Det som göms i snö...

...kommer upp i tö, lyder väl det gamla talesättet. Tiden går löjligt fort, snart är det maj och våren är banne mig här! Träden blir lite grönare för varje dag, sprider sitt pollen som en grön duk över omgivningen, fönster, bilar, näsa och ögon. Sålunda får man göra livet lite lättare för sig själv och kapa ett av träden, och samtidigt få bättre utsikt, två flugor på smällen liksom. Eller kanske mest för att det var gigantiskt stort och behövde lite ans, här begås inte mord i onödan.

  Såg och stege anbringades och de översta delarna föll med tillfredsställande knak både till höger och vänster. När den del som föll till vänster, det vill säga ner över branten, in i buskagen ovanför vägen, skulle släpas fram för en sista omgång vid stupstocken, upptäcks ett kranium, tillhörande ett före detta rådjur med diverse tillhörande små benbitar, djupt gömt under trädens skugga.

  Hur länge har det legat där? Vad hände med den stackaren? Fastnade han och kom inte upp igen? Bröt benet som jag så när gjorde när jag kravlade mig ner för att föreviga kvarlevorna? Avled han av skräck under någon av de sena sångsessioner som hållits på balkongen? Lyckades jag träffa honom med en sten eller gammalt vedträ som vid något(några) tillfällen råkat ramla ner just där det är som brantast och buskarna som tätas? Är han saknad, eller tänker inte rådjur så?

  Dagens trädgårdsarbete får anses till fyllest för denna gång, musklerna i minsann hela kroppen protesterar knarrande så fort jag tänker på att röra mig, och SkallePer fick ligga kvar, det kändes onödigt att störa, och jag vill inte ha ett spök-rådjur som skäller runt knutarna, det räcker så bra med hans levande släktingar.

Where dreams come true

  Det måste vara på Älgö. Någon kanske minns min text om brödbilens konkurrensutsättning, och jag måste säga att det var inte utan ett viss inre hopp jag noterade att grannarna anlänt på Skärtorsdagen. Kanske kanske skulle vår hovleverantör och tillika blivande entreprenör och affärsman av stora mått återigen knacka på dörren och erbjuda hembakta godsaker.

  Långfredagen inleddes med att deklarera. Det måste ju göras, och lite kul ska man väl ha, eller hur?! Där sitter jag, fortfarande i morgonrock, svettandes, svärandes, ilsket och högt kommenterandes mina egna besvär att få räkenskaperna att gå ihop. Siffror, matematik, vi är inte direkt bästisar, men mitt i detta blir jag bönhörd. Det knackar på dörren, och en ljuv stämma undrar om det finns intresse av en hemgjord kladdkaka. Vad kan jag säga. Deklaration, pms, sällan har jag blivit så glad. Hell yes, intresse för kladdkaka finnes!

  Denna infinner sig dessutom precis lagom till en eftermiddagsfika. Att den blev en aning dyrare än den först utlovades, "eftersom den blev så stor" känns som ett aningen mindre bekymmer, jo då, någon kommer att bli rik när han bli äldre, om inte annat är ju vi tjejer beredda att ge vår högra arm för något med choklad i vid rätt tidpunkt i månaden. Som bonus har dessutom kokostoppar och chokladbollar levererats, växelkassan är obefintlig, men den hinner fyllas på, det är ca en och en halv månad till sommarlovet börjar, då kommer konditorn tillbaka. Yes!