Dagen innan julafton så här måste man väl göra ett litet inlägg, eller hur? Tvättat, slagit in julklappar, lagat mat, städat.....någonstans mitt i det här så går strömmen. Inte i hela huset, utan valda delar på övervåningen och i tvättstugan. Märkligt. säkringar, check! Jordfelsbrytare, check! Men vad är det då för fel?
Jo, på baksidan av huset finns ett hemligt proppskåp! Där sitter fasproppar och elmätare minsann! Borde inte sådant skyltas noggrant med typ neonskyltar? Nå, medelst spade gräves en gång fram, och meldest spetstång (jajamän, sådant finns!) öppnas skåpet upp, nyckel står ej att finna. Konstateras att en säkring löst ut, byts raskt och tadaa! Varde ljus igen!
Resten av huset dammsugs skyndsamt, golv torkas och likaså i gäststugan. Väl inne i huset igen konstateras en helt annan sak. Vattnet är slut. Inte en droppe, inte ens kallt. Ner och kolla propparna igen. Nej, inget fel nu heller. Retirerar upp på balkongen för en rådslag med fredspipa. Kanske om man kikar i brunnen....Den brunnen som ligger begravd under snön i slänten vars lock förmodligen rasar bara man tittar på det? Japp. Den brunnen.
På med alla kläderna igen, beväpnar med spadar. Börjar gräva ungefär där brunnen bör vara, och ser man på! Metall mot trä är ett ljud som kan göra vem som helst glad! Lyckas skotta fram halva och bänder upp locket, samt innerlock av frigolit och något som förmodligen en gång i tiden varit plywood, samtidigt som benen sjunker ner lårdjupt i snö. Baxnar över spindlarnas mängd och storlek. Nytt rådslag varvid planka hämtas och försöks användas att trycka på den gröna knappen. Nej. Spettet då? YES! In i huset, av med stövlar, upp för trappan, på med kranen! Glurg. Inte en droppe. Ner igen, på med stövlar, på med mössa, ut i snö. Glömde jag berätta att det blåser som satan idag också? Ner i brunnen alltså.
Andra halvan av locket grävs fram. Resterande innerlock går sönder och ramlar ner i brunnfan. Ner hoppar modig man, trycker på röd knapp, och sedan på grön......Heureka! Brum! Det händer grejer! Upp igen, lägger pussel med innerlocken, går det inte med våld så går det med mera våld! Stänger igen hela härligheten med böner om att det ska funka nu och att grannarna inte har sett oss med ficklampan ute i mörkret, ser förmodligen ut som om vi begraver lik. Skottar lite snö ovanpå locket, för isolering och för att otyget inte ska blåsa iväg. Gör mental notering om att bygga nytt brunnslock.
Testar kranen med tvivel i hjärtat....men det funkar! Sätter mig förnöjd med fötterna mot brasan med ett glas vin för att tina och skriva det här. Icke då. Ingen uppkoppling. Men nu, drygt fem timmar efter första strömavbrottet, det blev något till under arbetets gång, så sitter jag här, med vin, värme och internet. Duschat har jag inte vågat testa än. Läge att köpa trisslott? Inte idag, inte idag.God jul!
söndag 23 december 2012
torsdag 20 december 2012
Nu är det mus, här i vårt hus....aka Massakern på Älgö del 2
Kommer hem i går kväll, lite småsent sådär. Öppnar lite post, ska slänga kuverten. Öppnar under diskbänken. Stänger lika fort igen. Tackar den som uppfann råttfällan. Fortsätter packa upp hemtagna påsar, tar sedan ett andetag och använder en av nämnda, nu tomma, påsar, och plockar upp det före detta lilla livet. Studerar dess utploppade ögon under ett ögonblick av morbid fascination och låter den sedan gå samma väg som sin företrädare. Ny fälla, nej två, gillras under diskbänken. Undrar om man kan beställa hem i bulk från Anticimex......
lördag 15 december 2012
Klippt, klappat och klart
Idag, så här en dryg vecka innan jul, har jag varit hos frisören. Fast här säger man inte så, här säger man "jag har varit hos Michel". Jag instämmer helt och fullt, jag har varit hos Michel.
Mina frisörbesök är alltid lätt ångestladdade, hur vill jag ha håret, vad ska man prata om, kommer jag att bli nöjd? Denna gång har jag i princip sedan tiden bokades för ca 3 veckor sedan, varit en smula på tårna, men eftersom den senaste klippningen utfördes för mer än tre månader sedan, på balkongen med kökssax, och dessförinnan finns det inte i mannaminne när det senaste salongsbesöket var, så var det väl dax.
Börjar med att komma för sent. Oförlåtligt. Jag är aldrig sen. Får ringa från bilen och säga att jag är försenad, max tio minuter jag lovar. Rusar över Tippens snömoddshala stengolv med fara för både eget liv och andras, dramaten-tanter ser upp! Sladdar in på salongen med bultande hjärta och ödmjuka ursäkter.
Sedan blir jag kammad, fluffad, utfrågad, föreslagen, synad från vinklar av Michel. Fröken feg här vågar inte riktigt hela vägen, men denne brilliante frisör hittar en gyllene medelväg och får mig att slappna av. Sen blir det tvätt! Visst är det bland det skönaste som finns?!
Sen klipps det. Benas upp, klipps lite här, lite där, luta huvudet si, luta huvudet så. Inte en enda gång fastnar kammen i ögonbrynspiercingen, vilket hos andra annars alltid brukar vara ständigt återkommande, så jag ser ut som jag gått en boxningsmatch när jag är färdig. Stora bonuspoäng! Han är också trevlig mitt i sitt koncentrerade arbete och lätt på handen. Han förklarar, beskriver, ger tips och råd på ett sånt sätt att jag inte alls känner mig dum och okunnig, annars även det ständigt återkommande vid tidigare frisörbesök.
Sessionen avslytas med styling. Jag ler som ett sockerberoende barn i en godisaffär. En locktång som ser ut som en trollstav viftas runt i mitt hår samtidigt som han förklarar hur han gör och hur jag på enklast möjliga sätt ska lyckas med detta på egen hand. (Att jag har tummen så långt borta från händerna som möjligt är när det kommer till hårstyling kan ju inte stackars Michel veta) Vips! Jag har lockar! Fantastiska, snygga, blanka, spänsiga lockar! Jag! Lockar! Ni anar inte vilken känsla! Mitt hår är annars spikrakt och i bästa fall kan jag lyckas se ut som Hermione Granger i Harry Potter efter ett antal timmars kämpande med fön, borste, spolar etc. Gissa varför jag alltid sätter upp mitt hår....Skrev jag upp mig på listan för att bli uppringd när locktängerna kommer in i lager? Jajamänn!
Inte ens busvädret kan lägga sordin på känslan, även om det är ganska surt att behöva luva upp för att försöka komma ut till bilen, jag skiner som en sol och piper "Jag är lockig" till min mor i telefonen som säkert snurrar med fingret vid tinningen när hon hör mig. Spelar ingen roll, jag har varit hos Michel!
Mina frisörbesök är alltid lätt ångestladdade, hur vill jag ha håret, vad ska man prata om, kommer jag att bli nöjd? Denna gång har jag i princip sedan tiden bokades för ca 3 veckor sedan, varit en smula på tårna, men eftersom den senaste klippningen utfördes för mer än tre månader sedan, på balkongen med kökssax, och dessförinnan finns det inte i mannaminne när det senaste salongsbesöket var, så var det väl dax.
Börjar med att komma för sent. Oförlåtligt. Jag är aldrig sen. Får ringa från bilen och säga att jag är försenad, max tio minuter jag lovar. Rusar över Tippens snömoddshala stengolv med fara för både eget liv och andras, dramaten-tanter ser upp! Sladdar in på salongen med bultande hjärta och ödmjuka ursäkter.
