God jul!

  En trevlig sak så här års, är alla julkort man får! Känner ni igen frasen? Om inte, får ni säkert en liten hint om mindre än en vecka, strax efter klockan 15. Faktum är ju dock, att vi inte längre skickar särskilt mycket handskrivna julkort. De skickas elektroniskt, på mail, via sms eller sociala medier, men nog är det lite trevlig när det dyker upp en handskriven hälsning i brevlådan, eller hur?
  Ibland får man även massproducerade dylika, som från företaget man jobbar på kanske, inte riktigt lika charmig, och ibland kommer de även som ren reklam. Det sistnämnda är just det som föranledde det här lilla inlägget.
  Jag fick i går hjärtat i halsgropen när jag läser det julkort, om man nu egentligen kan kalla det det, som en välrenommerad mäklarfirma lagt i brevlådan. Nämnde mäklare har nämligen nyligen förmedlat denna fastighet står det! Wtf?! Hur i helvete gick det till? Det här har minsann ingen berättat för mig? Vad har jag missat? Jo, uppenbarligen bilden till vänster på kortet, över fastigheten som de facto uppenbarligen såldes, inte den jag råkar bo i... Tämligen pompöst forsätter texten breda ut sig över att de minsann förmedlat dryga hälften av de mest exklusiva fastigheterna i Saltsjöbaden, till och med den allra dyraste. Jorasatteh, de vet vilken publik de predikar för. En av grannfastigheterna gick loss på 29 mille, undrar om det var de som stod för den förmedlingen också? I nästa mening hävdar de att de är prestigelösa och även "tar sig an" mindre hem, läs: vi tycker det är ganska jobbigt och irriterande, för de ger ju inte lika mycket i arvode, men att de ändå är lika engagerade. Med ett stänk av cynism i glöggen undrar jag om det verkligen stämmer? Min personliga åsikt är att det känns ganska så pretentiöst....
  Nu har jag faktiskt inga större planer på att flytta under nästa år, men jag är ändå lite sugen på att kontakta dem "för en dialog om hur vi bäst går till väga". Jag undrar om de ens skulle bemöda sig om att pallra sig hit för en värdering.

  Med ordet värdering så vill jag önska alla en riktigt god jul. Vad är en värdefull jul för dig? Hur många julklappar du får, hur mycket som spenderats på dem, eller är det att träffa dina nära och kära, utan stress och press, och lägga värdet där i stället?
Jag vet vad jag ser fram emot.

Favorit i repris

  Ett kärt gammalt talesätt, eller hur? Jag antar att det oftast används om gamla tv-serier, sketcher, snapsvisor och liknande, ofta lite skämtsamt och ironiskt.
  Jag tänkte ta fasta på den ironiska delen i alla fall. Kommer någon ihåg snipp snapp inlägget? Jora, här kommer det lite grand som en favorit i repris. Förmodligen inte ett dugg intressant för någon annan, men här kommer det i alla fall.

  Fem månader efter operationen är jag på återkontroll. Knips, och så hem och vänta. Självklart fick jag en mängd scenarier med mig på vägen, men inget jag fäste någon större uppmärksamhet över. Några veckor senare kommer svaret på det. Ett ensamt papper i kuvert. Nå, när jag blev kallad till operation så var ju kuvertet orimligt tjockt, så det här måste ju vara en friskförklaring, solklart! Nja. Det var ju ganska tveksamt. Patologen kunde inte bestämma sig. Aftonbladet eller Expressen? Har han samma sjuka som Gösta Ekman? Han kunde inte bestämma sig. Välkommen att boka en ny tid om ca en till två månader. Hurra.

  Så in igen då, upp med benen, känn dig utsatt och naken, ner igen och hem och vänta, med en ny bunt scenarier att fundera över, och de här skrämde upp mig en bra bit mer än förra gången. Eunuck heter det när män kasteras, men vad kallas en kvinnlig sådan? Men det kan ju inte hända mig, eller hur? Förnekelsen är en stark och god vän. Och det skulle ju vara absolut sista utvägen.
  Idag dimper brevhelvetet ner igen. Lite så där olycksbådande mellantjockt. Jag häller upp en stadig whisky och blänger på det en stund och sedan öppnar. Resultatet kommer uppenbarligen inte att ändras, oavsett hur mycket jag dricker eller hur länge jag väntar. Ritsch ratsch. Jepp. Kallelse till ny operation. Nu gick det tydligen bra att bestämma sig.

  Jag antar att jag någonstans dock känner en viss tacksamhet till min läkare, som inte avfärdade patologens sjukdomsbild, utan valde att ta ett extra, än mer noggrannare prov och skicka det för analys, och ge mig repons så pass snabbt efter provtagningen ändå, med en handlingsplan som överensstämmer med den han förklarade när jag var där på plats.  Jag kommer sålunda inte att bli kastrerad på en gång, "bara" slyngkoniserad. Se bara till att få bort allt den här gången, och se för fasen till att jag är hemma så jag hinner se alla tjusiga klänningar glida nedför trappan i Blå Hallen till Nobelfesten, dagen kunde ju inte varit bättre vald, om vi nu ska fortsätta på det ironiska inslaget, även om det inte egentligen spelar någon roll vilken dag det är.

