Streetlights....

  Har varit på en vansinnigt trevlig middag med mina kollegor. Har den otroliga lyxen att kunna ringa limousine-service för att komma hem. Blir upphämtad utanför porten till stället vi avslutade på. Åker från Stureplans glittriga och ljusstrålande kvarter med pråligt upplysta skyltfönster och fasader mot Älgö, ska bli skönt att komma hem till mörkret, tystnaden, kanske stjärnfallen som som ska vara ikväll.
  Passerar Solsidan i dovt rödorangt sken, vägen svänger mjukt vänster och sluttar nedåt. Möts av ett bländande blåvitt sken, är månne snöplogen ute med strålkastarna på? Pupillerna drar ihop sig till minimum och det gör ont, riktigt ont i ögonen. Det är inte snöplogen eller något annat nattligt vägarbete, heller inget mystiskt ljusfenomen. Nej, det är den nya gatubelysningen. Ca var 20:de meter. På bägge sidor. Hela Älgö lyser klarare än ett billigt casino i Las Vegas utkanter. Jag är tacksam att jag inte kör. Bländad av mötande trafik, ok. Förblindad av gatubelysning, inte ok alls.
  Efter tre kilometers smärtsamt kisande, hoppas vi inte får möte, för vi skulle alla försvinna i skenet starkare än från en atombombsexplosion och säkerligen totalfrontkrocka, svänger limon äntligen av in på vår lilla väg på landet. Mörker. Helljus i normal luminens slås på. Inte ens tillnärmelsevis i närheten av gatlyktornas, och det här är ändå BRA strålkastare.
  Lugnet kommer krypande igen, bara pulsen som fortfarande slår upprört ekar i öronen, och banne mig om den inte ökar i styrka när insikten över att de ännu inte inkopplade lyktstolparna står lika tätt på vår lilla väg här på vad som nästan måste räknas som landet, som längs huvudvägen. Min hjärnas något berusande tillstånd, ja, jag erkänner, underhåller tanken att leka elektriker och klippa en kabel, kanske fälla en stolpe eller två.
  Här ute njuter vi av mörkret. Av att kunna se grannarnas belysning på andra sidan viken, det är rogivande. Av att vakna med solen (de gånger man har sovmorgon den här årstiden i alla fall), att kunna se stjärnorna, månen, himlen, ljusen från Saltsjöbaden på håll, solnedgångar. Jag vågar mig på att påstå att de flesta här ute tycker att mörkret är en del av charmen, njutningen. Vill man ha bright lights bor man inte här.
  Ett kliv ut på balkongen avslöjar vägar på andra sidan viken upplysta som skidbackar. Vansinnigt ocharmigt. En av de värre aspekterna av den här påtvingade strålglansen, skarpare än skenet på en fängelseingård i en hårdkokt amerikansk film, är att vi måste betala för det här, vare sig vi vill eller inte. Kan man uttrycka det en aning som Kent?:
"Sverige, Sverige älskade vän
En tiger som skäms 
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt"
fast byta ut Sverige mot Nacka kommun?
  För Nacka kommun, wtf tänkte ni på....?