Semester, sommar, sol och lata dagar. Nå, det förstnämnda stämmer i alla fall. Semester har jag, en mycket efterlängtad sådan, men den svenska sommaren visar upp sin sämsta sida, någon sol är det knappt att tala om och lata dagar? Inte mycket. Är det inte ofta så, att när semestern komer, då ska man ta tag i allt det där man aldrig hinner annars, och när vädret inte direkt lockar till att ligga utsträckt i solen med en hel hög bra böcker, då är det väl bara att skrida till verket.
Sålunda, en vecka in i semestern, så har det röjts runt ganska duktigt. Billetareskapader, rivet balkongräcket till gäststugan, storstädat, storhandlat, tvättat, grillkvällar både med och utan båt, byggt en liten mur på berget bakom gäststugan för att avleda vattnet som forsar ner på uppfarten och dessutom blötlägger halva garaget och baksidan på stugan. Titeln på detta inlägg är en fras som upprepats ett antal gånger, som jag fått äta upp ungefär lika många. Kanske mer.
Mura var i alla fall jätteroligt!! Dag 1 blandas murbruk med en borrmaskin som börjar ryka och lukta bränt. Sen kravlar man omkring på berget och lägger ut lecablocken så snyggt man kan och kletar dit dem med murbruket. Fyller ut håligheter, det är inte direkt jämnt underlag om man säger så. Sen blandar man mer murbruk med samma borrmaskin som fortfarande ryker och luktar allt mer underligt. Sen beskådar man verket och tar ledigt resten av dagen. Dag 2 är det dags att putsa! Hur svårt kan det vara? Mer murbruk införskaffas, eftersom det gick åt en aningen, dubbelt, så mycket som trotts. En tjusig spatel också, modell sådan man glaserar tårtor med. Fylld av goda föresatser äntrar jag berget ånyo. Murbruk blandas. Japp, samma borrmaskin, men se om man varvar vatten och bruk, så gick det lite bättre! Jag skrider glatt till verket med murslev och spatel i högsta hugg....
Vet ni vem Roy Fares är? Fantastisk konditor, gör delikata bakverk på Kanal5 till exempel, håret ligger alltid perfekt, gillar att spritsa och glaserar tårtorna till slät perfektion. Så känner jag mig, lite grand i alla fall. Minus håret. Och kläderna. Och det faktum att min chokladkräm är grovkornig. Min hand är lätt och jag sveper på murbruk, det här kommer att bli en rasande grann mur, slät som en barnrumpa. Murbruk är inte direkt samarbetsvilligt. Jag känner mig allt mindre som en läcker tv-konditor, svetten börjar rinna, svordomarna tornar upp sig och inte fan blir det slätt! Jag kämpar, kämpar för att få rätta handlaget, men inte ser murjäveln ett dugg ut som någon double chocolat blablatårta i sjuttiotre våningar. Jag tröstar mig med att herr Fares förmodligen aldrig utfört detta stående halvt i spagat med ena foten på en brant bergssida med lösa stenar och den andra en halvmeter längre ner i en taggbuske. Det känns lite bättre, men det skulle inte förvåna mig om han ändå skulle få ett perfekt resultat! Klar blir jag, och vattnar sedan muren i flera dagar så den inte ska brinna för fort. Så heter det tydligen och så ska man visst göra, så det gör jag.
Eftersom muren är klar och virke ännu inte inskaffats till det nya räcket, vi har lite svårt att välja design, så bestämmer jag mig för att börja riva bort tapetbård. Det är original från 70-talet och inte vackert. Projekt måla om en vägg påbörjas. Vatten, svamp, skrapor och stegar hämtas Bården sitter lika säkert som muren, om än kanske lite bättre. Vi har en takhöjd på 3,70 meter där det är som högst. Lång stege som ni förstår, en sån där enkel rak som man bara lutar mot väggen. Ganska läskigt är det, upp och ner, blöta, skrapa, om och om igen med en hand, blicken stint fäst i väggen, titta inte ner! Det går långsamt men framåt. Ända tills...jag kliver upp en stegpinne till, för att nå riktigt högst upp, med vattenhinken i ena handen, andra handen krampaktigt runt stegen. Stegfan rör sig. Bakåt. Nedåt. Enligt utsago så pep jag "nej.....nej..." att väggen rutschar förbi märker jag inte, däremot märker jag landingen. Ovanpå stegen som stuckit halvvägs ut i köket och lämnat repor på både vägg och golv. På mig lämnar stegen smärtsamma märken över knän, armbågar, smalben, tår ja överallt faktiskt. Vattnet flyger, tapetbårdsrester likaså och landar som en klibbig sörja över halva mig, särskilt i håret eftersom jag vrider mig på golvet. Det gör så ont så jag mår illa och faktiskt bara vrålar rätt ut. Att jag inte kommer att dö är jag förvissad om, men helvete vad ont det gör! Ett tips pojkar och flickor: Säkra stegen. Säkra den idiotsäkert och sedan lite till och sen ber du någon hålla i den. Kvällen tillbringas kvidande på soffan, jag kan inte ens gå till toaletten utan hjälp. Idag har jag varit på akuten. Jag har i alla fall inte brutit något, hur nu det är möjligt efter en sån jädra störtdykning, och fått låna kryckor och har handväskan full med värktabletter. Varför jag inte åkte till akuten redan i går kväll? Det går säkert över, hur svårt kan det va' liksom?!
Höghöjdsprojekt får vänta ett litet tag, jag tar min krycka och inväntar solen så länge.
