Uppgradering!!

   Plötsligt händer det, som Triss-reklamen säger! När plötsligt är när det gäller just skraplotter är diskutabelt, i alla fall för de större vinsterna. Jag väntar fortfarande på mina 25 000:- i månaden i 25 år. Plötsligt har inte inträffat ännu.

Men när det gällde att uppgradera huset en aning, var plötsligt år 2021 året det hände! Vi lyckades boka in en firma som kunde både måla om huset, och riva och bygga upp vår fallfärdiga balkong. Tydligen måste man boka sånt ungefär två, tre år i förväg, det fick vi bittert erfara när varenda målarfirma vi kontaktade hånskrattade och sa näääeeeej, det kan vi inte göra i år. Men nu så, två, tre år senare, tadaa!! Hela fasaden ommålad, nya hängrännor, och en ny balkong som matchar den utanför gäststugan och som man inte behöver varna eventuella gäster för att luta sig mot. Det hade kunnat sluta illa med ett fall på en sisådär 10 meter rakt ner i den steniga slänten med björnbärssnår och gästen hade man hittat till våren igen. Fint som snus blev det! Däremot får jag väl erkänna, att jag kanske är en smula otålig och vill att saker ska gå blixtsnabbt. Fyra veckor max tänkte jag och räknade på fingrarna i en glädjekalkyl om hur lång tid det skulle kunna ta. Icke. Nästan åtta veckor, med ställningar uppbyggda och hantverkare som klängde omkring. Åtta veckor med rullgardinerna neddragna överallt, för lite insynsskydd och privatliv vill man ju ha. När arbetet var slutfört och rullgardinerna åkte upp igen, så kände jag mig väldigt blottad för omvärlden, det är märkligt vad fort man vänjer sig.

  När vi ändå körde uppgradering så bestämde vi oss för att byta den otäta ytterdörren, och det ännu mer otäta fönstret på övervåningen bakom soffan. Bokar in en firma som kommer hit och tittar. Återigen förstår vi på ett sånt där plånbokssmärtande sätt att i vårt hus finns inget som heter standard. Allt är specialmått och speciallösningar. Nå, fönstret gick att byta rakt av i och för sig, men inte ytterdörren. Vår gamla är vackert välvd med intrikata beslag och en fräsig portklapp i form av två ormar och hela alltet påminner lite om en port till en borg. Men standard är den inte någonstans. Till exempel är den mycket högre än den högsta dörren som de tillverkar. Alltså, vill vi inte kontakta något specialsnickeri och måttbeställa en likadan välvd dörr så måste vi såga upp fasaden, sätta täckskivor och allt blir väldigt krångligt känner jag här. Förmodligen blir vi ruinerade om vi beslutar oss för det. Alltså bestämmer vi oss för den högsta standarddörren med specialmontering i speciallack och ett nytt fönster, och optimister som vi är tror vi att det tar max en månad innan de kommer och monterar det här. Icke säger de, och flinar lite. Troligtvis i oktober/november. Det här är i juni.

  Så vi väntar glatt, huset blir målat, balkongen fixad och till slut i oktober dimper det ner ett brev; gör er redo för leverans! Härligt!! Vi gnuggar händerna och väntar ytterligare två veckor på att vi ska bli kontaktade för att få leveransen så vi kan ringa och boka installationen. Till slut kommer det en dörr, ett fönster och en jädra massa tillbehör. Installation bokas genast! Nästan, vi får ett datum två, tre veckor senare. Utanför står nu två stora pallar med grejer som vi lägger en presenning över, nästan osynligt blir det. Inte. Jag har lite småångest mest hela tiden över att nån ska sno det, men det står kvar.

  En och en halv vecka innan det ska installeras, kommer min man hem på kvällen. Jag är redan hemma och hör hur det skrapar lite utanför dörren. Efter en stund tänker jag att fasen, jag kanske glömde ta ur nyckeln från insidan, då kan han inte låsa upp, eller så har han svinmycket att bära på. Jag rusar nedför trappan till undsättning, konstaterar att nyckeln inte är i, ska precis sätta i den och låsa upp när jag hör "Rör ingenting!!!" från utsidan. Sedan lite rassel och klirr i låset och sedan...."Helveteeeeee!" 
Vad tror ni hände? Jo, nyckeljäveln har gått av i låset!!!! Vad faaaan gör vi nu?! 

  Steg ett är att få in min man. Att vi har en dörr på baksidan har vi inte en tanke på, utan pressar in honom genom tvättstugans balkongdörr, där det är fullt med bråte både utan- och innanför. Sedan tar ett idogt arbete vid, med mobilficklampa, hårnålar, pincetter, magnet, skruvmejsel och en helt egentillverkad kreation av ståltråd. Efter bra mycket petande lyckas vi få ut en av axbitarna, men det hjälper ju inte tyvärr. Till slut får vi ge upp för kvällen så vi får lite middag i oss och konstaterar att vi får nog använda bakdörren på övervåningen fram till helgen, vilket meck!! Plocka fram extranycklar, springa upp och ner för trappor, krångel! Men det går rätt bra ändå.

  Helgen kommer, fram med hårnålar och petverktyg, nu jäklar. För säkerhets skull har jag kontaktat en låsfirma om allt skiter sig, för vi har en känsla av att montörerna av den nya dörren inte gärna vill bryta upp den gamla först. Och se på fan! Lyckas pilla ut ytterligare en axbit, och fråga mig inte hur han gjorde det, men make klämmer sig ut genom tvättstugan (man tar ju inte en trappa i onödan) rasslar runt lite på utsidan och vips är dörren öppen! I med låsolja, testar, testar, testar igen, och igen, låset har inte funkat så bra på åratal! För säkerhets skull har jag ändå dubbla nyckeluppsättningar med mig när jag åker till jobbet på måndagen, utifall att. 

