Våren är här, och så också mc-säsongen. Gatorna är sopade, temperaturen är tillräckligt hög för att fälla ner visiret och susa fram på endast två hjul. Härligt! Min ögonsten Sigurd fick ju ett nytt avgassystem i höstas, man vill ju både synas och höras när man kommer. Och hörs gör jag, kan jag lova. Så till den milda grad att folk stannar och vänder sig om, och besiktningspersonalen säger aja baja, åtgärda och återkom! Över 110dB vid lätt gaspådrag är inte tillåtet!
Idag fick jag ett litet bevis på att jag låter mer än de flesta. På hemvägen stannar jag till på Statoil vid Tippen. Samtidigt som mig mullrar den in en röd sportbil, en Ferrari, en Porsche, jag tittade inte så himla noga. Knallar in och ställer mig i kö. Då hör jag från någonstans bakom mig en man som säger till någon han uppenbarligen känner, det låter så på tonfallet: "Hörru, det var tusan vad din bil låter!" Varpå bilägaren är tyst en sekund, sedan harklar sig nästan omärkligt och sedan svarar: "Hrmm, ja....det...var faktiskt inte jag..." Jag känner blickarna i nacken, och kan, särskilt som tjej, inte låta bli att sträcka lite på mig. Tack för erkännandet, dude!
Nu måste jag ju dock införskaffa insatser och pula dit, och sedan ombesiktiga, man behöver ju kanske inte väcka döda till liv, eller grannar heller för den delen. Eller få barn att gråta. Men ibland är det otroligt tillfredsställande att få vara lite mer.
Kör försiktigt!
fredag 24 april 2015
Eldningstunna, alternativt Valborgsfirande
Alla ni som bor i hus med tomt har säkert genomlidit att den ska rensas då och då. Löv ska krattas, ogräs ska rensas, buskar och träd ska beskäras, och har du en gräsmatta också, ganska vanligt har jag hört, så ska den klippas också, helst med jömna mellanrum så inga grannar rynkar på näsan. Prestationsångest på hög nivå.
Nå, när tomten ser ut som en stenbrott så finns det i alla fall ingen gräsmatta. Däremot finns det en himla massa växter mellan stenarna och en sjujävla massa buskar. Särskilt taggiga sådana. Jag har i princip blundat för dessa i två och ett halvt år, och tänkt att hur illa kan det bli?! Ganska illa. Jag lovar. Taggbuskarna ser ut som något ur en skräckfilm och det värsta ogräset är: Vanligt gräs! Det rotar sig något så vansinnigt! Hur? Ingen aning! Det finns ju knappt någon jord här!
Jag är som ni förstår inget fan av att "påta i trädgården" som det så fint heter. Det låter nästan lite gulligt, "påta". Kollar man upp ordet på synonymer.se så står det till exempel både gräva, böka och pyssla. Jag väljer böka! För bökigt är det, och tar en vansinnig massa tid, särskilt om man liksom måste demolera det mesta eftersom det stått utan underhåll under en ganska så betydande tidsperiod. Det lämnar en också ganska ledbruten och på något vis inte ett dugg tillfredsställd, utan snarare uppgiven, eftersom man vet att ledan på intet sätt är över. När du hunnit till slutfasen har det garanterat börjat växa igen på det ställe där du började.
Som ni förstår blir det ju också en hel del att göra sig av med. Nu pratar vi inte någon enstaka maskros, utan snarare torv och mindre träd. Och taggbuskar. Dem ska vi inte glömma. Vad gör man av det då? Kompost har vi inte, det kan ju dra åt sig alla möjliga insekter, det har vi nog av. Dessutom har vi ingen bra plats för det. Man kan också med luvan uppdragen och med lösmustasch springa upp i skogen på kommunens mark och diskret tömma ut lite ogräs och jord där. Man kan också samla allt i säckar och göra triljoner turer till återvinningscentralen. Skämmas ihjäl eller försöka få ner taggbuskar i plastsopsäckar? Ingetdera! Skaffa en eldningstunna! I med skiten och tutta på bara!