Förresten, ni som har idébrist inför julen, gör lite extra skillnad:
http://www.ungcancer.se/
http://shop.ungcancer.se/

Skaldjursplateau och bättre folk

  Nu var det ju ett tag sen. Igen. Händer det inget här ute? Har jag vant mig vid att bo här så pass att jag blivit avtrubbad, eller än värre, som de andra? De där i Älgömaffian? Jo då, det är ett känt begrepp tydligen. Så pass att de som ingår i denna klick av människor fått ett helt skolschema att skjutas på, så att skolstarten passar deras egna arbets(lattefika?)tider bättre. Makalöst, jag trodde att det var fredligt här ute.
  På ICA på Tippen är det mindre fredligt, i alla fall på fredagar. Som bekant är det ju provsmakningsdagen no 1. Tio steg innanför entrén står skaldjursvagnen, fullastad med humrar och skagenröra, som pytsas upp på små snittar av levainbröd. De är sjukt goda de där små snittarna, det erkänner jag.
  Jag som glider in, vansinnigt kissnödig efter 1½ timme i bilkö (vad är det med Stockholmstrafiken?!) ska bara ha lite riven ost. Fredagstacos kräver detta. Eftersom snittarna i vanlig ordning är slut försöker jag så smifigt som möjligt ta mig förbi och krockar ofelbart med en yngre tjej, som högtravande utbrister "oh ursäkta MIG" och en tant i pälsbrämad cape. Tanten muttrar och lyckas med konststycket att se ner på mig trots att jag är minst huvudet längre, även utan klackar.
  Fångar upp min ost och slingrar mig mot kassan, och hör nämnda tant kristallklart över sorlet beklaga sig över att folk inte har något hyfs, ska det vara så svårt att flytta på sig, och släppa fram bättre folk. Jominsann, bättre folk.
  Når kassan före henne med lite list, och tittar nyfiket på inköpen damen framför mig radar upp på bandet. Här jäklar ska det ätas skaldjur för hela slanten. Hela slanten är 950 spänn, och består av tre humrar och en liten burk skagenröra. Tillhör hon också det bättre folket? Vänligt överräcker hon sin bonuscheck till kassörskan. Den är på 600 kronor. Vadihelahalva? 600? När det är sommaruppehåll och vi våldshandlar, lyckas vi i bästa fall komma upp i 75 riksdaler! Vad tusan har hon handlat? Blygsamt betalar jag mina 25 bagis och travar förundrat mot utgången, bakom en äldre gentleman iför tweedkavaj, för korta trådslitna kostymbyxor och blankputsade välanvända loafers av årgång 1982. Kan ge mig tusan på att han också tillhör gruppen bättre folk med ärvda pengar, de som förvaltas genom att använda kläderna tills de faller i bitar och spenderar på saker som är viktiga, kanske skaldjur och champagne.
  Dömer jag hårt och drar många över samma kam? Ja då, det gör jag, här har vi ju fem, mig inräknad, personlighetstyper, och frågan jag ställer mig i grund och botten är vem som tillhör det bättre folket. Finns det en sådan kategori, och hur definieras den? Hur definierar du termen "bättre folk"?

Nudistcykling

  Finner det nödvändigt att göra ett tillägg till föregående inlägg. Måndag kväll, under pågående kvällsvattning av diverse balkongväxter, hör jag dem. Högljudda viskningar på ett sätt som bara
barn kan. "Nej, upp här" "Varför då?" "Så hon inte ser!" "Vem då?" "Hon som bor i huset!!!!"

Jag lutar mig över kanten men ser inget. I nästa sekund far det fram två jehu (vet ni vad det talesättet kommer från förresten?!) från bakom garaget, och rullar på sina cyklar skrikandes nerför backen, endast iförda cykelhjälm. Spritt språngande nakna alltså. Jag bara stirrar och står kvar.
 
Inte helt oväntat kommer de tillbaka. Jag använder rösten med magstödet igen. Inte på vår uppfart. "Okej ra" pips det irriterat, och de vänder, men inte förrän de räckt ut tungan åt mig.Det är inte utan att en suck undslipper mig,
vad kommer här näst, obscena gester och svordomar? Funderar över att lomma ner för backen själv och ta en snack med föräldrarna, men finner det
inte värt besväret i hettan. Jag bidar min tid och åtnjuter förmodligen titeln surkärring så länge.

The wicked witch of west Älgö

  Ja så har jag utnyttjat mina röstresurser ännu en gång. Kanske borde jag varna för stötande innehåll innan du kanske läser vidare.

  Tidig söndag kväll, det är hett som helvetet, vilken uppenbarligen innebär ca 27 grader inomhus, vilket egentligen får mig att hoppas att jag hamnar där när jag dör och inte på något dragigt moln, och risken är förmodligen ganska överhängande efter vad som hände sedan.

  En familj med barn har flyttat in en bit ner på gatan, och jag har mer än en gång undrat över deras uppfostringsmetoder. Ungarna leker på gatan i tid och otid. Nu är detta en lugn gata, trafiken är i princip obefintlig, och självklart ska man få cykla och åka i leksaksbilar och vad man nu hittar på när man är barn, det är inte det. Men den här skocken, de har fullkomligt noll respekt för bilar eller andra motorfordon och vareviga dag får man kryssa mellan deras kvarglömda prylar på gatan, allt från cyklar till mindre grejer. Kommer man till exempel åkandes med ett tio meters båtsläp efter sig så springer de bredvid, och inte på behörigt avstånd, icke, utan så nära att skulle man bromsa aldrig så lite så skulle en unge springa rakt in i backspegeln och den andra fastna under trailern. Det är otäckt. Kommer du på motorcykel hoppar de garanterat rakt ut i vägen framför dig. Det är också otäckt.

