp mina ord ganska omgående. Bussen drar på. Inte bara på de korta sträckor där man faktiskt har en chans, utan även i kurvorna. Det är en stor buss, inte någon sån där liten lokalpryl. Bussen inte bara drar på, den drar ifrån! Jag kör en Passat, den ligger som en våffla på vägen i kurvorna. Bussen kan omöjligt ha samma väghållning. Med höjda ögonbryn försöker jag hålla takten och undrar hur passagerarna kan ha det där inne. Flyger de som vantar över mittgången i varje sväng? Ungefär halvvägs till Solsidan ger jag upp, SÅ bråttom har jag inte. Jag får nöja mig med att vara oäkta, och konstaterar att The Stig måste vara från Älgö och börjat köra buss. Hoppas hans passagerare hade hjälm de också.
Fast kanske är jag lite äkta ändå. Om man räknar Saltsjöbadsmässigt i stort. Idag räknades det tydligen som fredag på Tippen, och vi vet ju vad den stora tilldragelsen är då. Just, skagenröra på levainbröd på Ica. På parkeringen är det fullständigt kaos, eftersom härute gäller ju inte de vanliga trafikregleran, utan mer störst, bäst och vackrast går först, gäller både bilar och deras ägare, vare sig de sitter i bilen eller ej. Hur som helst, jag hoppar och och dundrar in på Ica. Jajamännsan! Där står det uppdukat! Jag smyger åt mig en bit direkt, innan jag börjar plocka åt mig det som ska få följa med hem. Återvänder strategiskt, ja precis, strategiskt, jag lägger min runda i butiken så jag blir tvungen att passera en gång till! Är det inte äkta så säg?! Pinsamt nog är det där min man hittar mig, med munnen full av smakbit nummer två och skamsen blick. Som straff får jag hicka. Annars hade jag nog kunnat ta en tredje bit också.
måndag 2 februari 2015
Det finns inget dåligt väder.....
En helt vanlig vardagsmorgon. Humöret är tämligen bra trots den tidiga timmen jag hoppas in i bilen och säger "God morgon PG!", för jag är ju artig, och vill att han ska ta bra hand om mig. Han svarar på ett ganska oväntat sätt. Startar först och säger sedan "PLONG! Ge mig olja! Nu bitch!" Otrevligt! Min haka åker ner en aning tillsammans med humöret och tanken går till bakluckan, finns det en oljeflaska där kanske, eller måste jag chansa och köra 8 kilometer till Statoil....?
Ut ur bildens varma innandöme, ut i blåst och regn som kommer från sidan, upp med bakluckan. Score! Olja OCH en papptratt! Hittar till och med ett par handskar! Humöret åker en smula uppåt igen. Poppar upp motorhuven och drar upp luvan ordentligt. Eftersom bileländet som nu gapar hungrigt står i kraftig uppåtlut, blir konsekvensen att jag står i kraftigt nedåtlut och stödjer knän och framsida av lår mot fronten och blir duktigt smutsig på mindre än en halv sekund.
Går det att få upp oljelocket då? Nej. Fanskapet sitter som om det vore ditsatt med super glue. Kanske är det bara en attrapp, och oljan ska fyllas på någon annanstans? Inte då, det här har jag ju gjort förr, det är här. Hjälper föga att veta, locket går inte att rubba. Jag tar i så jag nästan spräcker i blodkärl i hjärnan. Inte en millimeter, och jag kan riktigt höra hur biljäkeln skrockar medans naturen runtomkring håller andan, allt medans jag blir allt blötare på rygg och ben.
Inser ganska snart att detta inte kommer att lyckas. Humöret dalar med jämn hastighet mot brytningspunkten. Jag ser mig förtvivlat om efter någon form av hjälp, kanske en granne som är ute och går med hunden? Icke då, de som annars vallfärdas i horder längs den här lilla vägstumpen. Till och med alla de byggarbetare, vars bilar jag får kryssa mellan varje morgon för att ta mig iväg med alla backspeglar i behåll, lyser med sin frånvaro JUST IDAG! Här någonstans börjar jag surna till ordentligt, där jag nu halvligger inne i motorrummet, dels för att undkomma vädret, och dels för att få någon form av grepp på lockhelvetet, svordomarna faller snabbare än regnet och jag inser att jag måste ha ett verktyg av något slag.
