En helt vanlig vardagsmorgon. Humöret är tämligen bra trots den tidiga timmen jag hoppas in i bilen och säger "God morgon PG!", för jag är ju artig, och vill att han ska ta bra hand om mig. Han svarar på ett ganska oväntat sätt. Startar först och säger sedan "PLONG! Ge mig olja! Nu bitch!" Otrevligt! Min haka åker ner en aning tillsammans med humöret och tanken går till bakluckan, finns det en oljeflaska där kanske, eller måste jag chansa och köra 8 kilometer till Statoil....?
Ut ur bildens varma innandöme, ut i blåst och regn som kommer från sidan, upp med bakluckan. Score! Olja OCH en papptratt! Hittar till och med ett par handskar! Humöret åker en smula uppåt igen. Poppar upp motorhuven och drar upp luvan ordentligt. Eftersom bileländet som nu gapar hungrigt står i kraftig uppåtlut, blir konsekvensen att jag står i kraftigt nedåtlut och stödjer knän och framsida av lår mot fronten och blir duktigt smutsig på mindre än en halv sekund.
Går det att få upp oljelocket då? Nej. Fanskapet sitter som om det vore ditsatt med super glue. Kanske är det bara en attrapp, och oljan ska fyllas på någon annanstans? Inte då, det här har jag ju gjort förr, det är här. Hjälper föga att veta, locket går inte att rubba. Jag tar i så jag nästan spräcker i blodkärl i hjärnan. Inte en millimeter, och jag kan riktigt höra hur biljäkeln skrockar medans naturen runtomkring håller andan, allt medans jag blir allt blötare på rygg och ben.
Inser ganska snart att detta inte kommer att lyckas. Humöret dalar med jämn hastighet mot brytningspunkten. Jag ser mig förtvivlat om efter någon form av hjälp, kanske en granne som är ute och går med hunden? Icke då, de som annars vallfärdas i horder längs den här lilla vägstumpen. Till och med alla de byggarbetare, vars bilar jag får kryssa mellan varje morgon för att ta mig iväg med alla backspeglar i behåll, lyser med sin frånvaro JUST IDAG! Här någonstans börjar jag surna till ordentligt, där jag nu halvligger inne i motorrummet, dels för att undkomma vädret, och dels för att få någon form av grepp på lockhelvetet, svordomarna faller snabbare än regnet och jag inser att jag måste ha ett verktyg av något slag.
Garaget. Där måste det ju finnas något. Det som i alla fall inte finns där inne är gott om plats. Krånglar mig in genom sidodörren, undviker med knapp nöd att välta en motorcykel över bilen. Jaha, vad kan användas då? Snöslunga? Målarburk? Häcksaxen? Kabelvinda? Grep och spade föresvävar mig ett ögonblick, men den inre bilden av hur jag svingar något av dessa mot motorblocket får mig att tänka om. Handverktyg. En tång kanske? Men finns det? Nej. Stressad och frustrerad hoppar jag upp och ner på stället, faktum är att jag är så arg så att jag gråter. Japp, jag gråter.
Till slut hittar jag en fast nyckel. Tiden står stilla ett litet ögonblick. Kan det funka? Bara att testa. Ut i skitvädret igen. Tar spjärn mot locket efter nogsamt övervägande om motsols och medsols och förbereder mig på att ta i med alla de sista krafter jag har. Plopp. Vaddå plopp???!!! Locket lossnar utan motstånd! Det gör ju inte underverk för självkänslan kan jag säga. I med oljan, kastar in nyckeln i garaget med ett tillfredsställande pling när den landar någonstans på golvet, igen med dörren, in i bilen. Inser att hela cirkusen har tagit 20 minuter. 20 minuter för att fylla på olja. Jag är blöt, kall, och ilsken som en nybadad katt och det har tagit 20 jävla minuter. Om jag uppfann några nya svordomar på väg till jobbet. Jo då, det kan du lita på!