Brilliant idé! Hur får man tag på en sådan då? Blocket såklart! Det finns massor! Operation rundringning påbörjas. Nej, de är slut. Nej, jag har inga kvar. Wtf? Det här är uppenbarligen en populär produkt så här på våre, fler med samma brillianta idé tydligen. Till slut. En dam i Sorunda vill gärna att vi ska ha en eldningstunna, så pass mycket att hon säger att vi kan bara komma förbi, plocka upp en och lämna pengar i brevlådan eftersom hon inte är hemma. Vi kastar oss i bilen. Det blåser halv storm och tankarna går till hurdan väghållningen blir med ett oljefat på taket om det inte går in i bilen.
Glatt knappas adressen in i telefonen, iväg far vi. Ska inte ta så himla lång tid! Viss tvekan uppstår när vi svänger av motorvägen, det känns inte riktigt som gps'en har samma uppfattning om vart vi ska som damen i telefonen. MEn vaddå, hur fel kan det bli? Jättefel, visar det sig. Vi är helt fel. Ska vi vända eller fortsätta på småvägarna? Småvägarna! säger den äventyrslystne! Strålande idé. Efter en trevlig omväg på cirka en halvtimme kommer vi ut på motorvägen igen, en avfart efter den vi körde av på. Sen går det fort. Vi var väl bara någon mil för tidiga med högersvängen eller så. Eller två. Sen åker vi rakt på stället! In med oljefat i bil (hurra!) in med pengar i brevlådan, kan inte undgå att känna mig lite som en tjuv, och iväg hem igen. Inser att klockan är så pass mycket att det inte lär bli något eldande ikväll. Tunnan, som är vackert blå och matchar våra vindskivor perfekt, vilken bonus, får bo i garaget tills nästa helg.
Nästa heög infiner sig med perfekt väder. Draghål tas upp i tunnan, jag håller i och hukar bakom den medans maken kör med något elverktyg så gnistorna flyger. Jag blundar rätt hårt också. Den tjusigt blå tunnan placeras på två lecablock bakom huset. Sen klipper jag loss. Eller klipper. Vissa delar av växtligheten får i princip tas ner med yxa. Tunnan stoppas ungefär halvfull. Resten av det som ska brännas ligger utspritt på övre delen av tomten. Nu ska det tändas. Tidningspapper stoppas in både här och där, nu jävlar ska det eldas! Glöm för helvete inte att blöta upp mark och växtlighet runt omkring ordentligt! Lågan sätts mot pappret. Fluff! Det ryker. Det ryker så vi skulle kunna sända röksignaler till Kanada. Brinner? Nä. Inte mycket. Nytt papper! Fluff! Samma resultat. En gång till då, det tar sig nog! Nej. Inte alls faktiskt. Röken ligger tät som Lützens dimmor. Här behövs bättre grejer. Tändvätska hämtas. Tändvätska öses på i klass med Kjell i Ullared-programmet. Foff! Nu så! Lågorna dör fort och sen ryker det så där igen. Kanske borde man låtit grenarna torka lite först? Skam den som ger sig. Mer tändvätska bara. Lite sådär som en stressad man som vill få den perfekta glödbädden vid varje svensk grillning. Till slut tar det sig. Och helvete vad det brinner. Den vackra blå färgen försvinner som i ett trollslag, och jag springer gatlopp för att få ner allt jag klippt av i tunnan, eller helveteselden som den nu kallas. Det brinner mycket, och det brinner fort.
Jag springer alltså upp och ner på en bergig tomt, i en cementtrappa med ojämna trappsteg och släpar taggbuskar modell större, med taggar som noshörningshorn. Upp och ner, upp och ner, klämmer mig förbi båten med presenningar som alla taggar kan fastna i, varje vända. Svetten lackar, jag är sönderriven mest överallt. Plötsligt är det inget kvar att elda. Jag klipper lite på måfå här och var och funderar på korvgrillning. Kan man bjuda hit scouterna och ta inträde och tjäna en hacka? På nolltid är det bara glöd kvar, och jag lovar, den glöden är den där glöden man säger: "NU skulle vi lagt på på grillen,m nu är glöden PERFEKT!" om, när man redan satt sig till bords.
Vart vill jag komma med det här då? Jo, har du ingen eldningstunna, så skaffa en! Nu! Det är så jädra bra, ganska brilliant faktiskt, och dessutom är det ju roligt att elda. Det bor kanske en liten pyroman inne i mig allt! Men du, glöm inte att vattna ordentligt runt om, och ha vattenslangen redo.
Trevlig Valborg, och har du en egen liten rishög du tänkt elda upp nästa vecka, se till att det inte ligger någon igelkott där inne.
Nå, när tomten ser ut som en stenbrott så finns det i alla fall ingen gräsmatta. Däremot finns det en himla massa växter mellan stenarna och en sjujävla massa buskar. Särskilt taggiga sådana. Jag har i princip blundat för dessa i två och ett halvt år, och tänkt att hur illa kan det bli?! Ganska illa. Jag lovar. Taggbuskarna ser ut som något ur en skräckfilm och det värsta ogräset är: Vanligt gräs! Det rotar sig något så vansinnigt! Hur? Ingen aning! Det finns ju knappt någon jord här!
Jag är som ni förstår inget fan av att "påta i trädgården" som det så fint heter. Det låter nästan lite gulligt, "påta". Kollar man upp ordet på synonymer.se så står det till exempel både gräva, böka och pyssla. Jag väljer böka! För bökigt är det, och tar en vansinnig massa tid, särskilt om man liksom måste demolera det mesta eftersom det stått utan underhåll under en ganska så betydande tidsperiod. Det lämnar en också ganska ledbruten och på något vis inte ett dugg tillfredsställd, utan snarare uppgiven, eftersom man vet att ledan på intet sätt är över. När du hunnit till slutfasen har det garanterat börjat växa igen på det ställe där du började.
Som ni förstår blir det ju också en hel del att göra sig av med. Nu pratar vi inte någon enstaka maskros, utan snarare torv och mindre träd. Och taggbuskar. Dem ska vi inte glömma. Vad gör man av det då? Kompost har vi inte, det kan ju dra åt sig alla möjliga insekter, det har vi nog av. Dessutom har vi ingen bra plats för det. Man kan också med luvan uppdragen och med lösmustasch springa upp i skogen på kommunens mark och diskret tömma ut lite ogräs och jord där. Man kan också samla allt i säckar och göra triljoner turer till återvinningscentralen. Skämmas ihjäl eller försöka få ner taggbuskar i plastsopsäckar? Ingetdera! Skaffa en eldningstunna! I med skiten och tutta på bara!
Brilliant idé! Hur får man tag på en sådan då? Blocket såklart! Det finns massor! Operation rundringning påbörjas. Nej, de är slut. Nej, jag har inga kvar. Wtf? Det här är uppenbarligen en populär produkt så här på våre, fler med samma brillianta idé tydligen. Till slut. En dam i Sorunda vill gärna att vi ska ha en eldningstunna, så pass mycket att hon säger att vi kan bara komma förbi, plocka upp en och lämna pengar i brevlådan eftersom hon inte är hemma. Vi kastar oss i bilen. Det blåser halv storm och tankarna går till hurdan väghållningen blir med ett oljefat på taket om det inte går in i bilen.
Glatt knappas adressen in i telefonen, iväg far vi. Ska inte ta så himla lång tid! Viss tvekan uppstår när vi svänger av motorvägen, det känns inte riktigt som gps'en har samma uppfattning om vart vi ska som damen i telefonen. MEn vaddå, hur fel kan det bli? Jättefel, visar det sig. Vi är helt fel. Ska vi vända eller fortsätta på småvägarna? Småvägarna! säger den äventyrslystne! Strålande idé. Efter en trevlig omväg på cirka en halvtimme kommer vi ut på motorvägen igen, en avfart efter den vi körde av på. Sen går det fort. Vi var väl bara någon mil för tidiga med högersvängen eller så. Eller två. Sen åker vi rakt på stället! In med oljefat i bil (hurra!) in med pengar i brevlådan, kan inte undgå att känna mig lite som en tjuv, och iväg hem igen. Inser att klockan är så pass mycket att det inte lär bli något eldande ikväll. Tunnan, som är vackert blå och matchar våra vindskivor perfekt, vilken bonus, får bo i garaget tills nästa helg.