  Vad hände med den gamla devisen barn är mjuka, bilar är hårda? Lär man inte sina barn det åtminstone i någon form? Lär man dem inte också att en gata, hur lugn den än är så är den ingen lekplats? Lär man dem inte att plocka undan sina saker efter sig? Jag skiter i om det ser ut som bombnedslag på deras rum eller på er tomt, men lämna inte grejerna på gatan! Förmodligen är det exemplariskt välstädat inne, jag vet var sakerna är. På gatan. Låt dem ligga en gång till så kan jag tala om vart de finns sen också. I säkert förvar jag lovar, eller skänkta till en välgörenhetsorganisation.

  Nå, söndag kvällen ja. Nämnda barn har farit fram och tillbaka hela dagen på en liten röd leksaksbil och släpandes på en barnvagn. På gatan. Nå, det är okej. Men nu inser jag att ljudet är lite väl nära. Jag har rätt. De använder vår uppfart för att få extra lutning och handen på hjärtat, det ger nog en jädra extra fart nedför. Men nu har de gått över gränsen. Nämnda ungar har fått tillsägelse ett flertal gånger att vår uppfart och tomt inte är till för dem.

  Så jag lutar mig ut från balkongen och ropar. Försöker påkalla uppmärksamhet. Ingen respons. Så jag ropar lite högre. Fortfarande inget, de kämpar uppåt. Så jag tar i lite. Sen tar jag i lite till och använder magstödet och trycker till ordentligt med rösten. Det får effekt minsann. Med lite tur så hördes det hela vägen hem till deras föräldrar. Barnaskaran vänder och rullar åt andra hållet.

  Nu kanske ni tycker att jag är lite orättvis, har en pinne i röven, är en grinkärring eller liknande. Kanske har ni lite rätt, men detta är också i bästa välmening. Nota bene att vår uppfart så pass ojämn att den är ett akutfall för omläggning, den är brant och dessutom lutar den på tvären, inte bara uppåt och neråt, utan åt sidan också, ned mot vägen, där det är ett trevlig litet fall på två meter ner på klippor och gata, åtminstone vid den höjden de hade lyckats ta sig upp till, längre upp blir det ännu mer spännande. Risken att det skulle gå snett med en leksaksbil är överhängande, sanslös fart uppnås, lutning och ojämnt underlag gör att leksaksbil går snett, kanske välter och unge seglar som en ninja nedför kanten.

  Skulle nu någon av deras föräldrar mot förmodan läsa det här och bli förorättad, kom och ring på, välkommen, så kan jag ta det en gång till, öga mot öga, för det är bara en tidsfråga innan det händer en olycka på vår lilla gata på landet.

Bättre fly än illa fäkta

  Människans flyktinstinkt sitter djupt rotad inombords. Fara, smärta, och man reagerar fullkomligt orationellt och flyr, fastän det bästa kanske är att stanna kvar, vara stilla. Jag kan ge ett litet smakprov!

  Lördag kväll, sommaren har äntligen anlänt och vi är inbjudna till goda vänner på middag. Eftersom uppfarten är en smula trång så hoppar jag in i bilen nästan nere på gatan, lutar mig tillbaka och det sticker till under vänster skulderblad. Den första känslan är som ett litet nålstick, eller när man rycker ett hårstrå med pincett lite illa, de första bråkdelarna av sekunden reagerar jag knappt, mer jaha, där stack det lite, och fortsätter luta mig tillbaka. Då jävlar.

  En brännande smärta slår ut som en blomma och sprider sig till vad som känns som en fotbolls storlek i diameter, och jag vrålar rakt ut. Jag brukar anse mig som ganska smärttålig, så är uppenbarligen inte fallet den här gången. Kastar mig framåt. Jag skriker. Jag svär. Högt. Något fladdrar förbi mig och landar tilltufsat på instrumentbrädan. En geting.

  Det känns som om det gått en evighet, minst flera minuter, men vi har knappt rullat mer än två tre meter. Jag vräker upp bildörren, ut flyger geting, och jag efter. Flyktinstinkt. Det som gjorde ont var inne i bilen och det känns som jag håller på att förgås av smärta, inte kan andas och måste således ut. Efter getingen. Hur jag tänkte där? Det gjorde jag inte.

  Fräsande tar jag mig runt bilen, med ett språkbruk som förmodligen kommer att rendera lappar i brevlådan om att det faktiskt bor barn på gatan med tanke på att min volym var ganska uppskruvad, och halar upp klänningen. Min hårt prövade man får gnugga en uppblött alvedon mot sticket, och jag skojar inte, det är ingen lek så jävla ont gör det. Jag är tatuerad, jag är piercad, jag har slagit mig både här och där på sätt som som krävt akutvård, men det här liknar ju ingenting! Japp, det här är mitt första getingstick. Nånsin. Jag har satt mig på en humla en gång, men det går inte att jämföra. (Som tjuren Ferdinand, fast det är ju en geting men de säger humla.....)

  Sitter sedan käpprak upp i bilsätet, luta mig tillbaka varken vill jag riskera eller kan på en bra stund. Den mest akuta smärtan dämpas ganska fort och övergår till ett svullet, ömmande dunkande, med en stickande svidande känsla mitt i alltihop. Sen kommer tanken, undrar om jag är allergisk? Jag har ingen aning. Bara och vänta att se och vara glad den inte stack mig på halsen eller nåt, om nu så skulle vara fallet. Jag var nog inte allergisk i alla fall, och kvällen blir fantastiskt trevlig, och två dagar senare ömmar det där jäkla sticket fortfarande.

