Varning för älg! Jättekul tänker jag först, någon som vill skämta till det lite. Älg på Älgö finns inte. Rådjur, rävar, ekorrar, örn, säl och ett otal fågelarter har siktats, men inte älg. Eller? Det vore ju ashäftigt! De kan ju simma och kanske har någon simmat över? Jag kontemplerar detta under nästan två veckor, är extra uppmärksam när jag är ute, kör extra försiktigt, tänker att det bästa stället är säkert området Dalen, där jag gick vilse på en promenad i somras, men det är en annan historia. Inte en älg i sikte.
Så, i söndags kväll, middagen står i ugnen, hela huset är nystädat, och jag unnar mig en rökpaus på balkongen när mörkret fallit. Så hör jag hur det prasslar och knastrar nerifrån, och täker att är det någon som skyfflar runt med fötterna i lövhögar? Nej, något tungt rör sig på grannens grusplan. Jag lutar mig framåt, utåt. Slänger mig runt, sliter upp dörren och väser till min man: "Kom fort, det är en ÄLG här!!" Länge smyger vi omkring på balkongen, tisslar och tasslar i den råa kylan. Det är minst en, vi hör mest hur de verkar stå nere hos grannen och mumsa på något. Plötsligt ser vi två älgkalvar komma knatandes, de hörs bara när de går på gruset, och den ena utstöter små ljud. De går upp på vägen, min man försöker fota febrilt, och till slut går de långsamt bortåt på vägen, ljudlösa trots asfalten. Hur coolt var inte det en söndagskväll, eller vilken dag som helst egentligen?! Jag är övertygad om att det finns en mamma älg någonstans också, för den jag såg först var betydligt större. Vi känner oss upprymda och i alla fall jag lite sprallig över upplevelsen.
Så blir det måndag. Jag är hemma, är förkyld och ska också lämna in lilla Molekyl för kastrering, dock inte förrän framåt förmiddagen, så jag unnar mig att krypa ner i sängen och slötitta på morgontv. PANG! 07.33 sätter jag mig käpprätt upp i sängen och tänker att det där, det var ett skott. Som i ett skott från ett vapen. Två till följer med en sådär 10 - 20 sekunders mellanrum, och sedan, med lite längre intervaller kommer två till. Fem skott på ca tre minuter. Jag tänker på älgarna. Jag ringer polisen. Skottlossning i bebott område är inte okej på något vis.
Först kommer man till en sån där svarare som ber att man ska uppge sitt ärende så man kan kollas rätt. Jag funderar länge och säger sedan "skottlossning.....?" med tvekan i rösten. Jodå, farhågorna besannas. Jag uppmanas ringa 112 i stället. Jag väntar och ombeds sedan på nytt att uppge mitt ärende. Fortfarande tveksam mumlar jag fram att det kanske gäller eventuell skottlossning. De svarar blixtsnabbt. Jag förklarar vad jag hört och mina tankar om älgarna, och tas på mycket stort allvar av den trevliga och kompetenta tjejen som jag får prata med. Jag blir kopplad till ledningscentralen, och upprepar mitt ärende för en lika trevlig och duktig tjej. Tack för att jag ringde minsann och det här ska kollas upp, vi har ditt nummer om vi har fler frågor.
Jahapp, tänker jag, då är det väl bäst man kliver upp och klär på sig, i fall det nu kommer några i målade bilar och ringer på. Först går jag ut och röker. Precis när jag fimpar så hör jag att det kommer något nere på vägen. Jag lutar mig framåt, utåt ännu en gång.
Det är en nästan magisk upplevelse och jag håller andan medans jag sliter upp mobilen och seriefotar mamma älg och hennes två telningar. I lätt trav flyter de uppför backen, nästan ljudlösa, med en otrolig grace, för att elegant glida upp i terrängen vid gamla tennisbanan. Upprymd är bara förnamnet!
När jag blir uppringd en stund senare av Nackas Viltvård berättar jag glatt. Älgarna är ok! Jag såg dem! Vad bra svarar mannen, vi är på väg ut till Älgö och ska sjuta av nån älg som terroriserat grannskapet. Jag blir knäpptyst. Vad menar karln? Älgarna ska få vara i fred, Galningen som langade fram skjutvapen nånstans uppåt Berghemsvägen till, det är den personen ni ska leta efter. Det är problemet, inte djuren! Bestört lägger jag på, med en känsla av att precis ha undertecknat en dödsdom. Ifrågasätter starkt beslutet att skjuta dem. Det är en ko med två kalvar för det första. Nu kan jag inte direkt några jaktlagar, men inte får man väl skjuta dem? Om de inte är sjuka. Visserligen börjar tydligen älgjakten i Stockholm den 10/10, men det här är definitivt inga jaktmarker. Det jag ifrågasätter också är den eller de som anmält "terroristälgen". Förihelvete, ni bor granne med naturen! Det här ÄR inte ett tätbebyggt område! Det är det som är GREJEN! Varför har ni inte anmält rådjuren som säkert käkat upp både tulpaner och buskar och träd, eller räven som säkert har skitit på er garageuppfart? Eller kom ni försent till jobbet för att det stod en älg och smaskade äpplen i trädgården? Uppskatta tillfället och vänta ut den då! Pallar ni inte naturen på knuten kanske det är dags att flytta! Varssågod, ge er iväg bara!
Resten av dagen är jag fundersam och lite nere. Känslan förbättras inte av att det vid ett tillfälle under eftermiddagen är ett jäkla liv från taket. Jag är övertygad om att det är någon där uppe som försöker ta sig in via takluckan. Det låter absolut som någon som går där uppe. Sedan rullar något. Först låter det som det är på vnden, men nej, det är på taket. Jag följer ljudet och springer till fönstert. Något som ser ut som ett vitt rör rullar över kanten och försvinner ner i buskarna. Det var inget vitt rör. Jo, kanske, beroende på hur man ser det, men inte gjort av plast som jag tyckte först. Det är en benbit. Alltså en skelettdel. Kändes ju passande. Hör i alla fall inga fler skott på hela dagen, inte under den tid jag är hemma. Känslan att bli väckt på tisdag morgon dock, av att min man säger att han hörde älgarna nedanför alldeles nyss, renderar ett hurra! Kanske är de fortfarande kvar här. jag hoppas det.
Annan dramatik då? Jo, även idag är jag hemma. Vi har länge tänkt att plocka ner uråldrig bergsklättrar utrustning som hänger på väggen ovanför trappan och hänga upp en tavla i stället. Nu jäklar ska det bli av. Ner med dammiga, spindelvävstäckta attiraljer. Kvar blir tre långa spikar. Dessa diskuterades i går kväll, jag skämtar om att om jag lyckas nå dem, får jag nog snarare slå dem inåt, med tanke på fallrisken i trappan, och då slår jag väl igenom väggen och in i kylen som står bakom. En får jag loss. Jag hängde med hela min tyngd på den innan den lossnade, tveksamt, som om den och väggen hängt i hop alldeles för länge för att skiljas åt. Den andra, nej, det gr bara inte, den hänger nu sorglig och krökt i en underlig vinkel, inte en millimeter längra ut från väggen. Den tredje, den i mitten, den försökte jag slå in lite. Det gick ganska bra ända tills det slog gnistor om dem. Då slutade jag. Gnistor + trävägg kan aldrig vara bra. Nähej, skit också då, vad gör jag nu.....tavelkrok!!! Hittar en och balanserade på ett sätt som hade fått de mest förhärdade arbetsmiljöingenjörer att hisna får jag upp en, nästan centrerat och rakt. Upp med tavlan, och tadaa!! Nästan i mitten!
Nöjd plockar jag i ordning, lägger undan saker, dammsuger efter mig. Tänker ta fram köttet som ska långkokas så det hinner bli rumstempererat. Va fan. Det är ju mörkt i kylen. Tittar uppåt på reglagen. Mörkt där också, där det annars brukar visa temperatur i kyl och frys. Uh oh. Trycker på alla knappar. Flera gånger. I olika konstellationer, tillsammans, enskilt. Helt. Jävla. Stendöd. Paniken börjar sprida sig så smått. Tänk nu, tänk. Spikjäveln. Nej, den KAN inte ha gått igenom, du mätte ju! Eller, kan det ha gjort det ändå? Sans och förnuft har redan sagt tack och adjö för idag och jag rusar ner till elcentralen. Är så uppjagad så jag får läsa förteckningen fyra gånger innan jag hittar rätt säkring. Sneglar upp på den. Skit. Den är i rätt läge. Tänk om det hade varit så enkelt. Upp för trappan med älgkliv. Pun intended. Testar alla lampor uppe. Allt funkar, belysning, ugn, spis, vatten, allt. Allt utom kyljäveln. Hjärnan är totalblockerad och jag ringer min man. Han lyssnar snällt til min osammanhängande svada och frågar till slut om jag slagit in en spik i kylen eller inte. Inte! skriker jag. Tror jag! Eluttaget då? Har du kollat det. Mitt svar hr minns jag inte ens, det är säkert inte väldigt tillmötesgående, jag försöker läsa bruksanvisningen samtidigt. Det går sådär. Inser att det är nog en bra grej att kolla kanske, innan kylen kanske exploderar. Det skulle kunna hända. Lägger på och hämtar stege för att demontera skåpen ovanpå, som såklart är fyllda med massa grejer. I det här läget försöker min älskade brorson ringa via FaceTime. Det går inte jättebra och jag snabbsms:ar honom. Upp på stegen och yes!! Uttaget sitter uppe ovanför! Jag behöver inte flytta något! Om det nu är rätt uttag förstås, i det här huset kan man inte vara säker....sladden sitter för övrigt redan i. Sträcker fram handen och trycker lite lätt. Kontakten är ju i, tänker jag bedrövat. Men vips! Kylen drar igång! Den hummar och lyser! Uppenbarligen hade mitt hamrande fått den aldrig så lite ur läge. Jävlar i havet, jag har lagat den! Nåja....min man har lagat den på distans, jag var bara det hysteriska redskapet. Besviken och besvärad ringer jag snabbt upp honom, säger att det är fixat. Skäms som en hund. Besvärad över att ha behövt störa honom med en så enkel sak som jag borde kommit på själv, besviken över att det inte slutade med en dubbel kyl/frys-installation, fast samtidigt glad över att det var en så enkel grej.
Idag är det alltså torsdag, klockan är bara lunch och jag undrar vad som kan hända mer innan veckan är slut.
