För det gör det. Oj, vilka flotta villor det finns alldeles på hörnet. Bläddrar genom tidskriften och inser att jag är nästan så långt i från innehållet man kan komma, och så där, plötsligt är det en helsides annons för en mäklare, objektet ett hus alldeles i närheten. Jag vet precis vilket det är, och vilken bil de som bor där kör. Närmare 30 miljoner vill de ha. Obscent mycket pengar. Jag baxnar där vid frukostbordet och blir genast nyfiken på vad det är för personer som bor i sådana hus. Vad jobbar de med? Är de lyckligare? Har de ofantligt mycket pengar att strö omkring sig efter behag, eller råkar de bara ha ärvt eller köpt tomt och hus billigt en gång för länge sedan och renoverat upp det till ett värde av trilljoner pengar? Är jag avundssjuk? Ja, köket var snyggt, det skulle jag gärna ha, och visst, egen strand plus brygga med segelbåtsdjup, vansinnigt trevligt, men annars? Nej, inte ett dugg. För övrigt har vi mycket bättre utsikt, sådeså!
Fast ändå, känner jag att jag måste sticka till en aning. I ledaren står det att de minsann inte bara åker runt på semester och glassar, utan också jobbar hårt under tiden. Verkar sjukt jobbigt att fara omkring till alla möjliga och omöjliga platser världen över, leta upp det schysstaste lyxigaste boendet, plåta det och sedan skriva en text kortare än en minikjol om god mat och barfotapromenader i sanden.
Låter lite tungt, det gör det ju onekligen, gå barfota i sand.
Går inte att värdera i miljoner.