  Hoppas du har en skön sommar, och var försiktig när du sätter dig!

Det som göms i snö...

...kommer upp i tö, lyder väl det gamla talesättet. Tiden går löjligt fort, snart är det maj och våren är banne mig här! Träden blir lite grönare för varje dag, sprider sitt pollen som en grön duk över omgivningen, fönster, bilar, näsa och ögon. Sålunda får man göra livet lite lättare för sig själv och kapa ett av träden, och samtidigt få bättre utsikt, två flugor på smällen liksom. Eller kanske mest för att det var gigantiskt stort och behövde lite ans, här begås inte mord i onödan.

  Såg och stege anbringades och de översta delarna föll med tillfredsställande knak både till höger och vänster. När den del som föll till vänster, det vill säga ner över branten, in i buskagen ovanför vägen, skulle släpas fram för en sista omgång vid stupstocken, upptäcks ett kranium, tillhörande ett före detta rådjur med diverse tillhörande små benbitar, djupt gömt under trädens skugga.

  Hur länge har det legat där? Vad hände med den stackaren? Fastnade han och kom inte upp igen? Bröt benet som jag så när gjorde när jag kravlade mig ner för att föreviga kvarlevorna? Avled han av skräck under någon av de sena sångsessioner som hållits på balkongen? Lyckades jag träffa honom med en sten eller gammalt vedträ som vid något(några) tillfällen råkat ramla ner just där det är som brantast och buskarna som tätas? Är han saknad, eller tänker inte rådjur så?

  Dagens trädgårdsarbete får anses till fyllest för denna gång, musklerna i minsann hela kroppen protesterar knarrande så fort jag tänker på att röra mig, och SkallePer fick ligga kvar, det kändes onödigt att störa, och jag vill inte ha ett spök-rådjur som skäller runt knutarna, det räcker så bra med hans levande släktingar.

Where dreams come true

  Det måste vara på Älgö. Någon kanske minns min text om brödbilens konkurrensutsättning, och jag måste säga att det var inte utan ett viss inre hopp jag noterade att grannarna anlänt på Skärtorsdagen. Kanske kanske skulle vår hovleverantör och tillika blivande entreprenör och affärsman av stora mått återigen knacka på dörren och erbjuda hembakta godsaker.

  Långfredagen inleddes med att deklarera. Det måste ju göras, och lite kul ska man väl ha, eller hur?! Där sitter jag, fortfarande i morgonrock, svettandes, svärandes, ilsket och högt kommenterandes mina egna besvär att få räkenskaperna att gå ihop. Siffror, matematik, vi är inte direkt bästisar, men mitt i detta blir jag bönhörd. Det knackar på dörren, och en ljuv stämma undrar om det finns intresse av en hemgjord kladdkaka. Vad kan jag säga. Deklaration, pms, sällan har jag blivit så glad. Hell yes, intresse för kladdkaka finnes!

  Denna infinner sig dessutom precis lagom till en eftermiddagsfika. Att den blev en aning dyrare än den först utlovades, "eftersom den blev så stor" känns som ett aningen mindre bekymmer, jo då, någon kommer att bli rik när han bli äldre, om inte annat är ju vi tjejer beredda att ge vår högra arm för något med choklad i vid rätt tidpunkt i månaden. Som bonus har dessutom kokostoppar och chokladbollar levererats, växelkassan är obefintlig, men den hinner fyllas på, det är ca en och en halv månad till sommarlovet börjar, då kommer konditorn tillbaka. Yes!

Snipp, snapp, snut - än är sagan inte slut

  Ni vet det där uttrycket, när man säger att det har gått troll i något? Jag tror att det verkligen har hänt.
I höstas så var jag på cellprovtagning, en rutinsak som alla tjejer blir kallade till ca vartannat år lite beroende på ålder. Det är inte särskilt skojigt att liksom på löpande band kastas in i ett rum, av med kläderna, det nödvändigaste i alla fall, och upp i den där stolen där man känner sig hur utlämnad som helst och så ska man slappna av och andas lugnt. Joråsatte, skitlätt med en okänd människa som ska in mellan benen och knipsa av en bit som ska i väg på analys. Fiolsträng och andas i papperspåse snarare. De är klara med till och med pappersarbetet innan du ens hunnit få på dig underkläderna och så står nästa i dörren och väntar på sin tur. Avslappnat värre. Men egentligen ska jag inte klaga, det är en fantastisk förmån ändå, att få detta helt gratis.

  Sen ska man vänta på svaren. Ofta hinns det glömmas bort, att man väntar på ett provsvar som egentligen är ganska viktigt. Man åker hem och glömmer några veckor och så dimper det ner i brevlådan en dag. Som ett brev på posten liksom.

  Kanske har jag varit lyckligt lottad alla år hittills, alla prover har alltid sett bra ut, inga cellförändringar, så varför skulle det vara det den här gången. Döm min förvåning när jag blev kallad för en sk "kompletterande cellprovtagning", denna gång på Nacka Sjukhus i stället för det lokala sjappet. Inga förklaringar i brevet om hur illa det var ställt, och på telefon lämnas inga sådana upplysningar ut minsann fick jag veta när jag ringde för att boka om tiden, man ska inte ha sin mens när provet tas. Guess what. Jag minns att jag satt i bilen och försökte ringa för att boka om, men inte kom fram. Vart jag skulle minns jag dock inte.

