Snipp, snapp, snut - än är sagan inte slut

  Ni vet det där uttrycket, när man säger att det har gått troll i något? Jag tror att det verkligen har hänt.
I höstas så var jag på cellprovtagning, en rutinsak som alla tjejer blir kallade till ca vartannat år lite beroende på ålder. Det är inte särskilt skojigt att liksom på löpande band kastas in i ett rum, av med kläderna, det nödvändigaste i alla fall, och upp i den där stolen där man känner sig hur utlämnad som helst och så ska man slappna av och andas lugnt. Joråsatte, skitlätt med en okänd människa som ska in mellan benen och knipsa av en bit som ska i väg på analys. Fiolsträng och andas i papperspåse snarare. De är klara med till och med pappersarbetet innan du ens hunnit få på dig underkläderna och så står nästa i dörren och väntar på sin tur. Avslappnat värre. Men egentligen ska jag inte klaga, det är en fantastisk förmån ändå, att få detta helt gratis.

  Sen ska man vänta på svaren. Ofta hinns det glömmas bort, att man väntar på ett provsvar som egentligen är ganska viktigt. Man åker hem och glömmer några veckor och så dimper det ner i brevlådan en dag. Som ett brev på posten liksom.

  Kanske har jag varit lyckligt lottad alla år hittills, alla prover har alltid sett bra ut, inga cellförändringar, så varför skulle det vara det den här gången. Döm min förvåning när jag blev kallad för en sk "kompletterande cellprovtagning", denna gång på Nacka Sjukhus i stället för det lokala sjappet. Inga förklaringar i brevet om hur illa det var ställt, och på telefon lämnas inga sådana upplysningar ut minsann fick jag veta när jag ringde för att boka om tiden, man ska inte ha sin mens när provet tas. Guess what. Jag minns att jag satt i bilen och försökte ringa för att boka om, men inte kom fram. Vart jag skulle minns jag dock inte.

  Dagen D. Måndag 16:de December var jag på plats, mer än lovligt nervös, och en läkare förklarar att det var lätta förändringar, inget att oroa mig för alls. Nähä, varför var jag där då tänkte jag. Han drog långa haranger och visade på ett papper och eventuella operationsmetoder om något skulle behöva tas bort, men jag skulle absolut inte oroa mig. Det var säkert inget.Upp i stolen igen. När man ligger där, spänd, nervös, med en främmande människa huvud mellan knäna och denne säger: Det ser fint ut det här! Vad fan svarar man då?! Tack eller?!? Åker hem med beskedet att provsvaret kommer via brev om fyra till sex veckor.

  Jag är som bekant världsbäst på att oroa mig. OS-medalj faktiskt. De scenarior jag kan bygga upp är fantastiska och jag skulle bli en utomordentlig försäkringsförsäljare enkom för att jag skulle kunna skrämma upp den presumtiva kunden så till den milda grad att denna skulle slå till på trippla försäkringar på allt med en gång. Med andra ord oroar jag mig drottninglikt en hel massa veckor och slår närmast läger vid brevlådan. När sju veckor gått bryter jag i hop och ringer Nacka Sjukhuset.

 Känslan när sköterskan som svarar säger: "Va, har du inte fått det?!" Är allt annat än behaglig och det rör sig som ormar i maggropen. Jag svarar nej, och får en utläggning om att ibland så skickas det inte ut om allt är bra. Jag insisterar med fast stämma att jag vill ha mitt brev och jo då, hon skulle be läkaren skicka ut det.
  Tre timmar senare ringer nämnda läkare upp mig. Han talar om att mitt prov har förkommit. Ungefär där stannar tiden och ormarna i magen ger sig tillkänna igen. Faktum är att de börjar glöda. Till synes helt utan medkänsla så erbjuds jag en ny tid den 10 januari, provet måste ju tas om, och läkaren svamlar runt som en fiskare i för stora stövlar på en dyig sjöbotten i klena försök att förklara vad som hänt, han har ingen aning. Oroa mig skulle jag dock inte, det var ju bara lätta förändringar (hur kan han veta det, provet är ju borta?!) och han skulle ha en fullgod förklaring när jag kom på återbesöket som jag naturligtvis inte skulle behöva betala för. Chockad lägger jag på och vad som precis hänt börjar gå upp för mig och nu har inte bara ormarna i magen tagit eld, utan hela jag faktiskt. Det hjälpte föga, jag var ändå tvungen att åka dit den tionde. Jag hade fått komma tidigare, men det var ju det där med mensen. Igen. Wtf. Den kvällen författar jag en anmälan till Patientnämnden.

