Det som göms i snö...

...kommer upp i tö, lyder väl det gamla talesättet. Tiden går löjligt fort, snart är det maj och våren är banne mig här! Träden blir lite grönare för varje dag, sprider sitt pollen som en grön duk över omgivningen, fönster, bilar, näsa och ögon. Sålunda får man göra livet lite lättare för sig själv och kapa ett av träden, och samtidigt få bättre utsikt, två flugor på smällen liksom. Eller kanske mest för att det var gigantiskt stort och behövde lite ans, här begås inte mord i onödan.

  Såg och stege anbringades och de översta delarna föll med tillfredsställande knak både till höger och vänster. När den del som föll till vänster, det vill säga ner över branten, in i buskagen ovanför vägen, skulle släpas fram för en sista omgång vid stupstocken, upptäcks ett kranium, tillhörande ett före detta rådjur med diverse tillhörande små benbitar, djupt gömt under trädens skugga.

  Hur länge har det legat där? Vad hände med den stackaren? Fastnade han och kom inte upp igen? Bröt benet som jag så när gjorde när jag kravlade mig ner för att föreviga kvarlevorna? Avled han av skräck under någon av de sena sångsessioner som hållits på balkongen? Lyckades jag träffa honom med en sten eller gammalt vedträ som vid något(några) tillfällen råkat ramla ner just där det är som brantast och buskarna som tätas? Är han saknad, eller tänker inte rådjur så?

  Dagens trädgårdsarbete får anses till fyllest för denna gång, musklerna i minsann hela kroppen protesterar knarrande så fort jag tänker på att röra mig, och SkallePer fick ligga kvar, det kändes onödigt att störa, och jag vill inte ha ett spök-rådjur som skäller runt knutarna, det räcker så bra med hans levande släktingar.