Nästa heög infiner sig med perfekt väder. Draghål tas upp i tunnan, jag håller i och hukar bakom den medans maken kör med något elverktyg så gnistorna flyger. Jag blundar rätt hårt också. Den tjusigt blå tunnan placeras på två lecablock bakom huset. Sen klipper jag loss. Eller klipper. Vissa delar av växtligheten får i princip tas ner med yxa. Tunnan stoppas ungefär halvfull. Resten av det som ska brännas ligger utspritt på övre delen av tomten. Nu ska det tändas. Tidningspapper stoppas in både här och där, nu jävlar ska det eldas! Glöm för helvete inte att blöta upp mark och växtlighet runt omkring ordentligt! Lågan sätts mot pappret. Fluff! Det ryker. Det ryker så vi skulle kunna sända röksignaler till Kanada. Brinner? Nä. Inte mycket. Nytt papper! Fluff! Samma resultat. En gång till då, det tar sig nog! Nej. Inte alls faktiskt. Röken ligger tät som Lützens dimmor. Här behövs bättre grejer. Tändvätska hämtas. Tändvätska öses på i klass med Kjell i Ullared-programmet. Foff! Nu så! Lågorna dör fort och sen ryker det så där igen. Kanske borde man låtit grenarna torka lite först? Skam den som ger sig. Mer tändvätska bara. Lite sådär som en stressad man som vill få den perfekta glödbädden vid varje svensk grillning. Till slut tar det sig. Och helvete vad det brinner. Den vackra blå färgen försvinner som i ett trollslag, och jag springer gatlopp för att få ner allt jag klippt av i tunnan, eller helveteselden som den nu kallas. Det brinner mycket, och det brinner fort.
Jag springer alltså upp och ner på en bergig tomt, i en cementtrappa med ojämna trappsteg och släpar taggbuskar modell större, med taggar som noshörningshorn. Upp och ner, upp och ner, klämmer mig förbi båten med presenningar som alla taggar kan fastna i, varje vända. Svetten lackar, jag är sönderriven mest överallt. Plötsligt är det inget kvar att elda. Jag klipper lite på måfå här och var och funderar på korvgrillning. Kan man bjuda hit scouterna och ta inträde och tjäna en hacka? På nolltid är det bara glöd kvar, och jag lovar, den glöden är den där glöden man säger: "NU skulle vi lagt på på grillen,m nu är glöden PERFEKT!" om, när man redan satt sig till bords.
Vart vill jag komma med det här då? Jo, har du ingen eldningstunna, så skaffa en! Nu! Det är så jädra bra, ganska brilliant faktiskt, och dessutom är det ju roligt att elda. Det bor kanske en liten pyroman inne i mig allt! Men du, glöm inte att vattna ordentligt runt om, och ha vattenslangen redo.
Trevlig Valborg, och har du en egen liten rishög du tänkt elda upp nästa vecka, se till att det inte ligger någon igelkott där inne.
torsdag 2 april 2015
Kärlek och sorg
In Memoriam
Loppan
1999.04.19 - 2015.03.31
älskad, saknad, odödlig i våra hjärtan
Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.
Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message She Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.
She was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.
The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.
Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message She Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.
She was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.
The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.
(w.h. auden)
Äkta eller oäkta?
Ja, jag pratar inte om juveler och smycken, jag pratar om att vara en äkta boende. Jag har vid tillfälle nämnt att det som krävs bland annat för att vara en äkta Älgö-bo är att kunna hålla en snitthastighet på 60 km/h på Älgövägen. Minst. Jag har nu fått klart för mig att jag ännu inte är en äkta Älgö-bo. Kanske måste man födas till det? Eller jobba för Top Gear?
Häromdagen stannar jag vid stoppskylten innan jag svänger ut till höger. Inser att jag kommer att hamna bakom bussen. Jag har en tid att passa. Jag mumlar något opassande, eftersom jag förväntar mig att få slingra fram i max 40 km/h och sålunda säkert kommer att bli försenad. Jag får äta upp mina ord ganska omgående. Bussen drar på. Inte bara på de korta sträckor där man faktiskt har en chans, utan även i kurvorna. Det är en stor buss, inte någon sån där liten lokalpryl. Bussen inte bara drar på, den drar ifrån! Jag kör en Passat, den ligger som en våffla på vägen i kurvorna. Bussen kan omöjligt ha samma väghållning. Med höjda ögonbryn försöker jag hålla takten och undrar hur passagerarna kan ha det där inne. Flyger de som vantar över mittgången i varje sväng? Ungefär halvvägs till Solsidan ger jag upp, SÅ bråttom har jag inte. Jag får nöja mig med att vara oäkta, och konstaterar att The Stig måste vara från Älgö och börjat köra buss. Hoppas hans passagerare hade hjälm de också.
Fast kanske är jag lite äkta ändå. Om man räknar Saltsjöbadsmässigt i stort. Idag räknades det tydligen som fredag på Tippen, och vi vet ju vad den stora tilldragelsen är då. Just, skagenröra på levainbröd på Ica. På parkeringen är det fullständigt kaos, eftersom härute gäller ju inte de vanliga trafikregleran, utan mer störst, bäst och vackrast går först, gäller både bilar och deras ägare, vare sig de sitter i bilen eller ej. Hur som helst, jag hoppar och och dundrar in på Ica. Jajamännsan! Där står det uppdukat! Jag smyger åt mig en bit direkt, innan jag börjar plocka åt mig det som ska få följa med hem. Återvänder strategiskt, ja precis, strategiskt, jag lägger min runda i butiken så jag blir tvungen att passera en gång till! Är det inte äkta så säg?! Pinsamt nog är det där min man hittar mig, med munnen full av smakbit nummer två och skamsen blick. Som straff får jag hicka. Annars hade jag nog kunnat ta en tredje bit också.
Häromdagen stannar jag vid stoppskylten innan jag svänger ut till höger. Inser att jag kommer att hamna bakom bussen. Jag har en tid att passa. Jag mumlar något opassande, eftersom jag förväntar mig att få slingra fram i max 40 km/h och sålunda säkert kommer att bli försenad. Jag får äta upp mina ord ganska omgående. Bussen drar på. Inte bara på de korta sträckor där man faktiskt har en chans, utan även i kurvorna. Det är en stor buss, inte någon sån där liten lokalpryl. Bussen inte bara drar på, den drar ifrån! Jag kör en Passat, den ligger som en våffla på vägen i kurvorna. Bussen kan omöjligt ha samma väghållning. Med höjda ögonbryn försöker jag hålla takten och undrar hur passagerarna kan ha det där inne. Flyger de som vantar över mittgången i varje sväng? Ungefär halvvägs till Solsidan ger jag upp, SÅ bråttom har jag inte. Jag får nöja mig med att vara oäkta, och konstaterar att The Stig måste vara från Älgö och börjat köra buss. Hoppas hans passagerare hade hjälm de också.
Fast kanske är jag lite äkta ändå. Om man räknar Saltsjöbadsmässigt i stort. Idag räknades det tydligen som fredag på Tippen, och vi vet ju vad den stora tilldragelsen är då. Just, skagenröra på levainbröd på Ica. På parkeringen är det fullständigt kaos, eftersom härute gäller ju inte de vanliga trafikregleran, utan mer störst, bäst och vackrast går först, gäller både bilar och deras ägare, vare sig de sitter i bilen eller ej. Hur som helst, jag hoppar och och dundrar in på Ica. Jajamännsan! Där står det uppdukat! Jag smyger åt mig en bit direkt, innan jag börjar plocka åt mig det som ska få följa med hem. Återvänder strategiskt, ja precis, strategiskt, jag lägger min runda i butiken så jag blir tvungen att passera en gång till! Är det inte äkta så säg?! Pinsamt nog är det där min man hittar mig, med munnen full av smakbit nummer två och skamsen blick. Som straff får jag hicka. Annars hade jag nog kunnat ta en tredje bit också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)