  Sedan kommer dagen D. Jag åker till jobbet och låter make vara hemma, det är nog lugnast så. Får löpande information under dagen om saker som går bra, och mindre bra. Men, jag kommer hem till en vackert klarblå ytterdörr, med ett fönster i, och ett flashigt svart kodlåshandtag. Tar mig in till ett glatt och trevligt plongande och ett viskande ljud när dörren glider upp, en utomordentligt trevlig upplevelse istället för ett gnekande och dunk när dörren glider mot karmen och sedan lossnar med ett ryck.

  Dundrar upp för trappan för att inspektera fönstret, det är urtjusigt och har en sån där fräsig myggkassett, alltså ett myggnät på rullgardin kan man säga. Positiva jag ser hur vi kan vädra där utan att få in flygfän eller att katten försöker smita ut. Negativa jag ser hur katten hänger i nätet och försöker ta sig ut, glatt hojtandes. Vi får se hur det blir. 

  Självklart måste jag införskaffa nya dörrmattor både ute och inne, och det är verkligen jättefint, det känns tryggt och säkert, dörren låser sig automatiskt själv och håller sig på plats, till skillnad från den gamla som gärna blåste upp titt som tätt om man inte låste eller fastnade på karmen, beroende på väder och humör. Men jag känner mig exponerad. Det är ett fönster i dörren. Folk kan titta in, jag kan titta ut, och i ögonvrån tror jag att dörren är öppen. Fönstret också. Det gamla hade ett järngaller för på insidan, en extra säkerhetsfeature efter ett inbrottsförsök för jaaaa.....20 år sedan? Före vår tid här i alla fall. Det har fått sitta kvar eftersom själva fönstret varit så rackigt och det varit perfekt att hänga upp till exempel julstjärnor i. Nu är det inget galler för, nya fönstret har säkerhetsglas, men det är så öppet. Jag känner mig uttittad och lite naken! Nu måste man aktivt kravla sig uppför vår trappa till baksidan, slå sig igenom lite taggbuskar alternativt kava omkring på den hala knaggliga bergssidan full med mossa och lösa stenar, och taggbuskar, för att ta sig dit och kunna titta in, men ändå. 

  Projekt Uppgradering Fasad får anses som klart, huset har fått ett ansiktslyft med nya entrétak också, och de fula bruna fuskfönsterluckorna i plast är ett minne blott, och jag tycker att det ser mycket modernare ut, och fräscht! Nu sneglar jag varje dag på taket till gäststugan i stället och hoppas att det blir en snöfattig vinter så det inte rasar in, konstaterar att nu har vi nog en frist på cirka 10 år innan vi behöver göra om allt en gång till, för så kul är det ju att vara husägare. Man blir aldrig klar, men jag skulle inte byta det för allt smör i Småland.

Hemester

   Hemester. Eller helt vanlig semester på hemmaplan, med så få sociala kontakter face to face som möjligt. Jätteskönt för någon med utmattningshjärna, urtrist att inte kunna göra de utflykter man vill, eller träffa sin familj eller sina vänner som man vill. Men, this too shall pass. Hoppas jag verkligen.

  Hur som helst, mina inlägg har ju inte direkt haglat på senaste tiden (åren) så nu jäklar. Vi på börjar vår semester i lugn och ro utan några gigantiska planer, men ledighet kan också resultera i viss rastlöshet, och "passa på"-anda. Det har väl heller inte undgått någon att vi har ett hus av äldre modell som behöver kärlek och omvårdnad av det grövre slaget. Så ungefär halvvägs in i ledigheten bestämmer vi oss för att göra i ordning i garaget, detta utrymme fyllt med diverse mystiska burkar och flaskor från tidigt 80-tal med obestämbart innehåll, spindlarnas urmoder och hennes avkommor, och färg som på grund av fukt hänger från tak och väggar i trasiga sjok likt spöklika bonader i ett skräckfilmshus. Vi målar om, tänker vi, skaffar nya hyllor och krokar och organiserar så det blir snyggt och kanske till och med går att köra in en bil i! Åtföljt av den klassiska kommentaren: Hur svårt kan det vara?

  Inte jättesvårt visar det sig, men tungt, tidskrävande, smutsigt och slitigt med oanade följder. Först ska all gammal färg bort. All. Efter att vi byggt ett provisoriskt garage av presenningar underbalkongen förstås, för alla prylar som måste ut först. Där lägger vi också de saker som kan vara bra att ha när man ska renovera lite. Så vi vet var vi har dem typ. Helst underst så de är svåra att komma åt. 

  All färg går inte att få bort, men vi kämpar tappert, tvättar, grundar och målar med silikatfärg. Här någonstans stänger vi av huvudelen för gäststugan och garaget, de sitter ju ihop. Vatten och el går inte så bra ihop har jag hört. Inte vatten och gammal färg heller, den lossnar inte alls särskilt samarbetsvilligt med högtryckstvätten, det hade jag hoppats på. Istället klibbar de flagor som vi skrapat loss fast på hela golvet och naturligtvis på uppfarten utanför. Den är nu intressant vitfläckig. Min man har också köpt nya fina lysrör som ska monteras, då är det också bra att ha elen avstängd. 

  Vi är inte anslutna till kommunalt vatten och avlopp. Egen brunn, en avloppstunna modell större till boningshuset, och en tunna modell mindre i garaget som hör till gäststugan, som ligger lägre än boningshuset. När innehållet i lilla tunnan i garaget  når en viss nivå slås en pump automatiskt igång som pumpar upp innehållet i stora tunnan och så är det bara att fortsätta. Håll ordning på detaljerna nu.