  Dagen D. Måndag 16:de December var jag på plats, mer än lovligt nervös, och en läkare förklarar att det var lätta förändringar, inget att oroa mig för alls. Nähä, varför var jag där då tänkte jag. Han drog långa haranger och visade på ett papper och eventuella operationsmetoder om något skulle behöva tas bort, men jag skulle absolut inte oroa mig. Det var säkert inget.Upp i stolen igen. När man ligger där, spänd, nervös, med en främmande människa huvud mellan knäna och denne säger: Det ser fint ut det här! Vad fan svarar man då?! Tack eller?!? Åker hem med beskedet att provsvaret kommer via brev om fyra till sex veckor.

  Jag är som bekant världsbäst på att oroa mig. OS-medalj faktiskt. De scenarior jag kan bygga upp är fantastiska och jag skulle bli en utomordentlig försäkringsförsäljare enkom för att jag skulle kunna skrämma upp den presumtiva kunden så till den milda grad att denna skulle slå till på trippla försäkringar på allt med en gång. Med andra ord oroar jag mig drottninglikt en hel massa veckor och slår närmast läger vid brevlådan. När sju veckor gått bryter jag i hop och ringer Nacka Sjukhuset.

 Känslan när sköterskan som svarar säger: "Va, har du inte fått det?!" Är allt annat än behaglig och det rör sig som ormar i maggropen. Jag svarar nej, och får en utläggning om att ibland så skickas det inte ut om allt är bra. Jag insisterar med fast stämma att jag vill ha mitt brev och jo då, hon skulle be läkaren skicka ut det.
  Tre timmar senare ringer nämnda läkare upp mig. Han talar om att mitt prov har förkommit. Ungefär där stannar tiden och ormarna i magen ger sig tillkänna igen. Faktum är att de börjar glöda. Till synes helt utan medkänsla så erbjuds jag en ny tid den 10 januari, provet måste ju tas om, och läkaren svamlar runt som en fiskare i för stora stövlar på en dyig sjöbotten i klena försök att förklara vad som hänt, han har ingen aning. Oroa mig skulle jag dock inte, det var ju bara lätta förändringar (hur kan han veta det, provet är ju borta?!) och han skulle ha en fullgod förklaring när jag kom på återbesöket som jag naturligtvis inte skulle behöva betala för. Chockad lägger jag på och vad som precis hänt börjar gå upp för mig och nu har inte bara ormarna i magen tagit eld, utan hela jag faktiskt. Det hjälpte föga, jag var ändå tvungen att åka dit den tionde. Jag hade fått komma tidigare, men det var ju det där med mensen. Igen. Wtf. Den kvällen författar jag en anmälan till Patientnämnden.

  Dagen D nummer två. Lätt letargisk infinner jag mig och anmäler mig i kassan. Nehej, jag finns inte registrerad, det kan bero på att de glömt att kryssa i en liten ruta, gå in på avdelningen bara och anmäl dig där och berätta, så registrerar vi dig när du är klar, säger tjejen i kassan. Börjar ana oråd och ugglor stora som husvagnar i varenda mosse. Farhågorna besannas mycket riktigt. Anmäler mig i receptionen inne på gyn och hinner knappt tala till punkt innan jag blir avsnäst med: Har du anmält dig i kassan?? Jag förklarar situationen, och säger att jag har tid då och då hos den och den. Har du papper på det?? Nu tänder det till, och nu menar jag mitt humör, och förklarar med istappar och grus i stämman att jag blivit uppringd och bokad via telefon eftersom ni har slarvat bort mina prover. Då blir jag ombedd att sitta ner! Hon springer iväg, återkommer dryga minuter senare, knappar runt lite i sin dator och säger triumferande att jag är en vecka för tidig. Big mistake. Jag är inte för tidig alls, vilket jag allt annat än vänligt talar om för henne. Lite mer knappande visar att jag har rätt och de har bokat in mig fel! Finn fem fel hos gyn på Nacka Sjukhus, inget man kan ägna väntetiden åt, det går alldeles för fort. Allmän förvirring bland sköterskan och hennes systrar, de lyckas prångla in mig hos en annan läkare, bara en timme senare. Jag godtar nådigt efter en stunds blängande.

  Väntetiden spenderas ivrigt rökande och ilsket pratandes i telefon, min stackars man undrar om han ska komma. Jag fräser att det ska nog gå bra om jag bara kommer in och så vidare. Anmäler mig åter i kassan, enligt instruktion. Nu så! Registrerad! Betala tack. Skulle inte tro det! Åtskilliga minuter spenderas i telefon med gynavdelningen som till slut bekräftar. Många jävla troll hittills kan jag lova.

  Läkaren jag sedan får träffa inger omgående förtroende, har läst min journal, är vederbörligt upprörd och spenderar ansenlig tid på att fara som en skottspole för att ta reda på vad som hänt med prov nummer ett. Läkare nummer ett (eller minus 300 000 kanske man ska säga) har glömt att föra in anteckningar om vad som skulle ske med provet, och sen har ingen reagerat på att det finns ett prov med mitt namn på, utan instruktioner till. Vad gör man då? Frågar kanske? Nej, tydligen inte, man låter det bara passera och vad som hände med den lilla biten av mig vet man inte. Doktor Ny får i alla fall ta ett prov av mig. Det går jättebra! Jag är stolt över mig själv! Tyvärr råkar han punktera ett blodkärl, lätt hänt antar jag, och tänker att det kan ju inte vara så illa. Det kunde det. Om ni tjejer tänkt på att det finns en liten bricka under bristen? Den är uppenbarligen inte till för att lägga saker på, den är till för att samla upp blodet. En smula blek om nosen lämnar jag ett spår efter mig på golvet på väg till mina kläder och täpper till så gott jag kan. Läkaren är ödmjuk och lovar svar om 14 dagar, och jag känner mig lugn. Innan jag ens hunnit stänga hans dörr inser jag att jag behöver en toalett. Nu. Det rinner. Min man sitter i väntrummet och jag möter honom stelbent med uppspärrade ögon. När han berättar att jag har varit ett hett samtalsämne de ca 45 minuter han väntat sprider sig som en sval rök inom mig och jag känner hur hornen växer en smula i pannan medans mungiporna kröks uppåt. Hittar en toalett och sitter på en gammal plastpåse i bilen hem.