Garaget. Där måste det ju finnas något. Det som i alla fall inte finns där inne är gott om plats. Krånglar mig in genom sidodörren, undviker med knapp nöd att välta en motorcykel över bilen. Jaha, vad kan användas då? Snöslunga? Målarburk? Häcksaxen? Kabelvinda? Grep och spade föresvävar mig ett ögonblick, men den inre bilden av hur jag svingar något av dessa mot motorblocket får mig att tänka om. Handverktyg. En tång kanske? Men finns det? Nej. Stressad och frustrerad hoppar jag upp och ner på stället, faktum är att jag är så arg så att jag gråter. Japp, jag gråter.
Till slut hittar jag en fast nyckel. Tiden står stilla ett litet ögonblick. Kan det funka? Bara att testa. Ut i skitvädret igen. Tar spjärn mot locket efter nogsamt övervägande om motsols och medsols och förbereder mig på att ta i med alla de sista krafter jag har. Plopp. Vaddå plopp???!!! Locket lossnar utan motstånd! Det gör ju inte underverk för självkänslan kan jag säga. I med oljan, kastar in nyckeln i garaget med ett tillfredsställande pling när den landar någonstans på golvet, igen med dörren, in i bilen. Inser att hela cirkusen har tagit 20 minuter. 20 minuter för att fylla på olja. Jag är blöt, kall, och ilsken som en nybadad katt och det har tagit 20 jävla minuter. Om jag uppfann några nya svordomar på väg till jobbet. Jo då, det kan du lita på!
Ut ur bildens varma innandöme, ut i blåst och regn som kommer från sidan, upp med bakluckan. Score! Olja OCH en papptratt! Hittar till och med ett par handskar! Humöret åker en smula uppåt igen. Poppar upp motorhuven och drar upp luvan ordentligt. Eftersom bileländet som nu gapar hungrigt står i kraftig uppåtlut, blir konsekvensen att jag står i kraftigt nedåtlut och stödjer knän och framsida av lår mot fronten och blir duktigt smutsig på mindre än en halv sekund.
Går det att få upp oljelocket då? Nej. Fanskapet sitter som om det vore ditsatt med super glue. Kanske är det bara en attrapp, och oljan ska fyllas på någon annanstans? Inte då, det här har jag ju gjort förr, det är här. Hjälper föga att veta, locket går inte att rubba. Jag tar i så jag nästan spräcker i blodkärl i hjärnan. Inte en millimeter, och jag kan riktigt höra hur biljäkeln skrockar medans naturen runtomkring håller andan, allt medans jag blir allt blötare på rygg och ben.
Inser ganska snart att detta inte kommer att lyckas. Humöret dalar med jämn hastighet mot brytningspunkten. Jag ser mig förtvivlat om efter någon form av hjälp, kanske en granne som är ute och går med hunden? Icke då, de som annars vallfärdas i horder längs den här lilla vägstumpen. Till och med alla de byggarbetare, vars bilar jag får kryssa mellan varje morgon för att ta mig iväg med alla backspeglar i behåll, lyser med sin frånvaro JUST IDAG! Här någonstans börjar jag surna till ordentligt, där jag nu halvligger inne i motorrummet, dels för att undkomma vädret, och dels för att få någon form av grepp på lockhelvetet, svordomarna faller snabbare än regnet och jag inser att jag måste ha ett verktyg av något slag.
Garaget. Där måste det ju finnas något. Det som i alla fall inte finns där inne är gott om plats. Krånglar mig in genom sidodörren, undviker med knapp nöd att välta en motorcykel över bilen. Jaha, vad kan användas då? Snöslunga? Målarburk? Häcksaxen? Kabelvinda? Grep och spade föresvävar mig ett ögonblick, men den inre bilden av hur jag svingar något av dessa mot motorblocket får mig att tänka om. Handverktyg. En tång kanske? Men finns det? Nej. Stressad och frustrerad hoppar jag upp och ner på stället, faktum är att jag är så arg så att jag gråter. Japp, jag gråter.
Till slut hittar jag en fast nyckel. Tiden står stilla ett litet ögonblick. Kan det funka? Bara att testa. Ut i skitvädret igen. Tar spjärn mot locket efter nogsamt övervägande om motsols och medsols och förbereder mig på att ta i med alla de sista krafter jag har. Plopp. Vaddå plopp???!!! Locket lossnar utan motstånd! Det gör ju inte underverk för självkänslan kan jag säga. I med oljan, kastar in nyckeln i garaget med ett tillfredsställande pling när den landar någonstans på golvet, igen med dörren, in i bilen. Inser att hela cirkusen har tagit 20 minuter. 20 minuter för att fylla på olja. Jag är blöt, kall, och ilsken som en nybadad katt och det har tagit 20 jävla minuter. Om jag uppfann några nya svordomar på väg till jobbet. Jo då, det kan du lita på!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)