Idag, så här en dryg vecka innan jul, har jag varit hos frisören. Fast här säger man inte så, här säger man "jag har varit hos Michel". Jag instämmer helt och fullt, jag har varit hos Michel.
Mina frisörbesök är alltid lätt ångestladdade, hur vill jag ha håret, vad ska man prata om, kommer jag att bli nöjd? Denna gång har jag i princip sedan tiden bokades för ca 3 veckor sedan, varit en smula på tårna, men eftersom den senaste klippningen utfördes för mer än tre månader sedan, på balkongen med kökssax, och dessförinnan finns det inte i mannaminne när det senaste salongsbesöket var, så var det väl dax.
Börjar med att komma för sent. Oförlåtligt. Jag är aldrig sen. Får ringa från bilen och säga att jag är försenad, max tio minuter jag lovar. Rusar över Tippens snömoddshala stengolv med fara för både eget liv och andras, dramaten-tanter ser upp! Sladdar in på salongen med bultande hjärta och ödmjuka ursäkter.
Sedan blir jag kammad, fluffad, utfrågad, föreslagen, synad från vinklar av Michel. Fröken feg här vågar inte riktigt hela vägen, men denne brilliante frisör hittar en gyllene medelväg och får mig att slappna av. Sen blir det tvätt! Visst är det bland det skönaste som finns?!
Sen klipps det. Benas upp, klipps lite här, lite där, luta huvudet si, luta huvudet så. Inte en enda gång fastnar kammen i ögonbrynspiercingen, vilket hos andra annars alltid brukar vara ständigt återkommande, så jag ser ut som jag gått en boxningsmatch när jag är färdig. Stora bonuspoäng! Han är också trevlig mitt i sitt koncentrerade arbete och lätt på handen. Han förklarar, beskriver, ger tips och råd på ett sånt sätt att jag inte alls känner mig dum och okunnig, annars även det ständigt återkommande vid tidigare frisörbesök.
Sessionen avslytas med styling. Jag ler som ett sockerberoende barn i en godisaffär. En locktång som ser ut som en trollstav viftas runt i mitt hår samtidigt som han förklarar hur han gör och hur jag på enklast möjliga sätt ska lyckas med detta på egen hand. (Att jag har tummen så långt borta från händerna som möjligt är när det kommer till hårstyling kan ju inte stackars Michel veta) Vips! Jag har lockar! Fantastiska, snygga, blanka, spänsiga lockar! Jag! Lockar! Ni anar inte vilken känsla! Mitt hår är annars spikrakt och i bästa fall kan jag lyckas se ut som Hermione Granger i Harry Potter efter ett antal timmars kämpande med fön, borste, spolar etc. Gissa varför jag alltid sätter upp mitt hår....Skrev jag upp mig på listan för att bli uppringd när locktängerna kommer in i lager? Jajamänn!
Inte ens busvädret kan lägga sordin på känslan, även om det är ganska surt att behöva luva upp för att försöka komma ut till bilen, jag skiner som en sol och piper "Jag är lockig" till min mor i telefonen som säkert snurrar med fingret vid tinningen när hon hör mig. Spelar ingen roll, jag har varit hos Michel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar