Vaknar på lördagsmorgonen och inser att det redan är full aktivitet på balkongen. Inte full som i berusad, eller vad vet jag, jag har hört att getingar kan bli berusade på frukt. Det är alltså getingar som står för aktiviteten, fullt ös, fram och tillbaka mellan husväggen och gud vet var de samlar in vad det nu är de samlar in. Man skulle rent av kunna säga att de svärmar...
Smyger försiktigt ut i andra ändan av balkongen och kikar på ståhejet. Jojomän, stället att vara är tydligen i ena hörnan av vinden. De prånglar sig in mellan stockarna och så ut igen. Fram och tillbaka. Oupphörligen. Fram med mobilen, googlar bekämpa getingar. Informationen är knappast upplyftande. På sensommaren kan det finnas upp till 5-6000 individer i boet. Hurra, tänker jag och sneglar mot de idogt flygande små rackarna. Bekämpning kan ske med medel innehållande pyretriner och med fördel sent på kvällen, då är de lugnast. Sover de aldrig? Det står också att det är busenkelt och att man ska ha andningsmask, tejpa fast handskarna med silvertejp och använda hatt med nät. Tjocka kläder är också bra. Jag väcker min man med de glada nyheterna.
En burk insektsspray införskaffas. Jag har ingen hatt med nät, andningsmasken som senast användes när jag slipade spackel har sett mycket bättre dagar och det där med handskar glömde jag bort. Jag har luvjacka och jeans. Kryper modigt upp, kryper är ordet, det är inte högt i tak där uppe. Och se på fan, längst in i hörnet ser jag hålet där de oanande kryper in och ut. Var är boet då? Säkert under isoleringen...
Tyst som en ninja hasar jag mig närmare. Förlåt alla ninjor. Jag var varken tyst eller smidig, men jag kände mig liksom i stealth mode just då. Sprayar lite framför mig vart efter jag närmar mig. Punktmarkerar några aik-supportrar som faller ögonblickligen. Ser lovande ut. Ökar sprayningen, siktar mot hålet, isoleringen och omgivningen där boet torde vara. Helvete. När giftet sprider sig neråt i isoleringen verkar det som våra nya inneboende blir ganska uppröra över detta intrång. Man brukar säga att de surrar, eller hur? Jo då, en enstaka geting surrar. När ett större antal getingar, ilskna dessutom, surrar, låter det som en liten utombordare. Luften vibrerar. Isoleringen också. Jag öser på och inser till min förtvivlan att att sprayen kommer aldrig i hela helvete att räcka. Plus, att isoleringen måste lyftas upp, så jag kan spraya direkt på boet.
Tar till reträtt, stänger igen och införskaffar mer insektsmedel. Tre burkar. Ser under tiden framför mig hur överlevande har mobiliserat sina styrkor och att jag kommer att mötas av minimala små kanoner, trumpetmusik och flygande kavalleri när jag återvänder. Kryper upp på vinden igen, medförande golvmopp och golfklubba för att kunna lyfta isoleringen på hyfsat säkert avstånd. Placerar mig i position, tar ett djupt andetag, bänder upp med ena armen, burken i andra och dramigbaklängespåenlitenvagn vilket jäkla bo. Ögonen är stora som tallrikar den bråkdel av sekund innan jag öppnar eld mot fienden. Det är stort, de är många. Det är en hel stad med shoppinggalleria och restauranger. Om jag tyckte att de väsnades med isoleringen ovanpå är det ingenting mot ljudet nu. Ohämmat protesterar de högljutt i den giftiga dimman jag sänker över dem. Öronproppar borde läggas till på listan över skyddsutrustning. Jag sprayar och sprayar, inser att de dumma fanskapen som fortfarande är utomhus försöker krypa IN genom hålet och ner i boet. Kanske är de bara modiga och ska försöka rädda sina kamrater. Sorry guys, välkomna till slagfältet. Jag lämnar inga överlevare den här gången. Helt sonika matar jag på från min obekväma position tills de tystnar. Backar ner från vinden och stänger. Finns det någon vid liv där uppe är det bara en tidsfråga. Själv mår jag kanske tjyvens också. Röja upp får bli i morgon.
Söndag alltså. Ta bort resterna från vinden-dagen. Försöker in i det längsta förtränga det. Till slut måste jag ju. T-shirt, träningsbyxor, barfota, men med handskar den här gången! Beväpnad dagen till ära med grovdammsugare och en sprayburk, uti fall att. Dödstyst. Som i graven. Bokstavligt talat. Det är en massgrav utan dess like. Ganska äckligt är det också. Stålsätter mig och kickar igång grovis. Rasslande sugs de upp, getingar, deras larver, och delar av boet. Lyfter isoleringen för att komma åt och inser att det är bra mycket mer bo än vad jag trodde i går.
För den intresserade kan jag berätta att höljet verkligen är som papper, grått papper och sprött. Men någonstans i det där pappret så finns det som en kaka, med celler. Samma utseende som en grånad sunkig disktrasa, eller det etiopiska brödet injera. Det smakar förresten disktrasa också. Cellkakan smakar jag inte på.
Det där att det inte skulle vara svårt och inte ta mer än några minuter är bluff. Tro inget du läser på internet, förutom det här då såklart. Svårt att komma åt, i alla fall när de ska tränga in sig i ett hörn på en vind med knapp krypmån, och användningen av ordet några är nog relativt i det här fallet. Några minuter innebar en sisådär minst 120 allt som allt. Avslutar med att bokstavligt talat dränka även fasaden med spray och min man åtar sig det ärofulla uppdraget att proppa igen hålet på valfritt sätt. Så svaret på frågan i rubriken får nog bli ett rungande ja, i alla fall hemma hos undertecknad.