  En söndag går min make in i badrummet i stora huset. Med en stämma som innehåller förvåning, undertryckt äckel och något mer odefinierbart ropar han att det är ett monster i duschen. Ugh, tänker jag. Monsterspindel? Råtta? Orm? Vad kan det vara? Förväntar han sig att jag ska avlägsna monstret? Jag hasar mig mot badrummet och kikar in. "Du har ju önskat dig ett badkar", säger han med blicken fastlåst mot botten av duschkabinen. I den står det vatten. Det vattnet är brunt och innehåller fasta partiklar, luktar öppen grav och håller på att sippra ut över golvet. Svordomarna haglar och panikåtgärder sätts in. Mopp, hink, flytta ut kattlådan etc. Spola i toaletten är ingen bra idé, då verkar det fyllas på i duschen. Torkar och öser allt jag är värd för att i alla fall få ner nivån, medans maken calls a guy. Nämnde jag att det är söndag? Jourhjälp är nästan gratis. Stänger igen dörren för att slippa stanken och inväntar hjälp med täta kontroller. Vattnet sjunker undan tack och lov, men det ser inte bättre ut, jag lovar. Tvärt om. The guy kommer, blåser rent med nån liten högtryckstvätt och försvinner igen innan vi nästan hinner blinka. Skönt, tänker vi! Eller i alla fall när jag har sanerat hela badrummet med Klorin.

  Vi kör vidare med garaget. Några dagar senare, på tisdagen, är vi varma, trötta och bara längtar efter en dusch. Vi slår på strömmen igen och skittunnepumpen i garaget drar igång. Lite märkligt eftersom det inte kan vara mycket i den. Nåja, vi går in och tar oss ned tunga steg uppför trappan. Ju längre upp vi kommer desto vidrigare blir stanken. Från badrummet. Från duschavloppet. Igen. Det är fruktansvärt. Favorit i repris. Firman får komma tillbaka. Den här gången en annan snubbe, som tar god tid på sig medans jag i ilfart, i svettiga färgfläckade kläder, flip flops och en lånad keps nedtryckt över ansiktet för att vara någorlunda maskerad kastar mig iväg till Tippen för att köpa mer Klorin. Det ser ut att bli favorit i repris med saneringen. När jag kommer tillbaka är det nästan klart, det spolas, det testkörs från garaget, alla kranar är öppna, det verkar som om stoppet är borta ordentligt nu. Hans kollega hade kanske missat något längre ner. In med Klorin, hanskar, munskydd, you name it, igen. Det är allt annat än en trevlig upplevelse. Otrevliga partiklar har fastnat både här och där när vattnet sjunkit undan. När man står i trånga utrymmen är det ju också svårt att inte stöta emot väggar och så med utskjutande kroppsdelar. Naturligtvis gnider jag häcken mot en vägg insmetad med Klorin. Näääeeeeej, utbrister jag, jag fick Klorin på röven! och ser framför mig konstigt blekta fläckar på mina shorta framför mig, varpå min vitsiga man glatt svarar "Gratis analblekning!" från behörigt avstånd, vilket framkallar ett befriande gapskratt. När jag äntligen är klar vill man bara ta en dusch. Det finns inget varmvatten kvar. Såklart. Varför vrida på reglagen när man spolar från kranarna till kallvatten? Det verkar väl onödigt. Huttrande och omgivna av en lätt doft Klorin tänker vi att nu, nu är det fixat.

  Vi pysslar vidare i garaget, sorterar, organiserar, monterar hyllor, börjar flytta in allt från det provisoriska garaget, och torsdagen veckan därpå är vi återigen varma och trötta, vill bara gå in och duscha och äta. Som avslutning slår vi på strömmen. Pumpjäveln går igång. Vad i Helheim?! Lampan lyser att den är full och den pumpar järnet. Tunnhelvetet är ju tom. Verkar inte så, det hörs tydligt att det transporteras både det ena och det andra genom rören. Vi slår av manuellt och väntar en stund. Slår på igen. Slår av. Jag säger högt och tydligt att jag går fan inte in och kollar i duschen. Modige make går in, kommer tillbaka 20 sekunder senare. Han ler underligt. Jorasatteh. Svimmingpool a la skitvatten. Igen. Nu genomför vi ett test. När det sjunkit undan står jag i garaget, min man vid duschen i huset med telefonerna som kommunikationsmedel. Jag slår på pumpen och väntar andlöst. Jajamän. Stäng av, vrålar min telefon. Jag stänger av och hör hur det forsar tillbaka ner genom rören. Vi provar igen. Och igen. OCH igen. Nu rinner det över i tunnan i garaget. Tränger ut under locket, rinner längs sidan och bildar ja, vi kan ju kalla det ammoniakdoftande, åar på golvet och ut genom porten, ner längs uppfarten och ut på gatan. 

  Tanken är ju att innehållet i lilltunnan ska pumpas direkt till stora, inte ta några andra vägar. Vad är klockan? Garanterat långt efter hantverkartid, det kan jag lova. Den här gången ringer vi en annan firma. De lovar att komma inom några timmar. Tack och lov har det slutat svämma över i garaget, och det har sjunkit undan i duschen, jag hulkar värre än Adam Alsing i Världens tuffaste jobb (hatten av för Adam, verkligen) så vi stänger till och väntar. Hungriga fast ändå inte bestämmer vi oss för att äta kebab medans vi väntar, laga mat känns fruktansvärt osanitärt när vi inte ens kan tvätta händerna utan att hälla upp en kanna och skrubba oss så gott det går över balkongräcket. Inget spolande nånstans här inte! Tack och lov att vi bor som vi gör med lite natur på knuten så inte alla grannarna ser när man måste smita bakom en buske. Sen kommer stora spol- och sugbilen! Nu jäklar! Den här snubben sågar direkt sina konkurrenter, går igenom hela rörsystemet och tömmer sen stora tunnan (nej, den var inte full, vi har ett schema för att den aldrig ska bli överfull, den var heller inte trasig) rengör utloppet i den från avloppsledningarna som kläggat igen så att bara lite grand kunde passera, och tömmer och rengör det lilla eländet i garaget, där doften nu mognat till en något skarpare karaktär. Sen slutar inte pumpen i garaget att gå fastän tunnan är snustorr, så vi stänger av den och går lyckligt in för att sanera badrummet som en favorit i repris och få duscha av oss. 

