Det har väl inte undgått någon att jag bor i ett gammalt skröpligt hus, så pass att det egentligen inte alls borde vara endast 42 år, utan snarare 92 om man skulle översätta det till människoår. Dock, man kan ju försöka piffa lite så gott det går, försöka lyfta med små detaljer här och var.
Nu har jag lyckats med konststycket att bli sjukskriven för utmattning, och då går jag mest här hemma och hasar, och vissa dagar så kommer det lite energi, och då ser jag. Små detaljer som man skulle kunna fixa utan alltför mycket möda eller pengar. Hela badrummet är i starkt behov av renovering, jag vill helst inte tänka på vad som kan gömma sig bakom de stora gråsvarta kakelplattorna med mönster som ser ut som någon sprätt tandkräm över hela väggen. Inte är det tätskikt i alla fall, det kan jag nog lova. Handfatsmöbeln, eller vad man ska kalla den, har också sett bättre dagar, lätta svullnader av fukt här och var, sprucken målning, och handtag i vit plast på luckorna som smulas sönder när man tar i dem. Kategoriskt har jag vägrat byta handtagen, vi ska väl ändå renovera snart? Men, det är sex månader sedan vi började med sovrummet, och det är inte ens halvklart, så jag får inse att det kommer att dröja ett bra tag innan det är dags för badrummet. Dessutom kostar det pengar, ganska mycket sådana också. Så, lite nya handtag till handfatsmöbeln kan man ju kosta på sig! Nya fina beställs på internet, i borstat stål, så de ska matcha krokarna och handdukshängaren. 2- 5 dagars leveranstid är det, och igår fick jag mail om att de skickats. Med andra ord kan de komma idag, och vad passar då bättre än att förbereda lite?
Beväpnad med diverse skruvmejslar i olika modeller och storlekar, samt lite byggfog för att kunna täta de hål där det faktiskt inte ska vara några handtag skrider jag till verket. Lätt som en plätt. Skruvar lossnar, plast smular. Rengör ordentligt. Barnlek! Håltätning härnäst! Hur svårt kan det vara? Först ska jag bara byta tub i limpistolen. Det är svårt. Mycket svårt. Hur i helvete kan en så enkel konstruktion vara så svår att lista ut? Det tar nära nog en kvart. Sen kan man ju tro att en enkel konstruktion borgar för att det är enkelt att trycka ut det som finns i tuben när man väl fått fast fanskapet. Icke. Jag trycker och pressar tills händerna bränner, jag är högröd i ansiktet och armarna skakar. Till slut segar en hård klutt sig fram. Jaja, det är klart det har torkat lite där i, bara att fortsätta pressa och ta bort det hårda. Lite som när man har förstoppning, till slut ger det med sig. Det gör det! Hurra! Plötsligt går det lättare! Men det kommer inte ut mer genom pipen ändå? Märkligt. Konfunderad trycker jag på lite till. Händer inte mycket. En tanke ilar längs ryggraden och slår ut i blom i hjärnan...sakta vänder jag på tuben....jominsann, jag har tryckt sönder botten. Där finns det gott om kladdig byggfog i rätt konsistens. Det är bara att börja kladda med fingrarna och en spackelspade och sen försöka rengöra limpistolen efter bästa förmåga. Slutresultatet blir ändå ganska hyfsat om man betänker vad jag hade att jobba med, kanske får det göras om, men just nu duger det!
Styrkt av denna framgång tänker jag att jag ska byta dörrtrycke till badrummet också. Hur svårt kan det vara? Bara några skruvar, bort med det gamla och in med det nya, blir skitfräscht och en glad överraskning till min man när han kommer hem. Bort med det gamla, inga problem!! Bryter mig in i förpackningen med det nya, lite problem, men lyckas medelst sax och lätta svordomar. Kollar igenom delarna och det ser ju ut att stämma, petar in den där pinnen som går rätt igenom dörren och klämmer dit handtagen, ett på varje sida, och åt rätt håll också, rätt på första försöket. Skruvhålen verkar ju också sitta där de ska, så jag greppar skruvmejseln och börjar skruva. Trögt går det, men långsamt och säkert är också en bra devis, så jag skruvar på. Händerna bränner lite igen. Sen tar det stopp. Tvärstopp. Jag kommer inte igenom. Monterar ner allt igen och försöker skruva upp hålen lite större. Går inget vidare. Men de gamla gick ju igenom? Jaha, de är smalare än de nya. Såklart. Ska jag behöva borra i dörrfan? Borra är inte min starka sida. Efter en god stunds meckande funderar jag på om det är låskistan som sitter lite snett. Monterar loss den också, känner mig väldigt hantverkarmässig. Den besvikelsen när jag upptäcker att hålen i själva låshuset är för små för de nya skruvarna är total. Trycker på det nya igen med skruvarna stickande ut på baksidan, tänker inte sätta tillbaka det gamla, och de gamla skurvarna tänker jag inte använda, dels för att de inte passar till det nya trycket storleksmässigt, dels för att gammal mässingsfärg inte gör sig bra alls till borstat stål.
Skruvar loss låsbrickan under själva trycket. Inser att slaget är förlorat innan jag ens påbörjat det. För små skruvhål, och, såklart, låskistan är för nyckel, inte ett sånt fint toalettdörrslås med vred som vi köpt. Inte en siffra rätt. Får besviken lägga ner hela projektet i väntan på min make för att rådslå över nästa steg.
Nu sitter jag och väntar på att posten ska komma. Hoppas handtagen kommer direkt i brevlådan så jag slipper åka iväg för att hämta ut dem nånstans, Hoppas också verkligen att måtten stämmer med skruvhålen och luckornas tjocklek. När man inser att den fasta inredningen är så ålderdomlig så standardmåtten har bytts ut fem gånger om så är det lite av ett vågspel. Smyger ut ich kollar lådan. Tomt. Äter lunch och gör mest ingenting, och så! Jag ser den gula bilen! Yster som en fölunge studsar jag nedför garageuppfarten och se där! Kan knappt bärga mig och sliter upp kuvertpåsen. Så små de ser ut. Besviken synar jag handtagen och tänker "faaaan....". Tar i alla fall med ett in i badrummet och måttar, tillsammans med medföljande skruvar. Perfekt! Rusar och hämtar skruvmejsel och på mindre än tio minuter är de monterade! Skitsnyggt om jag får säga det själv. Hoppas bara att det är tillräckligt för att dölja att handtaget är ditsatt på trekvart och det inte finns något lås alls. Det är detaljerna som gör skillnad, glöm inte det!