  21 dagar senare ringer jag ånyo, det jävla brevet har inte kommit än och det är rätt kallt att campa vid brevlådan. Jo då, svaren har kommit (yes!) men läkaren har inte hunnit titta på dem ännu (men va faaan...) och åter lovar sköterskan att hon ska be om att de skickas ut. Uppenbarligen vidtas åtgärder omgående. Två dagar senare ligger det där när jag kommer hem. Oroväckande tjockt. Med darrande händer öppnar jag och läser. Överst står det "Bästa", och så mitt namn i stor, fet stil. Känner mig inte så jävla bäst när jag fortsätter läsa att jag är kallad till operation för medelsvåra förändringar den 2:a April och så en hel lista att fylla i om hur mycket jag röker, dricker och väger plus en massa annat om mitt hälsotillstånd och instruktioner för pre op. Granatskadad vacklar jag omkring och försöker sedan dricka min kroppsvolym i rödvin, i gott sällskap av bror, svägerska och make. Det resulterar bara i baksmällan från helvetet dagen efter och kallelsen finns fortfarande kvar.

 Vad hände med mitt första prov? Ligger det någonstans och skvalpar ensamt? Hur kan sånt här slarv kunna ske? Görs inga rutinkontroller? Om det inte hade förkommit, hade det bara varit lätta förändringar som redan var åtgärdade? Om det här sista kommit bort också, hade det hunnit bli ännu värre då? Jag har så många frågor som snurrar i mitt huvud, och jag befarar att projekten här hemma kommer att bli åtskilliga för att hålla tankarna på annat och kunna sova någorlunda ordentligt. Säkerligen är mina humörsvängningar i klass med en demon från skärselden. Oron att behöva överlämna mig helt i deras händer ytterligare en gång, denna gång dessutom nedsövd, skrämmer nästan vettet ur mig. Anmälan till Patientnämnden är kompletterad, och jag ser inte fram emot träff nummer tre med Nacka Sjukhus.

  Vad har det här med min blogg att göra då? Ska den inte handla om ett nytt boende, i Saltsjöbaden, och åtminstone försöka vara lite rolig? Ja och nej, Saltsjöbaden ligger i alla fall i Nacka Kommun, de fick ju inte bilda någon egen här, stackarna, och den handlar om mig och mina tankar, och de är kanske inte alltid så roliga, så, passar det inte, läs något annat i stället.

Ombyte förnöjer?

  Jaha, vad gör man då när the walk in closet är så klar som den kan bli för tillfället? Då måste jag ju ha ett nytt projekt, vad ska jag annars göra, sitta och läsa en bok, som jag drömt om så länge? Nytt projekt blev det alltså, klä om köksstolarna.
  Dessa vansinnigt osexiga fyra stolar, med sits i brun galon, har retat mig länge, och, som jag så många gånger tänkt om så många andra saker; hur svårt kan det vara? Ganska visade det sig.
  Fantastiskt tyg införskaffades från Designers Guild, med hjälp av fina Pernilla, och sen var det bara att skrida till verket en strålande vacker lördagsmorgon.
  Först skulle själva sitsen tas loss. Se upp så du inte stukar handleden när du bankar för att lossa eländet som suttit säkert sedan 70-talet. Sedan mäter man den. Sitsen alltså, annars kan man mäta handleden före och efter om man vill det. Sedan följer matematiska beräkningar om hur mycket tyg som går åt för varje sits, och hur tyget ska klippas till. Varför gjorde hon inte det innan, undrar du nu. Jag har inget annat svar än jag chansade lite, högst ovanligt för mig. Sen är det bara att börja klippa! Noggrant måttades del ett ut.

Kom ihåg att lägga tyget åt rätt håll!

Golvet är lika osexigt som stolen

    Sen var det ju bara att häfta fast tyget! Jag hade till och med googlat tips, och plockat fram hammare, tång, sax, knappnålar, måttband och måttstock (för säkerhets skull liksom), två häftpistoler och en häftapparat, någon av dem måste ju funka. En liten detalj glömde jag. Kolla hur mycket klammer det fanns. Så när jag hunnit så här långt på första sitsen var klamrarna slut....

Tippen nästa.....

 Det var bara att iförd mina bästa jag-fixar-hemma-jeans fulla med färgfläckar och byggfog, hoppa in i bilen och dra in till Tippen för att för en hutlös summa skaffa fler klamrar. En trevlig fika hanns också med, och stinn på socker och koffein återtog jag hantverket.
 