  Dagen D nummer två. Lätt letargisk infinner jag mig och anmäler mig i kassan. Nehej, jag finns inte registrerad, det kan bero på att de glömt att kryssa i en liten ruta, gå in på avdelningen bara och anmäl dig där och berätta, så registrerar vi dig när du är klar, säger tjejen i kassan. Börjar ana oråd och ugglor stora som husvagnar i varenda mosse. Farhågorna besannas mycket riktigt. Anmäler mig i receptionen inne på gyn och hinner knappt tala till punkt innan jag blir avsnäst med: Har du anmält dig i kassan?? Jag förklarar situationen, och säger att jag har tid då och då hos den och den. Har du papper på det?? Nu tänder det till, och nu menar jag mitt humör, och förklarar med istappar och grus i stämman att jag blivit uppringd och bokad via telefon eftersom ni har slarvat bort mina prover. Då blir jag ombedd att sitta ner! Hon springer iväg, återkommer dryga minuter senare, knappar runt lite i sin dator och säger triumferande att jag är en vecka för tidig. Big mistake. Jag är inte för tidig alls, vilket jag allt annat än vänligt talar om för henne. Lite mer knappande visar att jag har rätt och de har bokat in mig fel! Finn fem fel hos gyn på Nacka Sjukhus, inget man kan ägna väntetiden åt, det går alldeles för fort. Allmän förvirring bland sköterskan och hennes systrar, de lyckas prångla in mig hos en annan läkare, bara en timme senare. Jag godtar nådigt efter en stunds blängande.

  Väntetiden spenderas ivrigt rökande och ilsket pratandes i telefon, min stackars man undrar om han ska komma. Jag fräser att det ska nog gå bra om jag bara kommer in och så vidare. Anmäler mig åter i kassan, enligt instruktion. Nu så! Registrerad! Betala tack. Skulle inte tro det! Åtskilliga minuter spenderas i telefon med gynavdelningen som till slut bekräftar. Många jävla troll hittills kan jag lova.

  Läkaren jag sedan får träffa inger omgående förtroende, har läst min journal, är vederbörligt upprörd och spenderar ansenlig tid på att fara som en skottspole för att ta reda på vad som hänt med prov nummer ett. Läkare nummer ett (eller minus 300 000 kanske man ska säga) har glömt att föra in anteckningar om vad som skulle ske med provet, och sen har ingen reagerat på att det finns ett prov med mitt namn på, utan instruktioner till. Vad gör man då? Frågar kanske? Nej, tydligen inte, man låter det bara passera och vad som hände med den lilla biten av mig vet man inte. Doktor Ny får i alla fall ta ett prov av mig. Det går jättebra! Jag är stolt över mig själv! Tyvärr råkar han punktera ett blodkärl, lätt hänt antar jag, och tänker att det kan ju inte vara så illa. Det kunde det. Om ni tjejer tänkt på att det finns en liten bricka under bristen? Den är uppenbarligen inte till för att lägga saker på, den är till för att samla upp blodet. En smula blek om nosen lämnar jag ett spår efter mig på golvet på väg till mina kläder och täpper till så gott jag kan. Läkaren är ödmjuk och lovar svar om 14 dagar, och jag känner mig lugn. Innan jag ens hunnit stänga hans dörr inser jag att jag behöver en toalett. Nu. Det rinner. Min man sitter i väntrummet och jag möter honom stelbent med uppspärrade ögon. När han berättar att jag har varit ett hett samtalsämne de ca 45 minuter han väntat sprider sig som en sval rök inom mig och jag känner hur hornen växer en smula i pannan medans mungiporna kröks uppåt. Hittar en toalett och sitter på en gammal plastpåse i bilen hem.

  21 dagar senare ringer jag ånyo, det jävla brevet har inte kommit än och det är rätt kallt att campa vid brevlådan. Jo då, svaren har kommit (yes!) men läkaren har inte hunnit titta på dem ännu (men va faaan...) och åter lovar sköterskan att hon ska be om att de skickas ut. Uppenbarligen vidtas åtgärder omgående. Två dagar senare ligger det där när jag kommer hem. Oroväckande tjockt. Med darrande händer öppnar jag och läser. Överst står det "Bästa", och så mitt namn i stor, fet stil. Känner mig inte så jävla bäst när jag fortsätter läsa att jag är kallad till operation för medelsvåra förändringar den 2:a April och så en hel lista att fylla i om hur mycket jag röker, dricker och väger plus en massa annat om mitt hälsotillstånd och instruktioner för pre op. Granatskadad vacklar jag omkring och försöker sedan dricka min kroppsvolym i rödvin, i gott sällskap av bror, svägerska och make. Det resulterar bara i baksmällan från helvetet dagen efter och kallelsen finns fortfarande kvar.

 Vad hände med mitt första prov? Ligger det någonstans och skvalpar ensamt? Hur kan sånt här slarv kunna ske? Görs inga rutinkontroller? Om det inte hade förkommit, hade det bara varit lätta förändringar som redan var åtgärdade? Om det här sista kommit bort också, hade det hunnit bli ännu värre då? Jag har så många frågor som snurrar i mitt huvud, och jag befarar att projekten här hemma kommer att bli åtskilliga för att hålla tankarna på annat och kunna sova någorlunda ordentligt. Säkerligen är mina humörsvängningar i klass med en demon från skärselden. Oron att behöva överlämna mig helt i deras händer ytterligare en gång, denna gång dessutom nedsövd, skrämmer nästan vettet ur mig. Anmälan till Patientnämnden är kompletterad, och jag ser inte fram emot träff nummer tre med Nacka Sjukhus.

  Vad har det här med min blogg att göra då? Ska den inte handla om ett nytt boende, i Saltsjöbaden, och åtminstone försöka vara lite rolig? Ja och nej, Saltsjöbaden ligger i alla fall i Nacka Kommun, de fick ju inte bilda någon egen här, stackarna, och den handlar om mig och mina tankar, och de är kanske inte alltid så roliga, så, passar det inte, läs något annat i stället.

Ombyte förnöjer?

  Jaha, vad gör man då när the walk in closet är så klar som den kan bli för tillfället? Då måste jag ju ha ett nytt projekt, vad ska jag annars göra, sitta och läsa en bok, som jag drömt om så länge? Nytt projekt blev det alltså, klä om köksstolarna.
  Dessa vansinnigt osexiga fyra stolar, med sits i brun galon, har retat mig länge, och, som jag så många gånger tänkt om så många andra saker; hur svårt kan det vara? Ganska visade det sig.
  Fantastiskt tyg införskaffades från Designers Guild, med hjälp av fina Pernilla, och sen var det bara att skrida till verket en strålande vacker lördagsmorgon.
  Först skulle själva sitsen tas loss. Se upp så du inte stukar handleden när du bankar för att lossa eländet som suttit säkert sedan 70-talet. Sedan mäter man den. Sitsen alltså, annars kan man mäta handleden före och efter om man vill det. Sedan följer matematiska beräkningar om hur mycket tyg som går åt för varje sits, och hur tyget ska klippas till. Varför gjorde hon inte det innan, undrar du nu. Jag har inget annat svar än jag chansade lite, högst ovanligt för mig. Sen är det bara att börja klippa! Noggrant måttades del ett ut.

Kom ihåg att lägga tyget åt rätt håll!

Golvet är lika osexigt som stolen

    Sen var det ju bara att häfta fast tyget! Jag hade till och med googlat tips, och plockat fram hammare, tång, sax, knappnålar, måttband och måttstock (för säkerhets skull liksom), två häftpistoler och en häftapparat, någon av dem måste ju funka. En liten detalj glömde jag. Kolla hur mycket klammer det fanns. Så när jag hunnit så här långt på första sitsen var klamrarna slut....

Tippen nästa.....

 Det var bara att iförd mina bästa jag-fixar-hemma-jeans fulla med färgfläckar och byggfog, hoppa in i bilen och dra in till Tippen för att för en hutlös summa skaffa fler klamrar. En trevlig fika hanns också med, och stinn på socker och koffein återtog jag hantverket.
 







  Hur svårt ska det vara som sagt. Inte särskilt om bara sitsen är liksidig med raka hörn. Naturligtvis inte dessa. Som bonus är dessutom hörnen inskurna, eller avfasade eller vad sjutton det nu kan heta i en liten båge inåt. Försök, jag säger försök, göra dem snygga. Här skulle jag ju kunna rada upp massor med bra tips, men jag lovar, jag har inga för det finns inga, det var bara och improvisera. Provade med knappnålar på ett av dem. Sammanlagt är det sexton hörn. Nöden är uppfinningarnas moder heter det väl, och nu åsyftar jag mina svordomar, en hel del hördes i dagsljus för första gången. Till slut var i alla fall, ganska många rökreklamer och åtskilligt blängande på den allt annat än samarbetsvilliga sitsen senare, stol nummer ett klar!

Här ser man ganska tydligt att själva stolarna är ganska osexiga i sig själva, brun galon eller inte, men ett litet lyft tyckte jag allt att det var, så jag tog mig an de sista tre också.
  Banka loss, mäta, klippa, häfta, sträcka och dra, gnissla tänder, svära lite, och så hörnen. Ett tips är också att kolla att mönstret hamnar åt samma håll på alla, annars kan det se lite konstigt ut, och så slippar man omaket med att försöka dra ut klamrar som sitter som Excalibur i stenen med en liten tång, och utan Arthurs magiska styrka.


  Ganska många timmar senare, jag skyller på att det var så trevligt med en lördagsfika, så är, tro det eller ej, alla fyra stolar klara, jag är omåttligt stolt och avnjuter ett glas vin, sittandes på en egenhändigt omklädd stol. Så här fint blev det:




Jag är lite rädd för att resa mig, kanske har jag inte sträckt tyget tillräckligt så det ser för jävligt ut?
Mörkret har sänkt sig över Älgö, jag behöver duscha och kanske tvätta munnen med tvål och vatten, och jag funderar på vad nästa projekt ska bli. Kanske läsa den där boken i alla fall.