  Tunnan i garaget är avstängs i en dryg vecka. Vi börjar jobba, håller andan varje gång vi går in i badrummet, men inget händer. Det verkar funka. Första arbetsveckan är till ända och vi petar lite i garaget under helgen. I ett obevakat ögonblick när jag tvättar fasaden på gäststugan hör jag ett oroväckande ljud. Punphelvetet går. Jag låtsas som det regnar. Den tystnar. Sen går den igång igen. Och tystnar. Nu måste jag kommentera detta, och gör det med fast stämma och deklamerar att jag inte går in och kollar duschen. Min man påstår att han testat pumpen på något sätt och det är lugnt, den behövde bara startas om eller nåt, Jag lyssnar inte så noga, muttrar något och fortsätter med mitt. Sen måste jag gå in. Jag blir kissnödig. Funderar på min nyfunna vän enbusken bakom huset, men, någon måste ju kolla och min mans blåsa är övernaturligt stor. Jag går in. Sniffar i luften som en blodhund. Segar mig uppför trappan med näsan höjd som en drunknande. Hmmm. Det luktar....som vanligt..... Och se på fan! Eller inte snarare, det är snustorrt i duschkabinen, ingen liklukt, satan i gatan, det funkar som det ska igen. Det var lite jobbigt att säga att han denna där min bättre hälft hade rätt och hade fixat det,  men äras den som äras bör. Dock sneglar jag fortfarande en dryg vecka senare misstänksamt mot golvbrunnen i duschen, sniffar ihärdigt som en blodhund i luften och får hjärtsnörp varje gång jag hör en pump gå igång. Jag lever på hoppet, det tar nog ett tag innan jag litar på det.

  Som en bonus, i går när jag nästan precis somnat hörs en röst eka genom huset: "Kontrollera brandvarnare i annat rum" upprepade gånger. Den svävar okroppsligt från rum till rum. Men vilket är det andra rummet?! Vi har sex brandvarnare på övervåningen, två på nedre, en i gäststugan, en i garaget. Vilken är det vi ska kolla?! Jo då, ni gissade rätt, den som sitter i taket med en höjd på fyra meter. Den är det. Medelst moppskaft, stol och balansövning tystas tanten i 16 timmar, och sedan några till, eftersom det naturligtvis är specialspecialbatterier som måste beställas. Hoppas de kommer, annars får vi leva med "kontrollera brandvarnare i annat rum" varje timme tills de dimper ner i brevlådan....

Det är detaljerna som gör skillnad

  Det har väl inte undgått någon att jag bor i ett gammalt skröpligt hus, så pass att det egentligen inte alls borde vara endast 42 år, utan snarare 92 om man skulle översätta det till människoår. Dock, man kan ju försöka piffa lite så gott det går, försöka lyfta med små detaljer här och var.

  Nu har jag lyckats med konststycket att bli sjukskriven för utmattning, och då går jag mest här hemma och hasar, och vissa dagar så kommer det lite energi, och då ser jag. Små detaljer som man skulle kunna fixa utan alltför mycket möda eller pengar. Hela badrummet är i starkt behov av renovering, jag vill helst inte tänka på vad som kan gömma sig bakom de stora gråsvarta kakelplattorna med mönster som ser ut som någon sprätt tandkräm över hela väggen. Inte är det tätskikt i alla fall, det kan jag nog lova. Handfatsmöbeln, eller vad man ska kalla den, har också sett bättre dagar, lätta svullnader av fukt här och var, sprucken målning, och handtag i vit plast på luckorna som smulas sönder när man tar i dem. Kategoriskt har jag vägrat byta handtagen, vi ska väl ändå renovera snart? Men, det är sex månader sedan vi började med sovrummet, och det är inte ens halvklart, så jag får inse att det kommer att dröja ett bra tag innan det är dags för badrummet. Dessutom kostar det pengar, ganska mycket sådana också. Så, lite nya handtag till handfatsmöbeln kan man ju kosta på sig! Nya fina beställs på internet, i borstat stål, så de ska matcha krokarna och handdukshängaren. 2- 5 dagars leveranstid är det, och igår fick jag mail om att de skickats. Med andra ord kan de komma idag, och vad passar då bättre än att förbereda lite?

  Beväpnad med diverse skruvmejslar i olika modeller och storlekar, samt lite byggfog för att kunna täta de hål där det faktiskt inte ska vara några handtag skrider jag till verket. Lätt som en plätt. Skruvar lossnar, plast smular. Rengör ordentligt. Barnlek! Håltätning härnäst! Hur svårt kan det vara? Först ska jag bara byta tub i limpistolen. Det är svårt. Mycket svårt. Hur i helvete kan en så enkel konstruktion vara så svår att lista ut? Det tar nära nog en kvart. Sen kan man ju tro att en enkel konstruktion borgar för att det är enkelt att trycka ut det som finns i tuben när man väl fått fast fanskapet. Icke. Jag trycker och pressar tills händerna bränner, jag är högröd i ansiktet och armarna skakar. Till slut segar en hård klutt sig fram. Jaja, det är klart det har torkat lite där i, bara att fortsätta pressa och ta bort det hårda. Lite som när man har förstoppning, till slut ger det med sig. Det gör det! Hurra! Plötsligt går det lättare! Men det kommer inte ut mer genom pipen ändå? Märkligt. Konfunderad trycker jag på lite till. Händer inte mycket. En tanke ilar längs ryggraden och slår ut i blom i hjärnan...sakta vänder jag på tuben....jominsann, jag har tryckt sönder botten. Där finns det gott om kladdig byggfog i rätt konsistens. Det är bara att börja kladda med fingrarna och en spackelspade och sen försöka rengöra limpistolen efter bästa förmåga. Slutresultatet blir ändå ganska hyfsat om man betänker vad jag hade att jobba med, kanske får det göras om, men just nu duger det!