Sedan blir jag kammad, fluffad, utfrågad, föreslagen, synad från vinklar av Michel. Fröken feg här vågar inte riktigt hela vägen, men denne brilliante frisör hittar en gyllene medelväg och får mig att slappna av. Sen blir det tvätt! Visst är det bland det skönaste som finns?!
Sen klipps det. Benas upp, klipps lite här, lite där, luta huvudet si, luta huvudet så. Inte en enda gång fastnar kammen i ögonbrynspiercingen, vilket hos andra annars alltid brukar vara ständigt återkommande, så jag ser ut som jag gått en boxningsmatch när jag är färdig. Stora bonuspoäng! Han är också trevlig mitt i sitt koncentrerade arbete och lätt på handen. Han förklarar, beskriver, ger tips och råd på ett sånt sätt att jag inte alls känner mig dum och okunnig, annars även det ständigt återkommande vid tidigare frisörbesök.
Sessionen avslytas med styling. Jag ler som ett sockerberoende barn i en godisaffär. En locktång som ser ut som en trollstav viftas runt i mitt hår samtidigt som han förklarar hur han gör och hur jag på enklast möjliga sätt ska lyckas med detta på egen hand. (Att jag har tummen så långt borta från händerna som möjligt är när det kommer till hårstyling kan ju inte stackars Michel veta) Vips! Jag har lockar! Fantastiska, snygga, blanka, spänsiga lockar! Jag! Lockar! Ni anar inte vilken känsla! Mitt hår är annars spikrakt och i bästa fall kan jag lyckas se ut som Hermione Granger i Harry Potter efter ett antal timmars kämpande med fön, borste, spolar etc. Gissa varför jag alltid sätter upp mitt hår....Skrev jag upp mig på listan för att bli uppringd när locktängerna kommer in i lager? Jajamänn!
Inte ens busvädret kan lägga sordin på känslan, även om det är ganska surt att behöva luva upp för att försöka komma ut till bilen, jag skiner som en sol och piper "Jag är lockig" till min mor i telefonen som säkert snurrar med fingret vid tinningen när hon hör mig. Spelar ingen roll, jag har varit hos Michel!
fredag 14 december 2012
Streetlights....
Har varit på en vansinnigt trevlig middag med mina kollegor. Har den otroliga lyxen att kunna ringa limousine-service för att komma hem. Blir upphämtad utanför porten till stället vi avslutade på. Åker från Stureplans glittriga och ljusstrålande kvarter med pråligt upplysta skyltfönster och fasader mot Älgö, ska bli skönt att komma hem till mörkret, tystnaden, kanske stjärnfallen som som ska vara ikväll.
Passerar Solsidan i dovt rödorangt sken, vägen svänger mjukt vänster och sluttar nedåt. Möts av ett bländande blåvitt sken, är månne snöplogen ute med strålkastarna på? Pupillerna drar ihop sig till minimum och det gör ont, riktigt ont i ögonen. Det är inte snöplogen eller något annat nattligt vägarbete, heller inget mystiskt ljusfenomen. Nej, det är den nya gatubelysningen. Ca var 20:de meter. På bägge sidor. Hela Älgö lyser klarare än ett billigt casino i Las Vegas utkanter. Jag är tacksam att jag inte kör. Bländad av mötande trafik, ok. Förblindad av gatubelysning, inte ok alls.
Efter tre kilometers smärtsamt kisande, hoppas vi inte får möte, för vi skulle alla försvinna i skenet starkare än från en atombombsexplosion och säkerligen totalfrontkrocka, svänger limon äntligen av in på vår lilla väg på landet. Mörker. Helljus i normal luminens slås på. Inte ens tillnärmelsevis i närheten av gatlyktornas, och det här är ändå BRA strålkastare.