  Hur svårt ska det vara som sagt. Inte särskilt om bara sitsen är liksidig med raka hörn. Naturligtvis inte dessa. Som bonus är dessutom hörnen inskurna, eller avfasade eller vad sjutton det nu kan heta i en liten båge inåt. Försök, jag säger försök, göra dem snygga. Här skulle jag ju kunna rada upp massor med bra tips, men jag lovar, jag har inga för det finns inga, det var bara och improvisera. Provade med knappnålar på ett av dem. Sammanlagt är det sexton hörn. Nöden är uppfinningarnas moder heter det väl, och nu åsyftar jag mina svordomar, en hel del hördes i dagsljus för första gången. Till slut var i alla fall, ganska många rökreklamer och åtskilligt blängande på den allt annat än samarbetsvilliga sitsen senare, stol nummer ett klar!

Här ser man ganska tydligt att själva stolarna är ganska osexiga i sig själva, brun galon eller inte, men ett litet lyft tyckte jag allt att det var, så jag tog mig an de sista tre också.
  Banka loss, mäta, klippa, häfta, sträcka och dra, gnissla tänder, svära lite, och så hörnen. Ett tips är också att kolla att mönstret hamnar åt samma håll på alla, annars kan det se lite konstigt ut, och så slippar man omaket med att försöka dra ut klamrar som sitter som Excalibur i stenen med en liten tång, och utan Arthurs magiska styrka.


  Ganska många timmar senare, jag skyller på att det var så trevligt med en lördagsfika, så är, tro det eller ej, alla fyra stolar klara, jag är omåttligt stolt och avnjuter ett glas vin, sittandes på en egenhändigt omklädd stol. Så här fint blev det:




Jag är lite rädd för att resa mig, kanske har jag inte sträckt tyget tillräckligt så det ser för jävligt ut?
Mörkret har sänkt sig över Älgö, jag behöver duscha och kanske tvätta munnen med tvål och vatten, och jag funderar på vad nästa projekt ska bli. Kanske läsa den där boken i alla fall.

Hemmafixare eller proffs?

  Det är nära nu. Snart är dressing roomet klart. Förutom golvet så är det snart dags att hänga upp taklampan på plats. I slutskedet har det alltså satts upp bland annat taklister. Vet ni hur klurigt det är?? Försök ett såg ut så här:

 Men skam den som ger sig heter det ju, till slut satt de där, allihop. Fast vad är grejen med vitmålade dyckert?? Om du hamrar på dem försvinner ju färgen?! Totalt värdelöst om ni frågar mig! Men jag vill ju ha vita spikhuvuden, annars ser det bara ut som en massa flugskit, dock väldigt symmetriskt utspridda, men i alla fall. Vad gör man då? Jo, man tar en tandpetare, doppar den i vit färg, och sen duttar man loss, med oändlig koncentration, återhållna andetag och så lite darr på manschetten som möjligt är. Resultatet? Enastående såklart! Hur proffsen gör undrar jag, hur proffsiga hemmafixare gör vet jag nu.

Det går framåt i alla fall

  I somras påbörjades renoveringen av blivande dressing room. Faktum är att nu börjar jag se slutet på det hela. Det kom ju en del saker i vägen, som byte av hela taket, upptag av båt och så icke att förglömma, slut på energi och inspiration. Men nu börjar det alltså hända lite!
  Allt eländigt spackel är slipat, i släpljus ska tilläggas, vet ni hur mycket skavankerna syns då?? Väggarna är i alla fall släta och fina och alldeles nymålade, otroligt vad det gjorde för känslan av att det faktiskt är ett rum i vardande! Nu är även skarvarna mellan vägg och stockar fogade och arbetet med att sätta lister påbörjat.
  Byggfog och jag är inte bästa kompisar upptäckte jag snabbt. Segt, ovilligt att komma fram ur det minimala hålet med hjälp av den där pistolgrejen, mina armar och händer skakade efter en halv stock, varpå jag förtvivlat insåg att det var tre och en halv kvar, och det skulle bli snyggt också. Ju längre jag kom, desto mer skakade händerna, såpvattnet rann längs armar och vägg, desto argare blev jag också, hur motsträvigt ska det få lov att vara, det ska väl vara roligt också? Nej, uppenbarligen inte. Med humöret i botten och många svordomar och ilskna utrop senare blev jag klar. Trodde jag. När man sedan såg det från en annan vinkel så såg det inte alls lika bra ut. Söndagen fick alltså inledas med justering av lördagens arbete, att göra det samma dag hade inte varit att rekommendera. Förmodligen hade det slutat med hål i de nymålade väggarna.

  Taklister är på gång, omgång ett var hyfsat enkel. Förlåt bror, jag vet vad du anser om att såga taklister. Men nota bene att det är bara de första längderna som är på plats, inga hörn och vinklar har satts ännu, hittills har utmaningen bara gälla att vända listen åt rätt håll och få fasningen rätt. Tänka lite upp och ner och bak och fram kan man säga. Tack gode gud för den kvarvarande chokladen från nyår. Fönsterkarmen är på plats också, hurra, och elen är nästan klar den också! Man ska ju hela tiden jämföra, och gör man det, så är ju skillnaden ganska enorm. Stockarna var bruna från början.

  Nu puttrar chilin på spisen och sprider en härlig doft, så slutsatsen blir att trots diverse vredesutbrott (fråga gärna hur matlagningen gick i går) så blev den här helgen riktigt lyckad.