  Styrkt av denna framgång tänker jag att jag ska byta dörrtrycke till badrummet också. Hur svårt kan det vara? Bara några skruvar, bort med det gamla och in med det nya, blir skitfräscht och en glad överraskning till min man när han kommer hem. Bort med det gamla, inga problem!! Bryter mig in i förpackningen med det nya, lite problem, men lyckas medelst sax och lätta svordomar. Kollar igenom delarna och det ser ju ut att stämma, petar in den där pinnen som går rätt igenom dörren och klämmer dit handtagen, ett på varje sida, och åt rätt håll också, rätt på första försöket. Skruvhålen verkar ju också sitta där de ska, så jag greppar skruvmejseln och börjar skruva. Trögt går det, men långsamt och säkert är också en bra devis, så jag skruvar på. Händerna bränner lite igen. Sen tar det stopp. Tvärstopp. Jag kommer inte igenom. Monterar ner allt igen och försöker skruva upp hålen lite större. Går inget vidare. Men de gamla gick ju igenom? Jaha, de är smalare än de nya. Såklart. Ska jag behöva borra i dörrfan? Borra är inte min starka sida. Efter en god stunds meckande funderar jag på om det är låskistan som sitter lite snett. Monterar loss den också, känner mig väldigt hantverkarmässig. Den besvikelsen när jag upptäcker att hålen i själva låshuset är för små för de nya skruvarna är total. Trycker på det nya igen med skruvarna stickande ut på baksidan, tänker inte sätta tillbaka det gamla, och de gamla skurvarna tänker jag inte använda, dels för att de inte passar till det nya trycket storleksmässigt, dels för att gammal mässingsfärg inte gör sig bra alls till borstat stål.

  Skruvar loss låsbrickan under själva trycket. Inser att slaget är förlorat innan jag ens påbörjat det. För små skruvhål, och, såklart, låskistan är för nyckel, inte ett sånt fint toalettdörrslås med vred som vi köpt. Inte en siffra rätt. Får besviken lägga ner hela projektet i väntan på min make för att rådslå över nästa steg.

  Nu sitter jag och väntar på att posten ska komma. Hoppas handtagen kommer direkt i brevlådan så jag slipper åka iväg för att hämta ut dem nånstans, Hoppas också verkligen att måtten stämmer med skruvhålen och luckornas tjocklek. När man inser att den fasta inredningen är så ålderdomlig så standardmåtten har bytts ut fem gånger om så är det lite av ett vågspel. Smyger ut ich kollar lådan. Tomt. Äter lunch och gör mest ingenting, och så! Jag ser den gula bilen! Yster som en fölunge studsar jag nedför garageuppfarten och se där! Kan knappt bärga mig och sliter upp kuvertpåsen. Så små de ser ut. Besviken synar jag handtagen och tänker "faaaan....". Tar i alla fall med ett in i badrummet och måttar, tillsammans med medföljande skruvar. Perfekt! Rusar och hämtar skruvmejsel och på mindre än tio minuter är de monterade! Skitsnyggt om jag får säga det själv. Hoppas bara att det är tillräckligt för att dölja att handtaget är ditsatt på trekvart och det inte finns något lås alls. Det är detaljerna som gör skillnad, glöm inte det!

Skottlossning, älgjakt och annan dramatik på Älgö.

  Det börjar redan på måndagen, nej, egentligen börjar det tidigare än så. När jag kommer hem från festivalen Mörkaste Småland måndagen den 26 september möts jag av en ny skylt vid Älgöbron.

  Varning för älg! Jättekul tänker jag först, någon som vill skämta till det lite. Älg på Älgö finns inte. Rådjur, rävar, ekorrar, örn, säl och ett otal fågelarter har siktats, men inte älg. Eller? Det vore ju ashäftigt! De kan ju simma och kanske har någon simmat över? Jag kontemplerar detta under nästan två veckor, är extra uppmärksam när jag är ute, kör extra försiktigt, tänker att det bästa stället är säkert området Dalen, där jag gick vilse på en promenad i somras, men det är en annan historia. Inte en älg i sikte.
  Så, i söndags kväll, middagen står i ugnen, hela huset är nystädat, och jag unnar mig en rökpaus på balkongen när mörkret fallit. Så hör jag hur det prasslar och knastrar nerifrån, och täker att är det någon som skyfflar runt med fötterna i lövhögar? Nej, något tungt rör sig på grannens grusplan. Jag lutar mig framåt, utåt. Slänger mig runt, sliter upp dörren och väser till min man: "Kom fort, det är en ÄLG här!!" Länge smyger vi omkring på balkongen, tisslar och tasslar i den råa kylan. Det är minst en, vi hör mest hur de verkar stå nere hos grannen och mumsa på något. Plötsligt ser vi två älgkalvar komma knatandes, de hörs bara när de går på gruset, och den ena utstöter små ljud. De går upp på vägen, min man försöker fota febrilt, och till slut går de långsamt bortåt på vägen, ljudlösa trots asfalten. Hur coolt var inte det en söndagskväll, eller vilken dag som helst egentligen?! Jag är övertygad om att det finns en mamma älg någonstans också, för den jag såg först var betydligt större. Vi känner oss upprymda och i alla fall jag lite sprallig över upplevelsen.