Lugnet kommer krypande igen, bara pulsen som fortfarande slår upprört ekar i öronen, och banne mig om den inte ökar i styrka när insikten över att de ännu inte inkopplade lyktstolparna står lika tätt på vår lilla väg här på vad som nästan måste räknas som landet, som längs huvudvägen. Min hjärnas något berusande tillstånd, ja, jag erkänner, underhåller tanken att leka elektriker och klippa en kabel, kanske fälla en stolpe eller två.
Här ute njuter vi av mörkret. Av att kunna se grannarnas belysning på andra sidan viken, det är rogivande. Av att vakna med solen (de gånger man har sovmorgon den här årstiden i alla fall), att kunna se stjärnorna, månen, himlen, ljusen från Saltsjöbaden på håll, solnedgångar. Jag vågar mig på att påstå att de flesta här ute tycker att mörkret är en del av charmen, njutningen. Vill man ha bright lights bor man inte här.
Ett kliv ut på balkongen avslöjar vägar på andra sidan viken upplysta som skidbackar. Vansinnigt ocharmigt. En av de värre aspekterna av den här påtvingade strålglansen, skarpare än skenet på en fängelseingård i en hårdkokt amerikansk film, är att vi måste betala för det här, vare sig vi vill eller inte. Kan man uttrycka det en aning som Kent?:
"Sverige, Sverige älskade vän
En tiger som skäms
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt"
fast byta ut Sverige mot Nacka kommun?
För Nacka kommun, wtf tänkte ni på....?
Passerar Solsidan i dovt rödorangt sken, vägen svänger mjukt vänster och sluttar nedåt. Möts av ett bländande blåvitt sken, är månne snöplogen ute med strålkastarna på? Pupillerna drar ihop sig till minimum och det gör ont, riktigt ont i ögonen. Det är inte snöplogen eller något annat nattligt vägarbete, heller inget mystiskt ljusfenomen. Nej, det är den nya gatubelysningen. Ca var 20:de meter. På bägge sidor. Hela Älgö lyser klarare än ett billigt casino i Las Vegas utkanter. Jag är tacksam att jag inte kör. Bländad av mötande trafik, ok. Förblindad av gatubelysning, inte ok alls.
Efter tre kilometers smärtsamt kisande, hoppas vi inte får möte, för vi skulle alla försvinna i skenet starkare än från en atombombsexplosion och säkerligen totalfrontkrocka, svänger limon äntligen av in på vår lilla väg på landet. Mörker. Helljus i normal luminens slås på. Inte ens tillnärmelsevis i närheten av gatlyktornas, och det här är ändå BRA strålkastare.
Lugnet kommer krypande igen, bara pulsen som fortfarande slår upprört ekar i öronen, och banne mig om den inte ökar i styrka när insikten över att de ännu inte inkopplade lyktstolparna står lika tätt på vår lilla väg här på vad som nästan måste räknas som landet, som längs huvudvägen. Min hjärnas något berusande tillstånd, ja, jag erkänner, underhåller tanken att leka elektriker och klippa en kabel, kanske fälla en stolpe eller två.
Här ute njuter vi av mörkret. Av att kunna se grannarnas belysning på andra sidan viken, det är rogivande. Av att vakna med solen (de gånger man har sovmorgon den här årstiden i alla fall), att kunna se stjärnorna, månen, himlen, ljusen från Saltsjöbaden på håll, solnedgångar. Jag vågar mig på att påstå att de flesta här ute tycker att mörkret är en del av charmen, njutningen. Vill man ha bright lights bor man inte här.
Ett kliv ut på balkongen avslöjar vägar på andra sidan viken upplysta som skidbackar. Vansinnigt ocharmigt. En av de värre aspekterna av den här påtvingade strålglansen, skarpare än skenet på en fängelseingård i en hårdkokt amerikansk film, är att vi måste betala för det här, vare sig vi vill eller inte. Kan man uttrycka det en aning som Kent?:
"Sverige, Sverige älskade vän
En tiger som skäms
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt"
fast byta ut Sverige mot Nacka kommun?
För Nacka kommun, wtf tänkte ni på....?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)