Reflektioner, på begäran

  Hur ofta får man möjlighet att skriva någon på begäran? Förutom i skolan då, men det räknas inte tycker jag. Nu fick jag det, och vad gör man inte för att försöka tillfredsställa sin publik?! Om det håller måttet är en helt annan sak, och de reflektioner jag tänker göra idag kanske inte har så mycket med mitt boende i Saltis att göra, men vad fasen, jag kör ändå.
  Butiksservice är en rolig sak att fundera över! På väg hem från jobbet idag stannade jag till på Nacka Forum. Ett antal inköp var nödvändiga, några andra kanske mindre nödvändiga. Jag besökte ett gäng butiker i snabb takt, visste vad jag skulle ha och ville gärna komma hem någorlunda rimligt. Effektivt ska det vara. En gemensam nämnare för samtliga butiker, var totalt ointresse för kunden förrän man stod i kassan med kortet i hand. Jag tycker om att få frågan om jag vill ha hjälp, så kan jag avgöra det själv. Jag lovar, jag är ganska vuxen på det sättet. Förutom i en, där jag faktiskt fick vägledning, tips och råd och sällskap fram till kassan av expediten. Heja Sephora, ni får dagens guldstjärna!
  Dagens bottennotering går till Systembolaget. På en måndag?! Jajamän, varför inte passa på att handla då när köerna är obefintliga och man inte riskerar bli nedsprungen av en hord stressade mammor och pappor i fladdrande överrockar med flaskor inklämda både här och där bara för att de inte orkade ta en korg, de har ju faktiskt bråttom och sedan blänger på undertecknad som om jag hade tänkt att tackla dem och orsaka ett pinsamt glasskross. Jag har ju glatt och gärna berättat om mina eskapader på Tippens eget lilla bolag, fantastisk service, och faktum är om ni inte redan märkt det själva, att på Systembolaget får du alltid bra service, personalen är trevlig och hjälpsam och ibland frågar de till och med efter leg, hurra! Men inte på Forum alltså. Där står jag, kassörskan dänger iväg mina varor över bandet, samtidigt som jag diskret försöker bevaka min plats vid kortmaskinen för paret i övre medelåldern som tränger sig på obehagligt nära, försöker de kika över min axel på min kod, samtidigt som de mumlar att det här tar vi på krediten, den smällen kan vi ta, varpå hon där på andra sidan bandet snäser fram en summa och dänger upp kvittot med en sällan skådad kraft. Lätt omtumlad går jag därifrån med mina inköp och handväskan tätt tryckt mot mig, dagens sista inköp lämnade mig inte lika himlastormade entusiastisk som jag kände mig när skyltdockor lockade mig närmare, skorna dansade och ville bli provade av just mig och allt smink skulle få mig att se ut som ett nyare fantastiskare jag.
  En annan reflektion är trafiken och hur folk beter sig där. Varje dag sitter vi där, ack så många, i våra bilar, och stirrar framför oss medans det makligt rör sig framåt. Ett tips här är att sätta på en riktigt bra låt vansinnigt högt och sjunga med, gör det inte dina medtrafikanter gladare, så blir du det garanterat.
  Ibland tar det stopp helt. Det kan betyda att någon eller några har krockat. Då får man ha extra tålamod. Filer stängs av, man pekas in i rätt för passage av röda kryss och gula pilar, alla vet hur det ska gå till. Men det gäller ju att komma först. Alltid. Så helst ska man dra på i filen med pilen, gärna efter blåljusfordonen, ända fram till vägassistans-bilen och sen chansa på att man blir insläppt av oss som snällt sniglat oss fram. Häromdagen bara så skulle jag snällt byta fil i pilens riktning. Blev jag insläppt? Nej, tutad på. Wtf?! Det handlar om en billängd! Jag lovar, det går inte fortare för att du tutar! Envis som jag är så kom jag på plats i alla fall och döm min förvåning, och skadeglädje mot idioten bakom mig, när bilen framför mig i lagom höjd med olyckan stannar, vevar ner rutan, sträcker ut mobilen och helt uppenbart instagram-ar hela eländet!
  Har du också varit med om att det ligger en bil bakom dig och praktiskt taget slickar din stötfångare? Du glider fram i godan ro, håller hastigheten, ibland kanske till och med lite över, eller försöker slå hastighetsrekord på Älgö-vägen, och plötsligt! Från ingenstans kommer den farande i överljudsfart, ena sekunden tomt i backspegeln, nästa ser du bara övre delen av en vindruta, ljuset från strålkastarna syns inte ens, de är nämligen två millimeter från din nummerplåt. Vilka är de?? Polisen, eftersom, erkänn, högerfoten blev lite tung till den där asbra låten? Nej nej nej. I nio fall av tio är det en Audi. I det tionde en BMW. Det finns till och med något som heter "Full Audi Mode" Tror du mig inte, kolla in Jeremy Clarkson i Race against God:

http://www.youtube.com/watch?v=u0v_D7FqY6E 

ids du inte se hela, spola fram till ca 8,15. Tror du mig ändå inte, kolla in nästa bil som trycker dig i häcken för att sedan göra en dödsföraktande omkörning.
  En liten moralkaka innan kvällsmaten? Varsågod: Den senaste veckan har jag sett ovanligt många olyckor. Inte bara sådana där någon glömt att fylla på olja eller faktiskt ta bränslemätaren på allvar, utan riktigt plåtbucklande, intryckta både här och där, vätskespill på asfalten, krockkuddsutlösande, jag försökte köra in under lastbilen alternativt suv:en, räddningstjänstpådrag från massor av distrikt olyckor. Var försiktiga där ute bakom ratten. Allt du gör kan få helt oanade konsekvenser, inte bara för dina medtrafikanter, utan för dig, din familj, dina nära och kära. Jag drar till med en gammal klyscha, kör försiktigt.