  Så blir det måndag. Jag är hemma, är förkyld och ska också lämna in lilla Molekyl för kastrering, dock inte förrän framåt förmiddagen, så jag unnar mig att krypa ner i sängen och slötitta på morgontv. PANG! 07.33 sätter jag mig käpprätt upp i sängen och tänker att det där, det var ett skott. Som i ett skott från ett vapen. Två till följer med en sådär 10 - 20 sekunders mellanrum, och sedan, med lite längre intervaller kommer två till. Fem skott på ca tre minuter. Jag tänker på älgarna. Jag ringer polisen. Skottlossning i bebott område är inte okej på något vis.
  Först kommer man till en sån där svarare som ber att man ska uppge sitt ärende så man kan kollas rätt. Jag funderar länge och säger sedan "skottlossning.....?" med tvekan i rösten. Jodå, farhågorna besannas. Jag uppmanas ringa 112 i stället. Jag väntar och ombeds sedan på nytt att uppge mitt ärende. Fortfarande tveksam mumlar jag fram att det kanske gäller eventuell skottlossning. De svarar blixtsnabbt. Jag förklarar vad jag hört och mina tankar om älgarna, och tas på mycket stort allvar av den trevliga och kompetenta tjejen som jag får prata med. Jag blir kopplad till ledningscentralen, och upprepar mitt ärende för en lika trevlig och duktig tjej. Tack för att jag ringde minsann och det här ska kollas upp, vi har ditt nummer om vi har fler frågor.
  Jahapp, tänker jag, då är det väl bäst man kliver upp och klär på sig, i fall det nu kommer några i målade bilar och ringer på. Först går jag ut och röker. Precis när jag fimpar så hör jag att det kommer något nere på vägen. Jag lutar mig framåt, utåt ännu en gång.

Det är en nästan magisk upplevelse och jag håller andan medans jag sliter upp mobilen och seriefotar mamma älg och hennes två telningar. I lätt trav flyter de uppför backen, nästan ljudlösa, med en otrolig grace, för att elegant glida upp i terrängen vid gamla tennisbanan. Upprymd är bara förnamnet!
  När jag blir uppringd en stund senare av Nackas Viltvård berättar jag glatt. Älgarna är ok! Jag såg dem! Vad bra svarar mannen, vi är på väg ut till Älgö och ska sjuta av nån älg som terroriserat grannskapet. Jag blir knäpptyst. Vad menar karln? Älgarna ska få vara i fred, Galningen som langade fram skjutvapen nånstans uppåt Berghemsvägen till, det är den personen ni ska leta efter. Det är problemet, inte djuren! Bestört lägger jag på, med en känsla av att precis ha undertecknat en dödsdom. Ifrågasätter starkt beslutet att skjuta dem. Det är en ko med två kalvar för det första. Nu kan jag inte direkt några jaktlagar, men inte får man väl skjuta dem? Om de inte är sjuka. Visserligen börjar tydligen älgjakten i Stockholm den 10/10, men det här är definitivt inga jaktmarker. Det jag ifrågasätter också är den eller de som anmält "terroristälgen". Förihelvete, ni bor granne med naturen! Det här ÄR inte ett tätbebyggt område! Det är det som är GREJEN! Varför har ni inte anmält rådjuren som säkert käkat upp både tulpaner och buskar och träd, eller räven som säkert har skitit på er garageuppfart? Eller kom ni försent till jobbet för att det stod en älg och smaskade äpplen i trädgården? Uppskatta tillfället och vänta ut den då! Pallar ni inte naturen på knuten kanske det är dags att flytta! Varssågod, ge er iväg bara!

  Resten av dagen är jag fundersam och lite nere. Känslan förbättras inte av att det vid ett tillfälle under eftermiddagen är ett jäkla liv från taket. Jag är övertygad om att det är någon där uppe som försöker ta sig in via takluckan. Det låter absolut som någon som går där uppe. Sedan rullar något. Först låter det som det är på vnden, men nej, det är på taket. Jag följer ljudet och springer till fönstert. Något som ser ut som ett vitt rör rullar över kanten och försvinner ner i buskarna. Det var inget vitt rör. Jo, kanske, beroende på hur man ser det, men inte gjort av plast som jag tyckte först. Det är en benbit. Alltså en skelettdel. Kändes ju passande. Hör i alla fall inga fler skott på hela dagen, inte under den tid jag är hemma. Känslan att bli väckt på tisdag morgon dock, av att min man säger att han hörde älgarna nedanför alldeles nyss, renderar ett hurra! Kanske är de fortfarande kvar här. jag hoppas det.

  Annan dramatik då? Jo, även idag är jag hemma. Vi har länge tänkt att plocka ner uråldrig bergsklättrar utrustning som hänger på väggen ovanför trappan och hänga upp en tavla i stället. Nu jäklar ska det bli av. Ner med dammiga, spindelvävstäckta attiraljer. Kvar blir tre långa spikar. Dessa diskuterades i går kväll, jag skämtar om att om jag lyckas nå dem, får jag nog snarare slå dem inåt, med tanke på fallrisken i trappan, och då slår jag väl igenom väggen och in i kylen som står bakom. En får jag loss. Jag hängde med hela min tyngd på den innan den lossnade, tveksamt, som om den och väggen hängt i hop alldeles för länge för att skiljas åt. Den andra, nej, det gr bara inte, den hänger nu sorglig och krökt i en underlig vinkel, inte en millimeter längra ut från väggen. Den tredje, den i mitten, den försökte jag slå in lite. Det gick ganska bra ända tills det slog gnistor om dem. Då slutade jag. Gnistor + trävägg kan aldrig vara bra. Nähej, skit också då, vad gör jag nu.....tavelkrok!!! Hittar en och balanserade på ett sätt som hade fått de mest förhärdade arbetsmiljöingenjörer att hisna får jag upp en, nästan centrerat och rakt. Upp med tavlan, och tadaa!! Nästan i mitten!
 
