Ja så har jag utnyttjat mina röstresurser ännu en gång. Kanske borde jag varna för stötande innehåll innan du kanske läser vidare.
Tidig söndag kväll, det är hett som helvetet, vilken uppenbarligen innebär ca 27 grader inomhus, vilket egentligen får mig att hoppas att jag hamnar där när jag dör och inte på något dragigt moln, och risken är förmodligen ganska överhängande efter vad som hände sedan.
En familj med barn har flyttat in en bit ner på gatan, och jag har mer än en gång undrat över deras uppfostringsmetoder. Ungarna leker på gatan i tid och otid. Nu är detta en lugn gata, trafiken är i princip obefintlig, och självklart ska man få cykla och åka i leksaksbilar och vad man nu hittar på när man är barn, det är inte det. Men den här skocken, de har fullkomligt noll respekt för bilar eller andra motorfordon och vareviga dag får man kryssa mellan deras kvarglömda prylar på gatan, allt från cyklar till mindre grejer. Kommer man till exempel åkandes med ett tio meters båtsläp efter sig så springer de bredvid, och inte på behörigt avstånd, icke, utan så nära att skulle man bromsa aldrig så lite så skulle en unge springa rakt in i backspegeln och den andra fastna under trailern. Det är otäckt. Kommer du på motorcykel hoppar de garanterat rakt ut i vägen framför dig. Det är också otäckt.
Vad hände med den gamla devisen barn är mjuka, bilar är hårda? Lär man inte sina barn det åtminstone i någon form? Lär man dem inte också att en gata, hur lugn den än är så är den ingen lekplats? Lär man dem inte att plocka undan sina saker efter sig? Jag skiter i om det ser ut som bombnedslag på deras rum eller på er tomt, men lämna inte grejerna på gatan! Förmodligen är det exemplariskt välstädat inne, jag vet var sakerna är. På gatan. Låt dem ligga en gång till så kan jag tala om vart de finns sen också. I säkert förvar jag lovar, eller skänkta till en välgörenhetsorganisation.
Nå, söndag kvällen ja. Nämnda barn har farit fram och tillbaka hela dagen på en liten röd leksaksbil och släpandes på en barnvagn. På gatan. Nå, det är okej. Men nu inser jag att ljudet är lite väl nära. Jag har rätt. De använder vår uppfart för att få extra lutning och handen på hjärtat, det ger nog en jädra extra fart nedför. Men nu har de gått över gränsen. Nämnda ungar har fått tillsägelse ett flertal gånger att vår uppfart och tomt inte är till för dem.
Så jag lutar mig ut från balkongen och ropar. Försöker påkalla uppmärksamhet. Ingen respons. Så jag ropar lite högre. Fortfarande inget, de kämpar uppåt. Så jag tar i lite. Sen tar jag i lite till och använder magstödet och trycker till ordentligt med rösten. Det får effekt minsann. Med lite tur så hördes det hela vägen hem till deras föräldrar. Barnaskaran vänder och rullar åt andra hållet.
Nu kanske ni tycker att jag är lite orättvis, har en pinne i röven, är en grinkärring eller liknande. Kanske har ni lite rätt, men detta är också i bästa välmening. Nota bene att vår uppfart så pass ojämn att den är ett akutfall för omläggning, den är brant och dessutom lutar den på tvären, inte bara uppåt och neråt, utan åt sidan också, ned mot vägen, där det är ett trevlig litet fall på två meter ner på klippor och gata, åtminstone vid den höjden de hade lyckats ta sig upp till, längre upp blir det ännu mer spännande. Risken att det skulle gå snett med en leksaksbil är överhängande, sanslös fart uppnås, lutning och ojämnt underlag gör att leksaksbil går snett, kanske välter och unge seglar som en ninja nedför kanten.
Skulle nu någon av deras föräldrar mot förmodan läsa det här och bli förorättad, kom och ring på, välkommen, så kan jag ta det en gång till, öga mot öga, för det är bara en tidsfråga innan det händer en olycka på vår lilla gata på landet.
