It's all fun and games 'til someone gets poked in the eye with a rollerskaft

    Taket håller tätt, min lycka är obeskrivlig. Efter ett antal dagar med trevliga, driftiga och duktiga hantverkare på plats där vi har fått dammsuga hela huset vid dagens slut pga allt skräp som letat sig ner genom innertaket, dvs efter mörkrets inbrott då de inte kunde arbeta längre, vilka hantverkare gör det förresten, kommer klockan 7 på morgonen och arbetar till solen går ner och det blir mörkt? Fantastiskt!
  Hur som helst, snickarna slet som tusan och har rivit bort allt gammalt, och lagt ny isolering, vindpapp, ångspärr och råspont, takläggarna har bytt huvar och lagt fin papp som är svetsad efter alla konstens regler. Klart innan alla ösregn kom. Igen, makalöst. Inte en droppe vatten inne. Fast jag fick skrämselhicka när jag hade råkat spilla lite utan att märka det...
  Vindskivorna är också bytta. De byttes sist, när allt annat var klart. Den brillianta idén var att måla dem innan de sattes upp, det är ju inte helt enkelt att komma åt. Färg och allt köptes, hem och börja hela proceduren med olja, grundning och sedan två lager färg. Detta tajmades in i minsta detalj och minut med alla torktider. Sista lagret målades på i beckmörker, regn hängandes i luften med extralampa halv tio en söndag kväll, så det skulle vara klart att sätta upp på måndagen om vädret höll. Det gjorde det inte, men på fredagen, då skulle de upp! Glada snickare kommer med vindskivor. Varför det, de var ju redan på plats, målade och klara?! Icke, det visar sig att nymålade fina plankor hade fel dimension och nya hade därför införskaffats. Man kan nog inte lämna tillbaka vackert knallblå plankor misstänker jag... Så om någon är intresserad, hör av dig!
  Råsponten då måste ju också målas. Det är ju ett ganska rejält överhäng på taket, och det är brant här, ingen lätt match att komma åt med andra ord. Grundoljning påbörjades, olja tog slut, ny olja köptes in, och idag oljades resten in. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

  Det syns kanske inte på bilden, men det var så svindlande att jag mådde illa. Notera säkerhetslinan och att fotografen fick stå och hålla i mina ben som skakade som en centrifug. Därav rubriken, det är svårt att balansera och försöka att inte peta ut ögonen på livvakten nedanför! Livlinan hänger kvar också, som en snara, en makaber liten vink till döden och säkert undrande grannar. Baksidan gick bra, där kunde jag nästan stå på marken, men på stege, på balkongen, nej, det var måttligt spännande, nota bene att bilden inte visar högsta punkten, som också är belägen i linje med balkongräcket.
  Män sägs vara modigare än oss kvinnor, och min man fick bevisa just detta när sista sektionen oljades medelst lång stege från marken.

  Här får man en liten aning om husets höjd, balkongen ligger med golvet i höjd med stockarna, till vänster om bilden. En nätt fallhöjd på dubbla husets höjd eftersom det stupar ner mot vägen där. Tack och lov för min modiga man! Jag hade nog kräkts längs hela väggen och ner i luftvärmepumpen. En hyllning till min makes mod och att andra kortsidan gick att komma åt genom fönstren. Ikväll njuter jag av utsikten med bägge fötterna på golvet, inomhus och tacksam, nu är det bara tre vändor kvar.