  Nöjd plockar jag i ordning, lägger undan saker, dammsuger efter mig. Tänker ta fram köttet som ska långkokas så det hinner bli rumstempererat. Va fan. Det är ju mörkt i kylen. Tittar uppåt på reglagen. Mörkt där också, där det annars brukar visa temperatur i kyl och frys. Uh oh. Trycker på alla knappar. Flera gånger. I olika konstellationer, tillsammans, enskilt. Helt. Jävla. Stendöd. Paniken börjar sprida sig så smått. Tänk nu, tänk. Spikjäveln. Nej, den KAN inte ha gått igenom, du mätte ju! Eller, kan det ha gjort det ändå? Sans och förnuft har redan sagt tack och adjö för idag och jag rusar ner till elcentralen. Är så uppjagad så jag får läsa förteckningen fyra gånger innan jag hittar rätt säkring. Sneglar upp på den. Skit. Den är i rätt läge. Tänk om det hade varit så enkelt. Upp för trappan med älgkliv. Pun intended. Testar alla lampor uppe. Allt funkar, belysning, ugn, spis, vatten, allt. Allt utom kyljäveln. Hjärnan är totalblockerad och jag ringer min man. Han lyssnar snällt til min osammanhängande svada och frågar till slut om jag slagit in en spik i kylen eller inte. Inte! skriker jag. Tror jag! Eluttaget då? Har du kollat det. Mitt svar hr minns jag inte ens, det är säkert inte väldigt tillmötesgående, jag försöker läsa bruksanvisningen samtidigt. Det går sådär. Inser att det är nog en bra grej att kolla kanske, innan kylen kanske exploderar. Det skulle kunna hända. Lägger på och hämtar stege för att demontera skåpen ovanpå, som såklart är fyllda med massa grejer. I det här läget försöker min älskade brorson ringa via FaceTime. Det går inte jättebra och jag snabbsms:ar honom. Upp på stegen och yes!! Uttaget sitter uppe ovanför! Jag behöver inte flytta något! Om det nu är rätt uttag förstås, i det här huset kan man inte vara säker....sladden sitter för övrigt redan i. Sträcker fram handen och trycker lite lätt. Kontakten är ju i, tänker jag bedrövat. Men vips! Kylen drar igång! Den hummar och lyser! Uppenbarligen hade mitt hamrande fått den aldrig så lite ur läge. Jävlar i havet, jag har lagat den! Nåja....min man har lagat den på distans, jag var bara det hysteriska redskapet. Besviken och besvärad ringer jag snabbt upp honom, säger att det är fixat. Skäms som en hund. Besvärad över att ha behövt störa honom med en så enkel sak som jag borde kommit på själv, besviken över att det inte slutade med en dubbel kyl/frys-installation, fast samtidigt glad över att det var en så enkel grej.

  Idag är det alltså torsdag, klockan är bara lunch och jag undrar vad som kan hända mer innan veckan är slut.

Vinna eller försvinna

  För mig blev det mer försvinna tror jag. I går gjorde jag mig till åtlöje i svensk radio.
Vanligtvis är det Bandit som går varm i bilen, och varje vardagsmorgon har de en tävling som heter "Rätt riff". Programledarna spelar själva på gitarr och trummor en del av en låt, och så ska man ringa in, bli samtal nummer sex, och gissa vilken låt och vilket band det var, och så vinner man något, oftast ölunderlägg med deras logga eller något enkelt, men ibland slår de på stort!
 
  Hela förra veckan tävlade de ut biljetter till Bråvalla-festivalen. Jag menar, det är ganska stort. Två plåtar varje gång dessutom. Massor med band där i år som jag skulle vilja se, så en sådan vinst skulle sitta hur fint som helst! Eftersom jag dock inte är någon campingtyp, utan vill ha egen dusch, toalett och en bekväm säng, så tänkte jag att i värsta fall kan jag sälja biljetterna vidare om jag får kalla fötter, eller bara göra dagsbesök så att säga.

  Jag ringde och ringde, för för ovanlighetens skull kunde jag flera av låtarna de spelade. Kom jag fram? Icke. Men så igår! Plötsligt hör jag en näst intill oigenkännlig version av ZZ-Tops Viva Las Vegas komma fräsande ur högtalarna. Nu jävlar, tänker jag, och kastar mig över telefonen. Tänker att tre gånger försöker jag. Det ringer. Ovanligt, brukar vara upptaget, eller ringa ut bara. "Bollnäs" säger en röst i örat. Heh?!?! tänker jag och är knäpptyst i tre sekunder. Kvider sen fram ett högt "HEJ!" i absolut bästa rocksångarfalsett. Följer upp med: "Jag kom fram..!?!?!" i samma pinsamma tonläge. De svarar något om att ibland har man tur, och så babblas det en stund, och jag minns inte ens vad jag sa. Vad jag minns dock är att jag inte lät så där avslappnad och dödscool som jag gjort de gånger jag kommit fram i min fantasi, där de också i princip omgående erbjudit mig jobb för jag har så bra radioröst. Nej, jag låter mer som en fjortis på speed med totalt hjärnsläpp.

  Rätt riff kunde jag ju däremot! Meddelar stolt mitt svar och förbereder mig på att glädjetjuta över festivalplåtar. "Du har vunnit två månaders abonnemang på ViaPlay Sport!" Min hjärna säger watt da fuck?! men min mun säger artigt "Fantastiskt...." Vad hände där? Uppenbarligen har jag missat att eftersom det är någon fotbollsgrej som pågår, har jag vunnit två gratismånader på någon jäkla sportkanal istället för en musikupplevelse!! Jag är noll intresserad av sport! Stänger av radion för att slippa höra mig själv när de spelar upp det och sjunker djupt ner i förarsätet med solglasögonen på.

  Som grädde på moset svarar jag på en kundenkät från ett transportföretag som landar i inkorgen senare under dagen. Det står att man i så fall får en liten sommarpresent. Trevligt! En av frågorna är hur man helst vill tillbringa sin semester. Mitt självklara val blir svaret: I en solstol med en god bok. Nå, det borde nog ge mig en pocketbok, tänker jag och klickar glatt på nästa-knappen. Svingas i överljudsfart tillbaka till morgonens watt da fuck. Jag kommer att få en batteridriven minifläkt skickad till valfri adress. Funderar ett halvt ögonblick på att skicka den till Bandit-studion som hämnd för min egen ouppmärksamhet. Konstaterar istället att det är uppenbarligen inte min dag, inte läge att köpa några trisslotter, den som gapar över mycket är ett uttryck som bubblar upp till ytan i hjärnan, och bestämmer mig för att inte delta i några tävlingar på ett tag framöver.

Only in Saltis

  

  Härom veckan passerar jag Tippen på väg till jobbet, och noterar en väl placerad reklamskylt. Det är ICA som meddelar att nu öppnar deras champagne-bar! Fantastiskt, tänker jag, med en smula misstro bakom, hur ska de kunna servera alkohol i en ICA butik? Dock, bubbel är ju alltid bubbel, så detta måste såklart undersökas.

  På hemvägen görs ett snabbt pit stop. Det är fredag, och i vanlig ordning är det fullsmockat med folk, och de sedvanliga humrarna och skagenröran ligger på parad. I samma anda som vanligt är också smakbitarna, de där små snittarna av ljuvligt segt levain-bröd med en himmelsk klick röra på slut. Brickan är kladdig och tom. Varför fylls den inte på? Jag kontemplerar detta med en lika besviken suck varje gång. Noterar också att champagnen är Pommac i plastglas. Blir inte direkt förvånad och går raskt förbi och införskaffar äkta alkoholhaltig dryck, dock ej champagne.

  Häromdagen är jag tillbaka, och går de facto in i butiken för att handla. Lo and behold! Vid charken finns den. Champagnebaren. Inte öppen just då, men den finns. Äkta glas hänger på rad, det finns barstolar, det finns avspärrningsrep à la röda mattan, det finns en tavla med en översikt på vad som serveras. Äkta vara. Jominsann. Billigt är det inte, men hallå, det här är ju faktiskt Saltis. Här kan du handla allt du behöver och dra ett glas skumpa innan du knallar hem för fredagsmys. Säkert handlar du lite extra också när du nu har glassat i dig lite bubbel, känner dig glad och avslappnad, ja då åker nog spenderbrallorna på. Brilliant merförsäljning! 

  Eftersom jag i princip alltid framför ett eller annat motorfordon de gånger jag är där, så kommer jag nog med största sannolikhet inte att prova på denna nyhet, och jag är lite tveksam till mysfaktorn miljömässigt. Vansinnigt nyfiken är jag dock på vilket klientel detta drar till sig. Eventuellt görs ett studiebesök vid tillfälle, jag får återkomma på den punkten i så fall. Tills dess klarar jag mig utmärkt med ett glas i solskenet i vår egen "bar", the one with a view över Älgömaren i stället för disken med färdigrätter.

Veri sure indeed

  Larm är verkligen sjukt bra att ha, på många sätt. En sak som får mig att känna mig säker är skalskyddet, som man kan ha på när man är hemma och fluffar runt. Så länge man inte öppnar någon av de larmade dörrarna så är det guld.

  Kommer hem från jobbet, tänker att jag tar en dusch innan jag lagar lite mat. Väl där under vattenstrålarna ringer det på dörren. Jag muttrar bakom tvållöddret och tänker att det där skiter jag i. Sen bankas det på dörren. Inte en diskret knackning inte, det bankas som om detta vore en port i klas med Mordors. Då blir jag ju lite fundersam, kanske har det hänt något, med bilen, båten, grannarna? Med vattnet rinnandes sträcker jag mig efter morgonrocken, klampar in i dressing roomet, hoppandes att den som bankar inte står på baksidan. Krånglar på mig morgonrocken i farten nämligen, och sliter upp fönstret, stirrar ut i kvällsmörkret, ytterbelysningen är paj. Igen. Trots tre lampbyten. Kan det vara armaturen? Skit i det.

  Där nere står nån snubbe i vit jacka och undrar om han ringt på fel hus. Inte fan vet jag?! Beror ju liksom på vad han vill. Jo, det gällde ju den här fibern som vi dragit in. Fast inte än. Komplicerat. Han verkar lika förvirrad som jag. Så han kämpar sig upp för trappan och frågar om jag kan komma till dörren. Jora, muttrar jag, vattnet bildar en liten pöl vid mina fötter. På spånskivorna. Så dags att få in riktigt golv!

  Jag siktar på dörren här uppe, det gör inte han. Jag sliter upp dörren och något börjar tjuta. Nej, jag träffade honom inte i ansiktet, det är larmet. Skalskyddet! Helvete! Vad gör jag nu?!? Några mikrosekunders av total avsaknad av hjärnaktivitet passerar. Mobilen! Man fixar ju det i appen! Tror jag....vansinnigt fiffigt!! Det funkar! Det tystnar! Fantastisk teknik!

  Snubben har hittat rätt dörr också, och inleder någon kampanj om fiber och Telia och gudvetvad. Jag får ur mig något så urbota dumt att det är min man som sköter det, för när jag står där, i morgonrock och med håret på ända, så inser jag att allt smink har jag inte hunnit tvätta bort, så jag ser förmodligen ut som Alice Cooper's syrra, samt att jag under överläppen har en fet bomullstuss indränkt med saltvatten, eftersom min piercing krånglat lite. Jag ser förmodligen inte klok ut! Som en bedagad hemmafru som tagit några rejäla dry martinis och petat in en fetingsnus precis. Sen kommer nästa tanke. Har larmfirman allt det här på film nu, eftersom vi har kameror uppsatta inomhus på strategiska platser? Jag hör i princip inte vad han säger, men på något sätt lyckas vi avsluta och han dryper av, förmodligen mer eller mindre i samma chocktillstånd som jag. First impressions lasts heter det ju, hoppas verkligen att jag aldrig behöver möta honom igen!

  Summa summarum, Verisure rocks, grattis till nakenbilderna och dagens skratt om kamerorna gick på, tjuvar och mördare; ni har intet att hämta här, och Telia; sluta banka på dörren efter att ni ringt på. Ibland tar det tid att komma fram till dörren när man bor i villa, eller så STÅR MAN I DUSCHEN!