Den osminkade sanningen

  Idag har jag jobbat hemma. Iförd mysbyxor och gammal tröja, fulkofta och flufftofflor. Vet ni hur mycket man hinner med när man får sitta i lugn och ro? Massor! Jag till och med åt lunch (lunch o lunch...) framför datorn! Tur att det ändå finns en hel massa jobb kvar till i morgon. Och på fredag. Och nästa vecka.
  Skälet till att jag var hemma idag var Nomor, ett företag i samma branch  som Anticimex. Om någon har läst tidigare inlägg så minns ni säkert att det har vittjats råttfällor här på Älgö. Nu var fällorna slut, ICA Maxi's "Råttfällan Mjölner" såg knappt ut att kunna ha ihjäl en myra, så, välkomna Nomor! Hur kan man förresten döpa ett sådant klent verktyg till Mjölner?! Denna Mjölner hade inte krossat några skallar eller framkallat någon åska, det kan jag lova, möjligtvis en liten försiktig "smäck!"
  Hur som helst, en trevlig tjej ringde på dörren och kröp in under diskbänken beväpnad med kniv och ficklampa. Grabbar, upp med fantasin ur rännstenen tack! Förmodad angreppsväg konstaterades och rådet att täppa till det och liknande hål med Svinto gavs. De avskyr tydligen att tugga på Svinto. Tacka fan för det, jag skulle inte vilja sätta tänderna i det heller! Fällor och bete fick jag också. Passade på att fråga om monsterspindlarna och gråsuggorna också. Ska utrusta huset med mer Myrnix oxh Radar. I massor. Om nu detta med Radar, Myrnix och Svinto samt fällor inte avhjälpte diverse problem var det bara att ringa tillbaka sa den trevliga flickan.
  Svinto. Inte ens en liten tråd i hela huset. Så, iförd oven nämnda mundering, komplett nu med floffiga stövlar och jacka, tog jag racer-volvon in till Tippen, helt osminkad och tillika ofixad i håret. Det var en intressant känsla! Men jag undrar om någon egentligen tänkte på det, merän jag? Självmedveten? Jajamän!
  Nu är det i alla fall fullproppat med Svinto i varenda liten tänkbar spricka jag kunde hitta, under diskbänken och dess omgivningar. Hoppas det hjälper. Av katten fås ingen hjälp, det kan jag lova. Hon svansar glatt och jamande framför skåpen ibland för att visa; titta, nu har de varit här igen, öppna då, titta! Men när det gäller, ja, då är det faktiskt mycket skönare att ligga utsträckt framför elementet....

Min hylla

  Vad är det för ståhej över Carola's urringning? I tidningar, på radion, Carola's urringing, Carola's bröst. Snälla nån, hade det varit Oscarsgalan och en Hollywood stjärna med urringning ned till skrevet hade det inte fått lika stora rubriker. Är det den svenska jantelagen som gör sig gällande här på något vis? Var inte förmer än någon annan, särskilt inte med ditt utseende! Hon var jättesnygg och hade en schysst urringning, grattis! Vad det något fel med det? Nej, knappast, eller hur?
  Men, nu vill ju jag berätta om MIN hylla! :-) Fem månader har vi bott här nu. Alla mina böcker har legat nedpackade i flyttkartonger. Inte sett dagens ljus, undanstoppade i gäststugan. I dvala liksom. Men förra helgen röjdes det plats. Gamla vidriga skåp, fyllda med allt från saltsyra till gamla ritningsrullar och obskyra mätinstrument åkte ut och till återvinningscentralen! Två dagar tog det, plus en tripp till IKEA där nya bokhyllor införskaffades.
  Sedan tillbringades varenda kväll i veckan med att få dessa på plats, inklusive belysning och köra resten av skräpet till tippen. Torsdag kväll stod de klara.

  Lördag morgon smög jag upp, pirrigare än ett barn på julaftons morgon. Jo då, de stod kvar! Skottade mig ut till gäststugan och började släpa in ett tiotal kartonger sprängfyllda med böcker, jag kunde höra hur de rörde sig, höra de olika rösterna från sidorna, vibrerande, önskan om att få se ljuset, få synas, höras, läsas igen. Ett antal timmar tog det, med blod svett och tårar för att få dem där de ville vara. Men till slut var vi överrens, och med ett leende kunde jag äntligen, äntligen äntligen, känna raderna av inbundna papper under mina fingrar, känna doften, ni vet den där lätt dammiga, av böcker, och nästan tårögd riktigt höra hur de andades ut, sträckte på sig och viska; välj mig, läs mig. Är jag en boknörd? Oh ja! And damn proud! Som ni ser finns det plats för fler också.

Plötsligt händer det.....

  Nej, ingen trisslotts-vinst, så kul var det inte, men spännande på sitt sätt ändå, när telefonen ringer i bilen på väg hem från jobbet. Hemligt nummer. Kodord och lösenord haglar genom etern och det framgår att inbrottslarmet har gått hemma för första gången sedan det installerades.
  Oron sprider sig som myror under huden, det är min fasa, lite varje dag nästan, att någon ska ta sig in i vårt hem. Denna oro byts dock ut mot en helt annan känsla ganska snart, när uppringande person från larmbolaget meddelar att det var ingen fara, kanske får vi justera husdjurskänsligheten en aning.  Kameran har nämligen gått igång och filmat katten, "spankulerandes över golvet". Säkert hur oskyldig som helst!!! Hon har säkert jagat en fluga och lyckats dra igång rörelsedeckaren!
  Tydligen är känsligheten inställd för ett husdjur i 10 kilos-klassen, men nu ska det justeras upp till 15 kilo! Skandal, katten väger max 4,5.... Jag tycker nästan det är snudd på diskriminering och förtal, hon kan ju få ätstörning för resten av livet stackarn!
  Fy fasen, det här kan vara ett av de tråkigaste inläggen nånsin, men jag kan avsluta med att jag tror att det är en rävj*vel som har skitit på vår farstutrapp....