Ska bara poppa in på Tippen på hemvägen och köpa lite bröd. Ni vet hur det är, långa köer, man vill bara hem fort, så jag fulparkerar lite, tänker som man inte ska; "det går fort!" Öppnar bildörren, missar stenmuren med en halv millimeter och trampar rakt i en vattenpöl. Nåja, hellre blöta skor än en repad dörr.
In och handlar, ut igen, trampar i vattenpölen, den hade gått att undvika! Nå, hopp i bil, börjar försiktigt backa, upp hoppar en tant från ingenstans, det höll på att gå illa. Fortsätter backa, nej, inte det, en bil, en till, en till och ett helt gäng till. Försöker sedan backa över en pappa med en hel skock ungar. Sen kommer nästa gäng med bilar. HaHA, till slut kommer jag minsann ut och fräser iväg. Dunk, där var det visst ett hål, hoppas fälgen klarade sig. Tvärnitar sedan för någon som bestämmer sig för att fickparkera utan att kolla backspegeln först.
Klarar mig sedan ända till Solsidan innan jag får tvärnita igen, denna gång för en mamma som står och packar in sin skock med ungar i bilen från den sida som är ut mot trafiken. Men hur tänkte du nu?! Halva Saltis får stå i kö, och hur säkert känns det, egentligen?! Resten av vägen går smärtfritt, otroligt nog.
Piece the recistance i dagens äventyr är att jag på frågan "Var det bra så?" svarade "Nej, en trisslott tack, helst en med vinst." Hur tänkte JAG där?! Behöver jag säga att det var ingen vinstlott. Undrar om jag kan gå tillbaka och klaga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar